För en vecka sedan besökte jag en Max hamburgerrestaurang. Bord, bänkar och stolar som ska hinna torkas av. Stål, trä, klinkergolv och plast. Effektivitet, där kunder snabbt kommer dit och snabbt ger sig av. När jag kunde slå ihjäl mer tid än bara snabb utfodring insåg jag hur miljön närmast motverkade andakt och vila. Jag tänkte på den jäktade personalen vars arbete värderades efter kvantitet av beställningar på kort tid. Var spenderas deras pauser? Hur vilar de anställda upp sig mellan beställningarna?

Precis utanför Max ligger Le Pain Français, med sina varma textilier och fåtöljer. En plats att sjunka ner i, men av en anledning väljer jag ändå att stanna kvar i Max’ rusningstrafik. Kvar dröjer sig en tanke: Vad skulle hända om snabbmatskedjorna bytte profil mot den Le Pain Français har, med allt vad inredning och marknadsföring innebär? Kanske skulle detta helt gå emot snabbmatskedjeidén då matupplevelsen går från den snabba och effektiva måltiden till den livsberusande, sociala och kontemplativa måltiden. Det skulle bli färre gäster per timme, men gästerna skulle å andra sidan dröja kvar och uppskatta måltiden bättre. Det skulle också finnas möjlighet att hävda värdet i maten högre då den inte bara ska fungera som utfodring.

Saluhallarnas renässans är sprungen ur nyfunna värdet av närproducerad mat. En modefluga vars innebörd i folkligt sammanhang är samma som ekologiskt hållbart. Kvillebäckens nya saluhall i Göteborg är en kommersiell inrättning, vars arkitektur är lika inriktad på att bli en social plats där man kan strosa omkring även om man inte ska köpa något. Saluhallens matgäster äter säkerligen inte långsammare än snabbmatgäster, men värdet av matupplevelsen höjs avsevärt, åtminstone för mig.