Boverket hade i förrgår en konferens i Stockholm med rubriken Planera för rörelse! – en vägledning för att utveckla en byggd miljö som stimulerar till fysisk aktivitet i vardagen. Här nämndes aktiviteter såsom gående, cykel, lek och friluftsliv som kan stärkas i vardagen, där även den relativt nya aktiviteten parkour, nämndes, med ambitionen att skapa en lekfull stad för alla. Parkour är en aktivitet som innebär att utan hjälpmedel träna kroppen att snabbt ta sig förbi hinder.

Parkourentusiasterna och arkitekterna Cage Copher och Sara Cinterhan är intervjuade i senaste numret av Arkitekten (4-2013), där de säger att de vill göra staden till en plats att mentalt och fysiskt kunna röra sig fritt i. Ambitionen är att skapa ett levande och kreativt stadsliv. De delar av stadsmiljön som gör sig bäst lämpade för parkour är enligt arkitektduon murar, räcken, broar och andra fasta strukturer. Sämre möjlighet för rörelse har miljöer som uppenbart är tänkta för något annat, såsom parkbänkar. Däremot ser de fördel i att den miljö som är tänkt för parkour inte alltför tydligt ska uttrycka det.

Boverket vill tydligt separera specifika platser för rörelse och de integrerade mångfunktionella delarna av staden som helhet. Man kan utnyttja dessa mångfunktionella delar som gym, såsom ett torg, en refug eller en trappa. Att uppmuntra till rörelse i staden kan också leda till att parkour blir en vardaglig transport av befolkningen, vilket kan stärka deras hälsa. Copher berättar hur han efter bara två månaders rörelse i staden blev av med sin tidigare alltjämt pågående ryggsmärta.

Jag ser dock viss fara i att den relativt riskfyllda aktiviteten parkour uppmuntras, då skador lätt kan uppstå när man kastar sig huvudstupa över stadens betonghinder. Tydliga exempel i alla dess former finns att se på YouTube (“parkour fails”). Dessutom är inte alltid omgivningen byggt för en sådan fri fart och fläkt, där krockar lätt kan uppstå utan tydliga avskärmningar. Emellertid är ju hela idén med parkour att ta sig fram på det enklaste sättet genom staden, vilket innebär att man därmed korsar vägar och byggnaden. Jag har i för sig skrivit om hur ett mjukare underlag för cykelbanor har tagits fram för att minska antalet trafikolyckor. Kanske kan detta mjuka material, som lägligt nog liknar det material som finns på offentliga lekplatser, användas i stadsmiljön som helhet – på väggar och mark.

Jag älskade själv som liten att slänga mig runt på stängsel och klättra upp på toppen av träd. Hinderbana och tagen utan att nudda golv var mina favoritlekar på gympan. Naturligt nog har dessa drifter tyglats med åren. Att då bygga en stadsmiljö som är mer anpassad för dessa typ av aktiviteter låter mig självklart väcka barnets iver på nytt.

Bildkälla: Static.ddmcdn.com.