När nu sommaren har inträtt staden ger gassande sol ett simmigt lugn hos medborgarna som omformar stadsrytmen. Öppna ytor blir plats för avslappning, sällskap och  bespisning. Sinnena fylls av dofter, ljud och synintryck. Det är först nu dessa ytor verkligen blir stadsrum, dvs. en plats som kanske nästan brukas flitigare än stadens interiöra rum. Det klunkas kall öl, folk svärmar, skrattar, umgås. Rummet lever!

Det är kanske just i detta sammanhang som den bilanpassade staden blir som tydligast. Att sitta där mitt på gatan och leva i stadsvimlet, där plötsligt en tutande bil påminner en om ens underlägsenhet; bilen framför allt! Att inta en plats och kräva ensamrätt på platsen, då medborgarna plikttroget måste bereda plats för herren, även om bilen ska ha framkomlighet på de gåendes villkor lämnar en tragisk känsla hos mig.

Detta är ett tydligt exempel på hur hela stadsplanen är skräddarsydd åt bilarna och inte de gående. Det känns som att radikala förändringar måste till för att upplevelsen av mottsatsen ska uppstå. Hur hade det varit med en bilfri zon där folket får leva och umgås utan att skingras?

Som en blomma ur asfalten växer emellertid stadscyklarna fram, med allt fler stationer i stan. Här kan man för några timmar hyra en cykel. Göteborg har sedan ett par år tagit fasta på cyklar som en del av transporten i stan. Fler och fler stationer dyker upp, nu senast även på min hemmaplan Chalmers. Än bättre är att jag även noterat att städer som New York anammat hyrda stadscyklar. Ett steg i rätt riktning, men ack så underbart om staden verkligen av alla makthavare kunde byggas åt folket.

Bildkälla: Vårt Göteborg.