Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: arkitektur (sida 1 av 8)

Förnyelsebart och lokalproducerat – trähuset får renässans

I en tid när man utgår från att all produktion av varor och byggnader kräver koldioxidutsläpp är det befriande och förlösande att höra hur trähusen, med sin renässans, faktiskt ger ifrån sig minus i utsläpp. Det krävs ett kraftigare tag om byggherrars och arkitekters ansvar när det gäller att hitta miljövänliga – i ordets egentliga betydelse – alternativ till dagens kalla och blöta husproduktion.

Folkhem är ett byggbolag som helt satsar på trähus. De visar på sin hemsida hur de med moderna byggmetoder kan bygga brandsäkrare, tidseffektivare och tystare än gängse byggande, där huvudsakliga material är stål och betong. Deras åttavånings bostadshus i Sundbyberg satte Sverige på kartan med sitt år 2013-2015 världens högsta trähus. Redan nu har den blivit omsprungen i den snabbt ökande trenden att bygga högt i trä. Eftersom träet måste vara torrt och varmt kräver det att byggprocessen är betygligt bättre än vid hantering av blöt och kall betong. Man kan dessutom börja inreda de första våningsplanen innan de övre är färdigbyggda. Sen har vi det här med miljön, där man med trähus faktiskt kan bespara utsläppen med flera tusen ton koldioxid gentemot om huset hade byggts i betong, detta eftersom träet naturligt sätt suger åt sig koldioxid. Dessutom är det både förnyelsebart och lokalproducerat.

Det jag däremot ställer mig frågande till är hur miljövänligt limmet vid korslamineringen är för träet. En nackdel med projektet är ju också priset på huset, som är betydligt högre än att på vedertaget vis i betong, något som självklart påverkar prislappen på hyran. Detta slår ut möjligheten för en social mix vad gäller samhällsklasser. Ekologiskt men ej så socialt hållbart. Om marknadspriserna bestäms av mängden utsläpp kan trähuset även möjliggöra en social hållbarhet.

Det skulle i det stora hela krävas ett större ansvarstagande för arkitekter, byggherrar och politiker, en större kompetens kring ekologiskt och socialt hållbart byggande, som tyvärr är enormt eftersatt gentemot den ekonomiska vinningen i projekten. Ansvar och hållbarhet ger vika för ekonomisk vinning. Hoppas att byggbolag som Folkhem får större stöd för att i det långa loppet strukturera om den värdegrund som hela marknaden idag styrs av.

Bildkälla: Fastighetstidningen

Den föråldrade nischen

I gamla borgar var det inte ovanligt att man utnyttjade de djupa nischerna vid fönstren, som uppkom av de tjocka murarna, som sittplats. Detta var en smart lösning innan elektriciteten kom, och att det lilla ljus som fortfarande lyste utomhus var värdefullt att utnyttja maximalt, även inne i byggnaden. En utveckling av sittgrupper runt fönstren utnyttjades senare i burspråk. Bildexemplet nedan är hämtat från Tjolöholms slott utanför Kungsbacka, där arkitekten Lars Israel Wahlman tagit vara på morgonljuset då det vetter åt nordost. Samtidigt kanske inte alltid direktljus är önskvärt, vilket ju gör burspråket attraktivt även senare på dagen.

Tråkigt nog tycks denna typ av sociala fönsternisch markant ha minskat i antal i och med elektricitetens intåg i hemmen, ehuru Tjolöholm alltid haft elektriskt ljus. Mörker präglar inte längre våra hem kvällstid. Samtidigt är vi idag måna om stora glaspartier för generösa ljusinsläpp. Det kan lätt uppfattas som motsägelsefullt att å ena sidan medge generöst med dagsljus och å andra sidan minska husets värmeförlust genom att minska fönsterarean. Samtidigt kan fönsternischen bli en bra lösning på detta, att fönstren kan bli mindre av att man placerar sig närmare det.

Kvaliteten med att inte bara komma nära burspråket utan verkligen sitta i det är ju att ljus medges från flera håll. Bristen är att denna sitthörna historiskt varit fast inredning, vilket försvårar ommöblering. Kanske vill man senare ersätta sitthörnan med ett skrivbord, vilket ju således försvåras.

Att ge fönsternischen renässans kan minska energibehovet, både av att elektrisk ljus inte blir lika nödvändigt och att den minskade fönsterstorleken minskar värmeförlusten, som i sin tur minskar behovet av uppvärmning.

En lika intressant idé med fönsternischen är att samlas tätare inpå varandra. Här är inte den rent ytmässigt effektiva fördelen viktigast utan snarare möjligheten till det intima samtalet. Soffgrupper har med tiden blivit allt större, vilket ju också kräver större yta, men lika mycket handlar det om att avståndet ökar mellan människor. Innan elektriskt ljus fanns blev det naturligt att alla i hushållet samlades intill ett enda brinnande ljus. Motsvarigheten idag hade varit att i häftigt regn försöka stå torrskodda genom att samlas under ett litet paraply. Här är det inte bara närheten till varandra som är påtaglig, med den värme som uppstår, utan framförallt den kontrast som kommer utav denna värme och stillhet mot det vilda, kalla regnet runtomkring.

Fönstret är ett membran mellan det varma och det kalla, och att komma närmare det gör att man också kommer närmare kontrasten mellan dessa poler. Att kura ihop sig i en fönsternisch kan därför ge samma upplevelse som den med paraplyet.

armand.pdfIntimiteten erbjuder därför taktila och sociala kvaliteter som kan vara viktiga att upprätthålla, ty uppslutningen som kurar ihop sig i fönsternischen kvällstid har en bubbla som omsluter dem alla. Sök därför vidare själva på fönsternischer. Inspireras och förundras, hur ett sådant pragmatiskt ursprung som att utnyttja borgens tjocka mur kan ge så många sinnliga kvaliteter.

Bildkälla 1: Wikipedia. Bildkälla 2: Ur Wahlmans planförslag till Tjolöholms slott. Bildkälla 3: Armand Björkmans skiss över lägenhet på Lindholmen. Ur Ola Nylanders “Bostadens formlära”.

Hållbart byggande ur förfall

Ur fattigdom och förfall föds något som kan vara stilbildande för andra kulturer och samhällen. Ur programmet Kultur i farozonen blir det tydligt att Detroits cykelkultur är ett sådant fenomen. Vi har i historien sett många rörelser och kulturer födas fram i förfallna områden som samhället prioriterat bort, såsom skatearkultur och punken.

Detroit var industristaden nummer ett, först inriktad mot cykeltillverkning, men när väl bilen fick fotfäste tog den över hela industrin. Infrastrukturen byggdes för bilen, inget annat. Men efter andra världskriget vände framgången. Industrierna flyttade till andra städer eller försvann, vilket ledde till att staden avbefolkades. I det långvariga förfallet grodde segregation, rasism, kriminalitet och fattigdom. År 2013 förklarades staden bankrutt.

I programmet följer vi cykelentusiasten Kyle Wiswall som lever i Detroit. Han arbetar huvudsakligen som cykelreparatör och är även en av grundarna till den cykelkultur som vuxit fram i staden, med gemensamma cykelturer. Här möts massor av människor i en härlig mix av ålder, kön och etnicitet. Ambitionen att skapa något nytt tillsammans finns hos alla samhällsklasser. 30 % av befolkningen lever i fattigdom, så här blir cykeln ett bra alternativ, men det är inte bara av ekonomiska skäl. Fler och fler ser hur bilindustrins förfall kräver radikala, ekologiskt och socialt hållbara förändringar.

Detroit blir en kreativ plats då samhället övergett förvaltningen. Om gatan saknar belysning måste man fixa den själv, menar Wiswall. Om man vill ha färska grönsaker måste man odla själv. Att hela tiden luta sig mot sin eget uppfinningsrikedom skapar innovativa lösningar som inte bara blir en långsam återhämtning av staden utan också ett föredömligt exempel för andra städer.

Programmet öppnade för många tankar. Att bygga någonting nytt får lättare rotfäste utanför etablissemanget. Det krävs också att man nödsakas att skapa nya system för hur samhället ska fungera. I de trygga samhällena riskerar de radikala, innovativa och hållbara lösningarna att överröstas av de konservativa. Att bygga ett samhälle för bilen förutsätter att alla har bil. Ett sådant stadsplaneringsarbete är i grunden odemokratiskt emedan bilisterna och bilarna tillägnas större plats än andra. Att rubba invanda mönster sätter tryggheten på spel, men invanda mönster kan också bli en tvångströja. I fallet med Detroit måste man börja från grunden, där tryggheten och stabiliteten är på 0. Här kan det föredömliga samhället skapas.

Bildkälla: Crainsdetroit.com

Kollisionsstaden

kollisionI modern hantering av trafik i stan tycker jag mig se två skilda ideologier i planeringen. Den första talar för att separera olika trafikmedel från varandra, såsom gång och cykel i olika körfält, helst med olika fält per färdriktning. Sedan har vi den ideologin som talar för blandstaden som en plats där även alla trafikmedel ska dela på gemensam yta, där alltså cykel, bil och gående ska samsas på samma väg, i samma fält – demokratiskt och rättvist. Den senare ideologin har slagkraftiga argument, men jag har svårt att se hur detta ska fungera i praktiken. Folk kommer från alla håll och ska i detta gytter veta vem av de olika trafikmedlen som har företräde, vem som ska vänta, osv. Det blir en plats byggd för konflikter, osäkerhet och olyckor.

Dock tycker jag mig allt oftare i arkitekttävlingsförslag se tendens till den senare ideologin. Jag fotograferade därför av två exempel på roliga situationer, där bilden t.v. bör visa en ideal verklighet, men att motivet ändå svarar för en trafiksituation med kaos, där cykelsymbolen i marken till trots lockar gående att beträda ytan. I bild två blir det tydligt hur trafiklyckor lätt kan uppstå, när cyklister kommer åkande där folk aktivt korsar vägen på väg ner till älven.

Jag är glad att jag i min egen stad Göteborg sett hur uppdelning mellan gångtrafikanter och cyklister skett i stora delar av centrum – även med olika körfält för olika färdriktningar. Dock vittnar både empiri och teori om kaos ändå, och då handlar det om gångtrafikanternas inkompetens vad gäller trafikregler – kanske för att majoriteten inte uppfattar sig själva som del i stadstrafiken. Det fordras alltså även verifiering av trafikkunskap bland gående som för bilister. Men det är inte rättvist att smutskasta de gående med all kraft, ty jag har läst en bra artikel som även påvisar förståelsen för de gåendes agerande: uppdelningen mellan gång- och cykelbana är inte tillräckligt accentuerad, varför det är lätt att av misstag komma in på fel fält.

Med all den ambition kring lyckad stad som uttrycks i arkitekturrenderingar hoppas jag även att ambitionen förankrar sig i analys kring hur denna lyckade stad ska fungera trafikmässigt. Bara för att social kollision är bra behöver inte all kollision vara det.

Bildkälla: Bilder fotograferade ur tidningen Arkitektur nr 5 och 6 2013 (beskurna bilder).

Ohållbara luftslott i ekologiskt hållbara ambitioner

Ekologisk hållbarhet är trendig idag. Det låter därför inte märkligt att arkitekter i projektering av skyskrapor kastar in träd och växter för att öka attraktionskraften. ArchDailys näst mest läst artikel under 2013 lockade mitt intresse idag. Det är en text av Tim De Chant kring det orealistiska med denna träd i skyskrapa-trend.

De Chants kritik handlar om hur träd har svårt att leva på hög höjd, med skyskrapans förutsättningar, med den kraftiga vinden och den extrema värmen och kylan som uppstår. Men De Chants lyfter också fram problematiken med logistik, såsom svårigheten att kunna vattna vertikalt odlade växter.

De Chants har självklart rätt i absurdheten i hur vissa arkitekter på slentrian kastar in träd i skyskrapor för att locka beställare. Dessa renderingar med 10-metersträd placerade på normaltjocka bjälklag blir närmast komiska då träd generellt sätt behöver lika mycket plats under som över jord. Det är dessutom en naiv tanke att tro att projekten är mer hållbara bara för att det finns utplacerade träd i byggnaden. Ofta har det blivit ett billigt PR-trick. Ändå tycks det mig finnas en tydlig gräns mellan dessa utopier och realistiska alternativ. Det märks när förslagen är välgrundade.

De Chants argument är att träd har svårt nog att växa i staden på marknivå, och att det därför säger sig självt att träd placerade 150 meter upp i luften, där nästan alla klimatvariabler är mer extrem än på gatunivå, är utopi.

Så länge växtligheten håller sig under trädgränsen, där naturen själv dragit gränsen för vad träden tål att växa i för förutsättningar, har jag svårt att se hur träd per automatik inte klarar skyskrapor. Självklart har träd i skogen en rikare biologisk mångfald, där inte grönytorna är avskurna från varandra som i staden, men samtidigt finns ju potential att skapa en skyskrapa där all grönska är förenad, inte bara i skyskrapan utan med växtligheten på marken. Staden har potential att öka den biologiska mångfalden genom denna förening av grönytor. (Det finns dessutom växter som inte kräver jord. Se “urban odling” för mer info.) Om detta nämns ingenting i De Chants artikel.

Det är ju självklart att träd inte kan växa i de mest extrema klimatförutsättningarna, men det finns ju faktiskt vertikala odlingar som klarar sig bra även som riktig byggnad. Artikeln saknar nyans då exempel på färdigbyggda vertikala odlingar uteblir. Att säga att detta inte finns är en lögn. De Chant har bortsett från starka referensobjekt, helt enkelt, allt för att få sin retorik starkare. För det finns ju självklart arkitekter som verkligen lyckas hantera de kritiska områden som De Chant lyfter fram, att då dra alla arkitekter över en kam och påstå att projekten överlag är verklighetsfrånvända är ett påhopp och generaliserande.

Bildkälla: ArchDaily.net

Den öppna planlösningens baksida


Samhällssynen styr arkitekturen som byggs. 30-talet mörka, förkrympta kök med matplats i vardagsrummet kombinerades på 50-60-talet till ett gemensamt rum. Köket har fått större plats med tiden och kom från 90-talet att även kombineras i den öppna planlösningen mellan kök, matplats och vardagsrum. Arkitekterna triumferade med kvaliteter som rymlighet, ljushet och kostnadseffektivitet. Idag är denna plantyp standard i Sverige och världen. Men frågan är, hur välfungerande är detta levnadssätt?

Journal of Environmental Psychology har nyligen publicerat en rapport från forskarna Jungsoo Kim och Richard de Dear kring bristerna i den öppna planlösningen, såsom ljudintegritet men kanske framförallt kommunikation. I en undersökning visade det sig att mer än hälften av de utfrågade kände sig distraherade när de skulle koncentrera sig på något i en öppen plan, vilket inte är så märkligt då distraktionsmomenten är fler ju fler som vistas i rummet. Samma koncentrationssvårigheter gäller kontorslandskapens öppenhet, vilket självklart påverkar produktiviteten i rum som dessa, för att inte tala om den transparens och “plats för möten” som genomljuder mentaliteten för kontorsbygge idag.

Självklart kan det säkert vara en fördel med hybridutrymmen som både erbjuder öppenhet och slutenhet, men detta tas dessvärre inte med i studien. På samma sätt kan jag själv se fördel i planer som inte är så svartvita i levnadssättet, vare sig 30-talets slutenhet eller 90-talets öppenhet. Att ha möjlighet att kunna stänga om sig när vissa vill se på teve medan andra vill prata är ju självklart en kvalitet på samma sätt som det kan vara trevligt att med gäster kunna mötas i samma rum tillsammans. Sedan ska ju inte de trånga utrymmena underskattas då dessa gör det lätt för folk att ofrånkomligen mötas och komma fysiskt nära varandra, vilket kan vara en fin sak såväl i hemmet som på kontoret. Att göra mat tillsammans i ett trångt kök kan öka livsglädjen.

Bildkälla: Kvinnopartaj.wordpress.com

Bibliotekets värde

Går med spänning förbi ombyggnationen av biblioteket på Götaplatsen med tankar på hur det kommer att se ut när portarna öppnas under våren nästa år. Spänningen övergår till tanken på vilket värde ett bibliotek har i dagens informationssamhälle. Ordet bibliotek kanske kan menas som mediacenter, där alltifrån kaféer, konstgallerier och teatrar kan inhysas. Ett kulturhus, helt enkelt. Finns det en nackdel i att biblioteket inte längre får vara bara bibliotek?

En nyutgiven bok av James WP Campbell och fotografen Will Pryce med namnet The Library : A World History (Thames & Hudson 2013 ) undersöker bibliotekens utveckling i olika kulturer och i alla tider. Här problematiseras också hur de tekniska innovationer och förändrade kulturella attityder har präglat biblioteksutformningen mot dagens multifunktionella mediecenter. Intressant är också att boken avhandlar den status ett bibliotek i historien burit med sig, där även arkitekturen måste återspegla denna storhet och rikedom, men att detta arkitektoniska uttryck också ändrats över tid, kanske i takt med att biblioteken blivit tillgänglig för alla samhällsklasser.

Kanske går det att dra paralleller med en annan verksamhet vars behov svalnat då det kunnat tillfredsställas på hemmaplan, nämligen bioupplevelsen. Kommer biograferna att klara sig över en 15-årsperiod? Intressant iakttagelse när jag förra veckan var och såg Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst var hur biopopulariteten verkar peka uppåt snarare än nedåt, ty det var otroligt tjockt med folk. Trots att man via sin hemmadator kan nå världens information, med filmer inräknat, blir det ändå något exklusivt att göra någonting tillsammans med andra utanför hemmet. Varför finns pubbar om man bara kan köpa hem dricka och träffas där? Butikshandeln har förändrats, när så mycket försäljning sker via nätet. Alltfler väljer att få mat hemskickad. Samhällsvanorna förändras.  Men behovet av offentliga rum där folk kan träffas på lika villkor, där alla är välkomna, det värdet tror jag kommer behövas och bestå.

Bildkälla: Philosophyofscienceportal.blogspot.se

Kopplingar mellan teater och arkitektur

Har stundom känt en avsaknad på liv och närvaro i den arkitektur jag arbetar fram under utbildningen. Gestaltningen kan ha fötts ur förnuftsmässiga avvägningar, som visserligen är logiska, men som tycks mig fullständigt kallsinniga. Den kalla materian står där stadigt för beslutets skull, men den besjälas inte med mänsklig värme och friskhet. Inte heller blåser arkitekturen liv i den miljö som står där platt som ett kalhygge.

Det är en enorm begränsning att enbart gestalta ur medvetenhet i allmänhet och förnuft i synnerhet. För att frigöra mig i skapandeprocessen för arkitektur har jag utgått från teaterteori från Jerzy Grotowskij, Towards a poor theatre (Methuen Drama), och genom att byta ut teatertermer och -kontext med arkitekturtermer och -kontext uppstår insikter som jag finner användbara i kommande projekt. Såhär står det:

The important thing is to use the [environment] as a trampoline, an instrument with which to study what is hidden behind our everyday mask – the innermost core of our personality – in order to sacrifice it, expose it.

(s. 37; Har ersatt “role” med “environment”)

There is only one element of which film and television cannot rob the [architecture]: the closeness of the living organism.

(s. 41; Har ersatt “theatre” med “architecture”)

In order that the [(1) user] may be stimulated into self-analysis when confronted with the [(2) architecture], there must be some common ground already existing in both of them, something they can either dismiss in one gesture of jointly worship. Therefore the [(3) architecture] must attack what might be called the collective complexes of society, the core of the collective subconscious or perhaps super conscious (it does not matter what we call it), the myths which are not an invention of the mind but are, so to speak, inherited through one’s blood, religion, culture and climate. I am thinking of things that are so elementary and so intimately associated that would be difficult for us to submit them to a rational analysis.” [—] If we start working on a [(4) architecture] performance or a [(5) room] by violating our innermost selves, searching for the things which can hurt us most deeply, but which at the same time give us a total feeling of purifying truth that finally brings peace, then we will inevitably end up with representations collectives.

(s. 42; Har ersatt 1: ” spectator” med “user”, 2: “actor” med “architecture”, 3: “theatre” med “architecture”, 4: “theatre” med “architecture”, 5: “role” med “room”)

Det sistnämnda stycket är särskilt intressant då det levererar en metod kring hur man skapar en arkitektur utifrån något som kan jämföras med kritisk regionalism i arkitekturteorin. Detta sätt att kombinera två vitt skilda traditioner, såsom teater- och arkitekturteori, ger nycklar till nya sätt att skapa som jag tror kan hjälpa såväl användare som arkitekt. P.S. Bilden är från en uppsättning av Grotowskijs Akropolis. D.S.

Bildkälla: Theatredublog.unblog.fr

Effektsökeriets konstform

Har precis läst en artikel på Dezeen.com kring den positiva innebörden av hur datorgenererade bilder nu  inte går att frånskilja den fotografiska bilden. Visualiseraren Peter Guthrie intervjuas, och säger att den stora massan lättare kan förstå en datorgenererad bild än en arkitektritning. Datorns bilder är lättare att övertyga med, helt enkelt. Dock kan jag ställa mig kritisk till skildringen av arkitekturen genom denna fotorealism.

Det har verkligen skett en förändring. De flesta arkitektkontoren väljer att inte ens visa sina ritningar på sina hemsidor. Istället ska hela arkitekturen redovisas genom fotorealistiska visualiseringar. I diskussion verkar folk dela upp sig i två läger, de som älskar datorvisualiseringar eller de som söker sig bak till den analoga, handritade arkitektritningen à la Frank Lloyd Wrights (se bild) precisionsfulla opus.

Dessutom är det skillnad på att kallt redovisa ett rum eller att sälja in rummet. I många fall kan dessa två syften skapa konflikt med varandra. Marknadsföringen har tagit större plats i arkitekturen, och bilden av arkitektur handlar mer om upplevelsen av att vara i rummet än att faktiskt precisera rummets kvaliteter. Ofta blir verken insmickrande och romantiserande. Därmed uppstår en förljugenhet, att man skapar en fiktion i bilden som lever för bildens egen skull, utan att den behöver bära verklighetens krav. Allt handlar om försäljningsögonblicket, att få igenom sitt förslag.

Det finns en ambition att förslaget ska vara så fantastiskt och så berikande, men hur en klyfta kan uppstå när alla dessa leende skalgubbar som lagts in i bilden inte passar in i sin miljö. De arkitektoniska kvaliteterna är inte tillräckliga, helt enkelt. I många fall är övertygningsmetoderna banala, såsom att placera in lättklädda människor för att enklare sälja in arkitekturen. Exempel på detta inträffade för några dagar sedan, när min arkitekturklass brast ut i skratt när en visionär bild av ett köpcentrum i Borås visade arkitekturen i bakgrunden med störst fokus på en kvinna i förgrunden som avklädd bestämmer sig för att bada i Viskan.

Samtidigt får vi inte glömma att en fotorealistisk bild bär en detaljrikedom som faktiskt kan döda inlevelseförmågan mer än en abstraktion och förenkling. Fantasin letar sig in i bildernas luckor, men om allt är definierat, om allt är etablerat, då finns inget av friskhet och energi kvar. Dessutom tvingas då arkitekturens övergripande skisser definiera detaljer som kanske inte ens getts tid att avgöra. Ekvationen är enkel: Ju fler detaljer en bild bär, desto fler relevanta och irrelevanta beslut måste tas under skapandeprocessen. Varför då inte ställa detaljeringsgraden på den skala som är bäst lämpad?

Känns ibland skönt att balansera upp en alltför enkelriktad uppfattning i saker. Problematiseringen kan hoppeligen leda till att smicker inte räcker som övertygelse. En kall och distanserad blick ser värdena lättare än den som bländas av effekter.

Bildkälla: Wisconsinhistory.org

Form följer känsla

Christine Outram har skrivit en kritisk artikel i Medium.com kring bristen på etnografisk forskning som underlag för arkitekturen. Kort och gott, mänskliga behov hamnar i bakgrunden för arkitektens fascination för ett hypat formspråk. Idéerna går igen i programmet Rummen formar dig, som gick på SVT för några månader sedan. Outram lyfter istället fram Starbucks som exempel på en arkitektur där företaget faktiskt intervjuat hundratals kaffedrickare innan de kommit fram till den arkitektoniska gestaltningen, såsom att borden ska vara runda eftersom det på det sättet inte känns så ensamt för solokaffedrickare. Förmågan att som arkitekt kunna svara på människans behov och önskningar menar Outram är en bristvara bland arkitekterna. Hon problematiserar även arkitekturtidskrifterna, som enbart tycks fokusera på snygga formspråk före hur pass väl arkitekturen svarar för behoven.

Jag kan hålla med om hennes kritik. Utan efterforskning finns det ingenting att gestalta, ty det finns inget material att analysera. Utan analys finns ingen möjlighet att arbeta fram en fungerande gestaltning. Om då efterforskningen saknas kan det lätt slinka in konstruktioner – snabbfunna lösningar utan erfarenhetsförankring – där arkitekturen blir ett bländverk, eller som Outram uttrycker det, en hypad arkitektur enbart för ögat.

Paralleller går att dra till film, där filmidén faller om den saknar erfarenhetsgrund, dvs. när den inte skildrar en genuin upplevelse. Utan denna hamnar film så lätt i konstruktioner, där klichén blir ett lättfunnet medel. Kliché betyder en utnött gestaltning, att den nyttjats så mycket att den tappat sitt ursprungliga sammanhang och betydelse. Friskheten och originaliteten faller också. På samma sätt blir arkitekturen alltför ofta antingen ett formexperiment eller en klichégestaltning, var i den sistnämnda arkitekten går på autopiloten, där samma vara levereras oavsett behov. Form bör styras av känslan, vare sig det är sprunget ur arkitektens egna upplevelser eller genom andra.

Bildkälla: N-r-d.com

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑