Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: barn

Den barnvänliga staden hamnar på agendan

Det är fascinerande att stadsplaneringen under så lång tid och så frekvent har blundat för barnens behov. Mästrandet med intensiv biltrafik mitt i staden har skrämt iväg många barnfamiljer ut till villaförorter. Dessutom byggs inte längre större parker och grönytor i städerna, vilket gör att ytorna för lek och spring ofta begränsas till små innegårdar, eller på sin höjd hårdgjord lekplats, dit man bara kan ta sig med en vuxen i handen, eftersom man på vägen dit måste korsa tungt trafikerade gator. Barnens fysiska aktivitet har minskat drastiskt. Att dödssiffran minskat för barn i staden beror inte på att hotet minskat, utan snarare att färre barn vistas utomhus.

Men från olika håll har reaktioner nu börjat väckas. Tidningen Arkitekten (september 2015) skrev nyligen om hur landskapsarkitekter har ordnat uppror mot den begränsade ytan barnen tilldelas i städerna idag. Samtidigt har Boverket utarbetat en vägledning  kring planering och utformning av förskolans utemiljö. Sist ut har boken En stad för barn, skriven av Susanne de Laval, haft boksläpp. Hon definierar en stad för barn som en plats där barnen kan röra sig fritt. I paritet med den colombianske politikern Enrique Penalosa menar de Laval att en stad för barn är bra för alla. Är staden istället begränsande påverkar det både barn och vuxna, såväl fysiskt som mentalt. (ETC Stockholm, Arkitekturanalys)

Dock är jag trött på att diskussionen alltid strävar åt samma budskap, att förtätningsidealet i städerna måste ifrågasättas och ge vika för barnens bästa. Det uppstår en polarisering mellan barnens bästa, å ens sidan, och  tätt stadsbyggande, å andra sidan. Istället bör förtätningen  stärkas ytterligare för att därmed frigöra större naturmarksområden och friytor åt barnen. Fördelen med täta städer för barn är många. Ju tätare folk bor, desto promenadvänligare blir området, emedan närheten till målpunkter blir kortare. En av de starkaste aspekterna till varför barns fysiska aktivitet och utomhusvistelse har minskat är just för att målpunkterna blivit längre. En folktät plats bidrar till trygghet emedan det finns många ögon på gatan, dvs. att många finns på plats om något otryggt håller på att hända. Dessutom bidrar en tät, funktionsmixad stad till social aktivitet. En sådan miljö låter barn och vuxna få ett ömsesidigt umgänge med varandra, vilket är stärkande för barnen, då de lättare tränas in i socialt samspel och gemenskap.

Det är otroligt roligt att debatten har lyfts, och jag hoppas att detta leder till större kompetens i planeringen vad gäller barns behov och deras perspektiv. Därmed kan nästa diskussion ta vid, nämligen HUR barnvänlig stad ska uppnås. Vägarna dit är många! Och när frågan nu väckts finns det många därute som kan bidra med idéer.

Bildkälla: Pixabay

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

Debatt kring bilen i staden

Synnerligen trist inlägg i debatten kring bilen i storstaden har den partiske Bertil Moldén – vd för Bil Sweden – skrivit. Som ett svar på tidigare debattinlägg kring onödigheten av bil i urbaniseringen hävdar Moldén att bilen är en förutsättning för den hållbara staden.

Forskarna Pia Björklid, Jonas Eliasson och Carlotta Mellander samt doktor Alexander Ståhle menar att allt fler väljer att bo i städerna för närhetens och täthetens skull. Att då fortsätta ge yta åt bilen i staden är både trafik- och miljöfarligt. Det är därför nödvändigt att ta bort bilarna ifrån innerstäderna, fortsätter de. Deras resonemang bygger på att bilens intrång i staden gjorde gatorna, där många barn lekte aktivt före år 1900, otrygga och farliga. Barnen försvann snabbt från gatorna under 1920-talet då antalets dödfall med bil som mordvapen ökade drastiskt.

Jag vet själv flera centralt belägna skolor och dagis, där barnens rörelsefrihet begränsas till förmån för bilarnas. I takt med ökad population i städerna har dock lekplatserna vågat sig ut på gamla bilparkeringar, främst som trend i USA.  Jag skulle själv önska att jag kunde leva i en stad som även prioriterade barn. Barn är nyfikna och behöver springa av sig. Att allt fler barn växer upp i den farliga staden gör att man förstör deras förmåga att utvecklas genom lek och utforskande.

Som argument på Björklids och de övriga forskarnas inlägg menar Moldén dock att bilen bör behållas av den anledning att bilinnehavet växer, även i städerna. Det är förståeligt att många föräldrar skjutsar sina barn till skolor av säkerhetsskäl, kan jag tänka. Därav består resonemanget kring bilens kontraproduktivitet i staden – en ond cirkel som kan liknas vid situationen med den röktäta dimman i Peking, som man undviker genom att alltid vistas och ta sig fram med bil och därmed sprida ut ytterligare miljögifter. Hur uppkom säkerhetsrisken att som barn leka i staden, frågar jag mig.

Moldén ser fördel i att resekonsumenterna är blandare av flera transportmedel, och att de boende i stadens utkanter kan använda alltifrån bil, kollektivtrafik och cykel växelvis. Ändock har jag svårt att se hur bilens försvinnande ifrån staden skulle förstöra denna blandmentalitet, snarare understryka den. Att ta bort bilen från staden gör det ju inte svårare för folk att åka bil till staden. Här slutar dock Moldéns argument, och kvar knyter han handen för sin svårbegripliga och bristfälliga tes kring bilens förutsättning för den hållbara staden. Varför ens ge sig in i debatten? För att få sålt fler bilar i städerna?

Det hade varit skönt att känna att bilberoendet minskar av att fler flyttar in i städerna. Att då samlas på en ännu tätare plats, i och med bilens försvinnande, gör att exploateringen minskar. Dessutom ökar folkhälsan med förtätningen, då fler väljer att ta sig till fots eller cykel före bilen.

Bildkälla: HD.se

Framgångsrikt bildberättande

Fotot t.h. är taget av Elena Shumilova. Hennes bilder har haft enorm sprängkraft och spridits som en löpeld på etablerade nyhetskanaler och sociala medier. Jag kom i kontakt med hennes verk för en vecka sedan.

Hon är en ryska som i början av 2012 köpte en kamera att fotografera sina barn med. Trots att fotointresset tycktes börja då vittnar hennes fotogalleri om en djup kunskap redan vid start. Detta ser jag i sättet hon hanterar ljuset i bilderna, där hon ofta leker med motljusets kvaliteter. Flera pratar om hennes magiska känsla i bilderna, vilket jag tror motljuset är med mycket att skapa, där disigheten i atmosfären framhävs.

Jag blir själv magnetiskt dragen till hennes bilder och måste därför gå igenom hela hennes galleri. Jag skapar i denna enorma fascination distans till mitt beteende och frågar mig: Hur kan hon ha blivit så stor på så kort tid? Vad finns det egentligen i bilderna som är så lockande för mig och andra?

Det första svaret jag tänkte på, som jag varit inne på, är ju sättet hon använder ljuset på. Men ju fler bilder jag ser, desto mer förstår jag den verkliga orsaken till mitt eget intresse för bilderna, nämligen sättet hon berättar om livet på den ryska gården där hon bor. Det utspelar sig en berättelse på farmen med barnen och djuren.

På samma – för mig närmast exotiska plats, en enslig gård med sjöar och tjock skog – följer vi familjen under olika årstider. Det sker alltså en framåtrörelse under ju fler bilder vi ser. Vi hinner bekanta oss med karaktärerna och fördjupa oss i deras liv på platsen utifrån det tillstånd där de bara är, utan att ge anspråk på att verka. Kort sagt: De är naturligt närvarande och avslappnade i mötet med kameran. Motiven skildrar ofta relationer mellan två eller flera parter, såsom mötet mellan ett av fotografens barn och deras kanin, deras hund eller några ankor som går över grusvägen.

Personerna blir efter ett tag välbekanta för oss, men bilderna överraskar ideligen med sättet personerna placeras i för sammanhang. Situationerna är olika, men personerna och miljön densamma. Det vi ser är alltså en dokusåpa, där fotografen tar exempel på vardagen som hon sedan förhöjer och förtätar i en konstnärlig produkt.

Underbart glad för att ha fått ta del av denna färgsprakande berättelse!

Se fler av hennes bilder på hennes 500px-sida.

Bildkälla: Teaguenc.wordpress.com

En miljö för framtidens innovatörer

Kreativitet innebär att förena komponenter som tidigare inte befunnit sig tillsammans. Så tänker jag mig ett hälsosamt samhälle också, som förenar människor, kulturer, traditioner och discipliner. Har läst sista delen av Can Architecture Make Us More Creative? som inriktar sig på utbildningsmiljön.

Det är trist att skolvärden ofta delar upp och ännu värre värderar olika discipliner olika, såsom naturvetenskapliga ämnen kontra humaniora. I artikeln understryks vikten av att mixa samman dessa ämnen och traditioner, ty det är genom sammanlänkningarna som kreativiteten uppstår. Här gäller det alltså att i en skolmiljö rent praktiskt placera dessa kurser på närliggande eller gemensamma ytor, just för att intressanta diskussioner och möten ska uppstå. Dock krävs att flera byråkratiska hinder måste rivas för att ett sådant koncept ska bli realitet i skolvärlden, menar artikelförfattaren Jonathan C. Molloy.

En annan faktor som är avgörande för att bejaka en kreativ miljö, fortsätter Molloy, är att eliminera skoltraditionens rätt och fel-tänk. Risken är annars att eleven hämmas att prova nya lösningar och infall i rädslan att göra misslyckas. Detta blir ett ok man sedan bär med sig hela livet. Det finns vissa skolor som tagit fasta på att istället låta undersökandet vara en del i lärandet, där felsteg inte betonas. Ett sådant undersökande liknar barnens lek, som ju är en livsviktig aktivitet för lärande.

Jag har själv agerat aktivitetsledare för barn och kan tycka att den öppna flexibla miljön, som är anpassad att rymma flera simultana aktiviteter dels  skapar en bra överblick över barnen och dels, som Molloys idé med blandning av aktiviteter och discipliner, skapar kreativa kopplingar. Barnen lär sig genom leken, och då är det sällan barnens idérikedom som hämmar dem, snarare den låsta miljön. För att barnen ska ha så stark utvecklingspotential som möjligt gäller det därför att arkitekturen skapar den månganvändarvänlighet som krävs för  framtidens innovatörer.

Bildkälla: ArchDaily.

Den månganvändarvänliga lekplatsen

Vandrade idag runt med min arkitekturklass utanför Malmös konsthall, där en lekplats med stålrör formade olika klätterställningar. Det som lockade mitt intresse var att klätterställningarnas utformning inte givet berättade hur de skulle användas. Istället började jag själv att komma på inte bara ett utan tre-fyra sätt ett barn skulle kunna leka i ställningen. Kreativa impulser strömmade till i en miljö vars utformning allt för ofta är begränsad till rutschkanetorn, gungor och gungbräda. Vad skiljer alltså lekplatsen utanför Malmös konsthallen mot den etablerade utformningen? Jo, obestämdheten och månganvändarvänligheten. Kvaliteten med detta ligger i att inte begränsa sin fantasi kring användningen genom att slaviskt följa en utritad karta. Istället är det en tillgång hos barn att tidigt träna sig till fritänkande individer genom att stimuleras att använda parken på olika sätt, anpassat för olika lekar.

Det finns något oerhört enkelspårigt i utförandet av en arkitektur som enbart går att använda på ett enda sätt. Det obestämda kan vara mer öppet för tolkning i hur det ska användas. Här ska självklart ges ett varningstecken då utformningen bör sträva efter att hamna i balans mellan förutsägbar användning och förvirring.

Jag tror dessutom generellt sätt på arkitektur som skapa flexibilitet och anpassningsbarhet, med mångfunktionella ytor. Arkitektur som låser in sig själv i ett hörn utan att ha möjlighet att platsa i fler sammanhang är en naiv tanke, där arkitekten knappast kan förutse samtliga framtida användningsområden, så att då begränsa användaren gör denna låst i detta möte. Jag skrev förra veckan om bibliotekens omformning i och med informationssamhällets utbredning, och hur de moderna bibliotek som medgav mångfunktionella möjligheter därför var önskvärda.

Barn vill utmana sin kreativa förmåga, och de antar utmaningar att klättra upp i svårtillgängliga trädtoppar och täta buskar, allt för att utvecklas i leken. Att då styra in barnen att tänka på endast ett sätt genom att bara tillåta en användning  begränsar således barnets utveckling. Ett ritblock med färdigmarkerade markörer för att dra streck emellan begränsar barnet att rita på ett sätt. Barnen präntar samtidigt in att värdet ligger i att tänka på ett visst sätt, att tänka på rätt sätt, vilket är brist då samhället hela tiden behöver unika och innovativa infallsvinklar. Naturen är kanske därför idag den bästa lekplatsen, vars utformning är just månganvändarvänlig och mångfunktionell. Olika utformning på grenverk i träden skapar olika förutsättningar och utmaningar där barnet får tänka till snarare än att passivt ledas i den enda vägen. Jag minns själv hur jag som barn såg fördel i att träden kunde användas för klättring, som målstolpar för fotboll och skugga för att teckna utomhus. Att avfallna grenar dessutom gav mig möjlighet att tälja ökade användarvänligheten ytterligare.

Bildkälla: Lekplats.se.

Skrikande barn och futurister

Futuristen Jacque Frescos framtidskoncept är lockande men fjärran dunkelt.

Futuristen Jacque Frescos framtidskoncept är lockande men fjärran dunkelt.

Dadaisternas kritik mot futuristerna att kalla dem framtidens slavar kan lätt bli identifierbart idag kring visionärers idé att skapa framtidens samhälle som bländverk för att slippa ta tag i hanteringen av nutidens sociala, ekologiska och ekonomiska problem. Sikten är inställt för långt bort att vi/de missar att se vad som pågår i nuet runt om oss. Projekteringen styrs enbart av framtidsplaner utan aktuell förankring.

Lustig iakttagelse av Örjan Wikforss, på hans blogg, där han ser stor nytta i att utgå från barnens perspektiv för att motverka denna framtidens hägringar – detta eftersom barn kräver ett här och nu, att få behoven tillfredsställda genast. Kanske krävs det därför ett litet skrikande barn i varje arkitekt för en jordnära projektering med sunda prioriteringar.

Ändock ser jag störst kvalitet i en blandform av den svävande futuristen och den närvarande ungen, ty sikten får aldrig bli för begränsad. Jag tror på skapelse ur ett mellanrum, mellan jord och himmel.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑