Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: bildkonst

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Från film till rörlig bild – om ens begränsande värderingar

Värderingar kring filmens räckvidd är mycket mer begränsade än kring bildkonsten. Bildkonsten är mycket friare än både film och teater. Där går det att vara mycket mer abstrakt och sökande än vad föreställningen om film och teater kan vara. Nu vill jag ändå mena att det går som i en skala, där bildkonsten är den friaste formen, vars mångfasetterade uttrycksmöjligheter är mer accepterade än teatern. Teatern däremot har breddat sitt uttryck och får lov att gå utanför den naturalistiska traditionen, vilket filmen fortfarande inte har samma möjlighet att göra, då publiken lätt skjuter upplevelsen ifrån sig när man överger vissa outtalade regler. Orsaken till detta är osäkert. Teatern har ju funnits lika länge som bildkonsten, så jag ser inte varför inte teatern skulle ha kunnat vara minst lika fri. Däremot är ju filmmediet i relation till sina kollegor oerhört ungt medium, vilket är en mer förstålig orsak till att ens värderingar kring begreppet film är mer begränsade.

Regissören Ruben Östlund (se bild) vill överge begreppet film, då det ofrånkomligen väcker en snedvriden bild av vad filmmediet kan åstadkomma och innebära. Film är ett ord som bär laddade värderingar, säger han. Han beskriver själv i en intervju hur han associerar film med röda mattan, namn i neon, en hjälte och en blond tjej – värderingar han själv medger är otroligt konstiga. Det farliga med detta är att de värderingar man har ligger i vägen för en då att man ska kunna få en ny filmupplevelse. När man möter ett nytt uttryck på film som inte stämmer överrens med ens värderingar om vad film är, då blir man förvirrad och skjuter upplevelsen ifrån sig. Han har själv fått kommentar till sina filmer att det här är inte film. Östlund tror därför själv att orsaken bakom en sådan kommentar bygger på sådana värderingar som krockar med nya uttryck som inte passar inom den ramen man skapat.

Kontentan är alltså: Vill man skapa en originalitet i filmuttrycket, då gör man bäst i att inte kalla filmen för film, i risken att publiken inte kan ta upplevelsen till sig då deras referensramar inte täcker in uttrycket. Att kalla film för rörlig bild ger en vidare uppfattning kring upplevelsen, vilket inte begränsar tittaren på samma sätt. Det är upp till var och en att fundera över om detta är fallet, men en sak är säker: Om filmen ska ha möjlighet att utvecklas, då måste man våga överge gängse värderingar om film.

Bildkälla: Wikipedia.

Att diffusera för att se skarpare

En konstnär jag fascinerats av i flera år men aldrig riktigt kommit nära är Sophie Jodoin. Hennes konst är minimalistisk och rå. Det hugger till att se den. Lever kvar. Jag såg hennes konst 2006. Förra veckan ville jag se den igen. Man följer gärna vardagsmänniskor, och de står i position både som offer och förrädare i samma gestalt. Inget snyftande offer. Nyans. Brutal avskalning. Dunkel. Kyla.

Kanske är just redovisandet något jag försöker komma ifrån, och i hennes konst är allt avskalat. Det halv redovisade är än mer lockande och talande i många fall, och Jodoin lyckas verkligen minimalisera uttrycket, förenkla och förtäta. Sedan 2003 jobbar hon uteslutande med svartvitt. Att diffusera för att verkligen få syn på någonting. Och när hon är som bäst lyckas hon få en att få fysiskt ont av konsten.

Hennes konst är starka möten av motsatser. Kanske är det därför de är så otäcka och så starka, och därför också så svåra att vifta bort och glömma. En konst som är till för att fastna.

Ett blödande sår utan fördjupad analys

Makode Lindes tårta

DN Kultur lyfter fram en trend av konstskandaler, som 2012 slog i taket i antal. Makode Lindes tårta, Fredrik Mattssons horkarlsmynt, Hanna Widerstedts Big brother-bimbo, för att nämna några. DN ser denna trend som nyttig i ett samhälle som mer och mer uppkopplat låter fragmentariska och subjektiva bilder överskölja oss dagligen. Då behövs bildkonsten där för att navigera och ta temperaturen på det politiska läget. Därför är konstreaktionerna också befogade och nödvändiga, menar DN.

Tyvärr tycker jag emellertid ofta att massmedias sätt att hantera konstskandaler är inkompetent, där flera skribenter tidigt börjar värdera konstverket innan de ens tagit del av konstnärens syfte och utgångspunkt med det skapade. Vilken forskare skulle till exempel kunna döma ut en avhandling utan att ställa den mot sin frågeställning? Det råder en brist på kunskap och fördjupad analys. Det som skulle kunna vara en språngbräda in i djupare diskussioner kring de luckor i samhället som varit i tabu, och varför!, där alltså konsten lägger in en stöt, där uppstår endast ett blödande sår av skrikiga löpsedlar. Konsten kommer alltid att vara radikal, och därför kommer den säkerligen heller aldrig bli riktigt rumsren. Den lever ju på att blotta tabubelagda områden. Men jag skulle hellre se konsten med större respekt, då den faktiskt har ett värde efter långt efter att det blödande konstskandalssåret väkt.

Det räcker nämligen inte bara att göra ett förband för att stoppa ett blödande sår, man måste också ställa sig frågan varför såret uppkom, dvs. vad som attackerade och vad som upplevdes attackerat. Det är inte en tårta i sig som är kontroversiellt. Det handlar snarare om hur en tårta landar i ett visst samhällsläge. Därför blir samhällsläget minst lika intressant att diskutera som tårtan i sig.

En lek med tiden

På det nyfunna guldfyndet Wikipaintings fann jag målningar av Carl Larsson – denna gigant vars akvareller av sommarstugsidyll jag länge återvänt till under barndomen.

En av dessa målningar är denna. I spegeln bakom pojken syns ett ansikte, en spegelbild av när Carl Larsson står och målar. Det finns en närvaro i bilden, en ögonblicksinsyn när pojken nyfiket kikar ut, lutande på stolen.

En tanke slår mig att pojken skulle kunna vara Larsson själv, i sin barndom.

Jag är inget större fan av s.k. flashbacks eller tillbakablickar i film, men ett underbart sätt att skildra dåtid är genom de personer man i presens möter. Denna målning skulle kunna leka med tiden på detta sätt. Ett filmiskt exempel på detta skulle kunna vara Ingmar Bergmans Smultronstället (1957).

Bergman har starkt influerats av bildkonsten, däribland Carl Larsson, vilket beskrivs i en nyskriven essä av Egil Törnqvist, ofta på mer eller mindre direkt vis. Läs essän från ingmarbergman.se.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑