Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: Carouschka Streijffert

Från transportsträcka till smultronställe

Intressant inslag i den mest pragmatiska byggnadskonsten, brobyggnad, såsom en blomma ur asfalt, ter sig bilder från en gammal träbro med tak från 1700-talet från en plats i England, om jag minns rätt. Att skapa en bro kan te sig fylla ett syfte, att ta sig från ena sidan floden till den andra, men arkitekten gick ett steg längre. På långsidan finns en bänk med utsikt över mot andra långsidans vägg med en liten öppning för utsikt. En glugg som en teveruta ut på landskapet. Kanske ännu mäktigare när landskapsbilden är avgränsad med en ram med väggar runtom.

Bron var byggt för människan, både som ensam vandrare som för en kort stund kunde vila på bänken och få en utsikt, men också för en grupp, som mycket väl kunde använda bron som ett social nav. Även som en pausplats mellan två landskap, separerade med en flod emellan, där man kunde ta en andhämtning och en törstsläckare innan det var dags att bege sig vidare.

Det som lockar mig är arkitektens inlevelseförmåga. Identifikation och empati. Känsla för hur platsen kan utnyttjas och användas på fler sätt, att det inte bara handlar om att använda konstruktionen som transportsträcka, utan att det finns möjlighet att väckas av platsen, att öppna ögonen. Denna typ av arkitektur, den som står som syfte att få ett närvarande för sin omgivning är skapad för människor. Påminner om ett podcastavsnitt med Carouschka Streijffert jag lyssnade på för ett tag sen. Hon pratade om vad som händer med människorna då de vistas i ett rum. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande.

I andra avsnittet av denna podcast, Oklar, berättar Elizabeth Hatz hur hon valde att som 14-åring bli arkitekt. Hon vistades i en korridor med lodrättrandiga tapetmönster. När hon gick igenom korridoren upplevde hon hur hon gick mycket snabbare än hon gjorde av det stort antal ränder som susade förbi henne, som träd som svischar förbi när man kör bil. Här blev det naturligt för henne att dra ner på takten, och genast inträdde en annan stämning inom henne. Pulsen gick ner. På detta sätt kan arkitekturen styra människan att öppna sinnena för nya kvaliteter. För detta fordras en rik inlevelseförmåga som arkitekt.

Små tillägg, som en bänk invid en glugg i väggen kan verka banalt, men jag ser inte det banala som fel. Hur arkitekturen faktiskt ska användas av människorna, där kan banaliteter lyfta en transportsträcka till ett smultronställe.

Människans rum

Streijfferts rum

Har börjat följa Oklar – en podcast om arkitektur. I första avsnittet intervjuas inredningsarkitekten Carouschka Streijffert som genom att en bred yrkesbana som inredningsarkitekt, konstnär, scenograf och pedagog ändå följer den röda tråden att skapa rum.

Hon pratar i podcasten om att det yttre rummet är till för förpliktelser medans det inre rummet är till för kreativiteten. Hon konkretiserar idén med att förpliktelserna är de praktiska delarna, att t.ex. skapa en så billig, enkelt och effektiv skola som möjligt. Det inre rummet är i det rum där människan finns, kan verka och vara kreativ. I detta rum kan man födas och dö. Samtidigt kan detta inre rum också vara det mentala rummet.

Jag kan tänka att man på ett sätt kan säga att det inre rummet och det yttre, fysiska rummet man som arkitekt skapar är samma rum eftersom detta fysiska rum faktiskt är en del av det inre rummet, likt barnet som fysiskt rum ur livmodern som mentalt rum. Dessutom sker ju växelverkningar hela tiden, mellan att i en skapandeprocess bolla referenser observerade ur yttre, fysiska rum och bearbetning i det inre. En insikt sprungen ur något man observerat leder en in till att besöka ett annat rum.

Och hela tiden i denna skapandeprocess handlar det om, som Streijffert också menar, det som händer hos människorna då de vistas i rummen. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande, och flera gånger i podcasten betonar hon vikten av att skapa rum för människor.

Mycket riktigt sätter hon därför värde i det hon kallar för den fjärde dimensionen inom arkitekturen, nämligen psykologin. Även om psykologi inte ingår i arkitekturutbildningarna ser hon ändå en stor vikt i att applicera detta i arkitekturen, just eftersom skapandeprocessen annars ofta bara kan tendera att handla om trendiga material och snygga lampor, dvs. där rummens användbarhet inte diskuteras.

För mig är ens inre rum så starkt förknippat med den inre dialog man håller med sig själv, dvs. det tankerum som uppstår. Med rätt yttre rum kan man hamna i vibration eller eftertanke. Ur rätt miljö slås rätt klanger igång inom en som länkar samman det yttre och inre rummet, där det faktiskt finns en kommunikation. Exempel på detta kan vara religiösa byggnader, som verkligen är ämnade för reflektion och eftertanke. Att då tydliggöra för sig själv sambandet mellan dessa olika rum tror jag underlättar hur arkitekturen ska utformas för att bäst skapa möte mellan de olika rummen.

Då uppstår en resonans i mellanrummen.

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑