Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: Clarence Crafoord

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Att skildra erfarenhetens sanningar

Att skriva poesi och prosa handlar om att delge erfarenheter. Här finns en möjlighet att skildra detta så rent och sant som möjligt. Sanningen behöver dock inte vara knuten till en riktig situation från livet, men dess känsla ikläder sig en dräkt som är minst lika sann. Men hur kommer man i kontakt med dessa erfarenhetens sanningar? Jag kom i kontakt med ett underbart skrivtips av surrealistförfattaren André Breton (se bild). Uppmaningen lyder:

Ta fram ett papper och penna och slå er ner på en plats där ni kan koncentrera er så bra som möjligt. Sätt er tillrätta i den mest avslappnande eller mottagliga ställningen ni kan. Bry er inte om det där med geni och talang hos er själv och andra. Glöm inte att litteraturen är en av de mest urtråkiga, till allt ledande vägar man kan gå. Skriv snabbt och utan något i förväg formulerat ämne, snabbt nog för att ingenting ska fastna och ni inte ska frestas läsa om. Den första meningen kommer alldeles av sig själv, så sant som det i varje sekund finns för vår medvetna tanke en främmande sats som bara väntar på att få bryta fram, dvs. exteriorisera sig. Det är ganska svårt att uttala sig om hur det ligger till med den meningen som följer på den första; den har otvivelaktigt att göra både med den medvetna aktiviteten och den andra, om man nämligen medger att nedskrivandet av den första skedde med ett aldrig så litet mått av varseblivning. Men detta är saker som ni föga ska bekymra er om – och att inte göra det ligger i högsta grad i surrealismens intresse. Skiljetecken tycks alltid stå i motsättning till den absoluta kontinuiteten hos det utflöde som tar oss i anspråk, fast de verkar lika naturgivna som noterna på en tonande sträng. Håll på så länge ni tycker det är trevligt. Förlita er på det outtömliga sorlet. Men om detta hotar att tystna, om ni med andra ord råkar göra fel på något sätt kanske felet att inte lystra riktigt, då ska ni inte tveka att klippa av med ett klart och tydligt streck. Efter det ord vars ursprung verkar misstänkt sätter ni nu en valfri bokstav, t.ex. I, ja sätt alltid ett I, så återställer ni det godtyckliga genom att låta nästa ord börja på I. (Den surrealistiska magins hemligeter – Surrealistisk skrivakt, eller första utkastet också sista)

Breton försöker upphäva censuren och kontrollen i skrivandet, och söker snarare det undermedvetna sorl av röster som alltjämt finns där. “Förlita er på det outtömliga sorlet”, är alltså en uppmaning att våga tro på att den fritt associativa strömmen av ord från ens inre. Det är alltså tre saker som krävs i en sådan här övning, att först komma i kontakt med den inre strömmen, att sedan skriva så pennan glöder utan att ändra eller censurera innehållet och till sist att inte ge upp att bli dikterad av det outtömliga sorlet.

Varför är då diktering av detta inre sorl bättre än medvetet kontrollerade texter? Författaren och konstnären Kimberly Wilson menar att sann och rå skönhet uppstår ur olyckshändelserna i skapandet. (Ur Teri A. Martins The meditation artist grasping 2010, s. 23) Att släppa självcensuren och kontrollen öppnar upp för dessa olyckshändelser i texten som kan vara vägen till denna erfarenhetens råa sanningen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om Selma Lagerlöfs författarskap, och han beskriver hennes kreativa arbete som nedstigningar, vilket innebär att undersöka sitt djupa inre ur ens undermedvetna, för att hämta fram material. Selma Lagerlöfs framgångsrika självanalys, menar Crafoord, är orsaken till hennes förmåga att stiga ner i sitt inre. Crafoord nämner det farliga i detta, att blotta saker som psykiskt sjuka och svårt självskakade får i form av hallucinationer och vanföreställningar. (s. 251) Så självklart finns det risker med denna typ av skrivande, men det material som kommer fram är ärligt och okonstlat – helt orört av det förnuftiga medvetna planet inom oss.

Bildkälla: Wikimedia.

Drömmen som dramatiker

Jag har länge tyckt att det undermedvetna är den skickligaste dramatikern, som varje natt iscensätter ett skådespel genom drömmen. Sigmund Freud menar i Drömtydning (1900) att drömmen bearbetar olösta konflikter från barndomen genom stoff från de tre sista dagarnas händelser och iakttagelser. Och vari ligger då skickligheten, i min mening? Trots postmodernismens ifrågasättanden finns ändå en gängse uppfattning i konstvärlden att tala om sanning, och att mäta kvaliteten i ett konstverk mot hur pass sant det är. Definitionen av sanning är säkert lika olikartad som det finns människor. Vad jag menar med sanning i drömmen är en känslomässigt uppriktig smärtpunkt som iscensatts med brinnande precision. En skickligt iscensatt dröm är därför en dröm som med precision organiserat ett material för att blotta en känslomässigt ärlig problematik.

Freud talade också om förtätning. Minnet och drömmen jobbar med förtätning. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om hur minnet ideligen efterkonstrueras. Om man t.ex. har flera upplevelser av att känna sig utfryst av sin omgivning kan minnet, för att enklare lagra materialet förtäta det till en specifik händelse. Denna förtätning leder till en specifik händelse som möjligen aldrig har hänt, men den har skapats ur flera uppriktiga upplevelser som har samma tema, nämligen tema utfrysning. Minnet och drömmen jobbar båda med att förtäta ens upplevelser till en specifik händelse som bär alla de samlade upplevelsernas känslomässiga styrka.

Jag vill tro att man kan ha hjälp som författare, filmare eller konstnär av drömmens metodik och iscensättning för att själv skapa de skarpaste förtätade sanningarna. Man kan nämligen göra en insamling av material medvetet, till det ämne man ämnar gestalta konstnärligt, för att behandla materialet omedvetet. Avslutningsvis plockar man upp den omedvetet bearbetade förtätningen av materialet och paketerar det som en konstnärlig produkt.

I praktiken ser det ut såhär:

Under de tre senaste dagarna har jag medvetet iakttagit en person som är oerhört rädd att göra bort sig, en rädsla som hämmat honom att koncentrera sig på uppgifter, varför en ond cirkel uppstår där han därför enklare gör bort sig genom att sitta låst i sitt huvud, att s.a.s. sitta på sin egen axel och kontrollera sig själv in i minsta rörelse. Min bild av den alltmer skygga, skuldtyngda, infantila och impotenta individen gav en förtätad bild i en dröm om denne: På en klassfest finner jag plötsligt att en ring av folk som skingras kring den vuxne personen, som sitter storgråtande på golvet för att han råkat kissa på sig.

Mitt omedvetna har skapat en förtätad gestaltning av mina medvetna iakttagelser av personens problematik, där iscensättningen går ut på att utsätta honom för det han är mest rädd för, nämligen att tappa ansiktet inför folk. Jag kan ur detta låta drömmen diktera mig, där jag helt enkelt skriver ner drömmens gestaltning.

Vipps så har det medvetna och det omedvetna skapat ett grupparbete.

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑