Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: dokumentär

Ekologisk och social funktionsseparering

beesI somras gick Bieffekten (2014) på SVTPlay – ett program som avhandlar hur den väldiga industrialiseringen av landsbygden, med funktionsseparerade fält av homogena grödor, riskerar att totalt utrota humlor och bin. När detta väl sker kommer det sprudlande naturliv vi så innerligt suktar efter att vara ett minne blott.

En ögonöppnare för mig kring hur lätt växt- och djurlivet kan rubbas upplevde jag i ett datorprogram som barn, där jag som spelare kunde förändra näringskedjan någonstans för att sedan se dess följder på andra växter och djur. Den stora insikten var att en ringa förändring kunde ge enorma konsekvenser. Jag hade därigenom blivit vittne till något som från den dagen blev motorn i mitt intresse mig för hållbar utveckling.

Liksom med ekologisk funktionsseparering blir även samhället rent socialt orubbat när funktioner delas upp alltför kategoriskt. Exempel kan vi ta från de s.k. urban sprawl i USA, där bostäder för sig och kontor för sig skapar livlösa och otrygga områden många timmar på dygnet, och där avstånden mellan områdena kräver långa bilresor. Att istället blanda funktioner i samhället skapar aktiviteter under hela dygnet i området. En sådan funktionsblandning skulle även dra nytta av mix mellan psykosociala grupper – något som skulle minska segregationen.

Att då göra sig av med industrialismens och modernismens behov av funktionsseparering och bygga ett samhälle där såväl ekosystem som sociala aktiviteter blandas skulle göra stadsplaneringen bättre rustad för såväl utrotning som social exkludering.

Bildkälla: Pixabay

Observera världsberömda arkitekter i deras arbete

En intressant inblick för att studera skapandeprocessen hos olika arkitekter och deras kontor går att få när nu filmen Competition kommer ut i slutet av året där fem kända arkitekter tävlar om samma projekt. I filmen ser vi unika bilder på bl.a. Jean Nouvel, Zaha Hadid och Frank Gehry i deras arbetet på vägen till ett färdigt tävlingsförslag.

Jag har länge fascinerats av att observera skapandeprocesser. Jag har själv genom tre olika uppsatser närmat mig konstnärligt skapande, först utifrån att titta på mitt eget skapande och andra och tredje gången utifrån frigruppsteatrars kollektiva skapande. Det som lockar ligger i metoden att nå en färdig produkt. Metoden i att aktivera känslomässigt starka och intima processer för att sedan översätta detta till ett verk.

Konstnärlig forskning är ett relativt färskt fält i den akademiska världen. Syftet är att fånga, ringa in och analysera de värden som är viktiga i konstnärliga processer. I Sverige har vi Per Zetterfalk som gjort pionjärarbete i konstnärliga processer genom att i synnerhet studera dramatikern Lars Norén i dennes arbete, i gränslandet mellan intuition, avsikt, slump och tradition. Zetterfalk är nu doktor inom konstärlig gestaltning. Han ser själv vikten av att precisera de konstnärliga värdena som man inte kan effektivisera bort utan att förlora dem.

Extra intressant med denna film tycks vara att det inte bara handlar om en skapandeprocess, utan hur åskådaren får fem parallella processer skildrade. Genom att då i slutet ställa var och en arkitekts avsikt med skapandet mot hur resultatet blev, där kan man dra slutsatser kring vilka skapandemetoder som är bättre lämpade. Dock är det svårt att dra tydliga slutsatser då urvalet är så smalt. Här kan även de olika utgångspunkterna kräva olika typ av metoder för att ett så bra resultat ska uppstå som möjligt. Därför kan det vara missvisande att endast söka efter den perfekta metoden i ett skapande arbete. Mångfalden är nödvändig. Och mångfald i skapandet anar jag att jag kommer få syn på i Competition.’

Se trailern här:

Källa: Archinect. Bildkälla: Spainculturenewyork.org.

Alla är äldre än jag

Jag har sett dokumentären Alla är äldre än jag (2012) på K-special. (länk till SVT Play) Regissören Bo Widerberg arbetade under flera år på en film om sin far, målaren Arvid Widerberg. Men filmen blev aldrig avslutad, förrän nu. Bos son Martin har skildrat relationen mellan far och son – mellan Bo och Arvid, likväl som mellan honom själv och Bo. Men det slutar inte där. Martin har också tagit in sina söner för att skildra far och son-relation i detta ytterligare led.

Här växelklipps man igenom dessa tre led av far och son-relationer, mellan intervjuform och berättarröst, i något som faktiskt ligger följsamt och inramat. Vackra miljöer och varma möten i något som verkar vara ett digert inspelningsmaterial. För den som inte känner till Bo Widerbergs filmer får vi även glimtar av dessa i denna vida men familjära och varma skildring.

Bo pratar i slutet av filmen om balansgången mellan frihet och ansvar, hur han vill ha friheten att skapa något konstärligt men måste ställa detta mot ansvaret att inte ställa ut någon närstående som visningsobjekt. Han syftar förmodligen på att hans egna barn medverkat i hans filmer, på samma sätt som Martin nu ställer ut sina söner för allmän beskådan. Här tenderar det att bli pretentiöst när Martin håller samtal med en av sönerna om hur mycket konstnärlig frihet sonen vill lägga ner i arbetet, ty denna konstnärlighet får aldrig tydligt uttryck i filmen. För mig är inte Martin Widerberg känd och etablerad, så utan referenser blir det en aning plumpt och skrytaktigt att slänga med konstnärlighet hit och konstnärlighet dit. Emellertid knyter samtalet an till den balans Bo pratar om, mellan strävan att konstnärligt kunna gå hur långt som helst och det integritetsansvar en far bör ha.

Kanske går Martin över gränsen i övervägandet av denna balans, att friheten att blotta far och son-relationen blir för pikant och privat. Det kanske inte sker explicit i samtalet, men undertexterna som pulserar i extrema närbilder ger mig den känslan. Det är både obehagligt och tillfredsställande. Här uppstår visserligen en spricka mellan skildringarna, då relationen mellan Bo och Arvid, likväl som mellan Martin och Bo känns personliga men av allmänintresse, men hur skildringen mellan Martin och hans egna söner känns oupplösta och såriga. Därav pikant och alltför privat intrasslat. Här går konstnärligt frosseri att blotta före ansvar.

Dokumentären om Palme

Positivt överraskad av dokumentären om Palme som nu sänds på SVT. En bioversion har visats under hösten som uppmärksammats nationellt, där nu ett ännu omfångsrikare material sänds för TV, med tredje och sista delen som sänds dagarna in i det nya året.

Jag har ofta svårt för biografiska dokumentärer som ofta tenderar att bli endimensionella hyllningstal och romantiseringar av den porträtterade, just därför att man endast visar den goda sidan. Första avsnittet av Palme, som sändes den 26 december, hade dragning åt det hållet, men när idag andra avsnittet tog vid kände jag istället hur även en mindre attraktiv bild lyftes fram, vilket enligt min mening är en styrka hos dokumentären. För att ge en så mångbottnad bild som möjligt krävs därför en distans till den avbildade, just för att inte tendera att bli inställsam. Kanske har såret efter Palme behövt dessa 26 år innan det nu är dags för en kall blick på den, enligt många, skickligaste politikern under 1900-talet.

Vi traskar fram i Palmes liv, genom hans stora glädjen och sorger, på ett förvånansvärt personligt och lekfullt sätt. Dokumentären skildrar en ständigt växlande skepnad mellan den professionella och den privata Palmerollen. Vi närmar oss Palme ur arbetskollegor, hustrun och barnen, där också ett digert filmmaterial tycks ligga bakom de ofta precisa urvalen av klipp.

Kanske är det just tidsdistansen här som är avgörande för att överhuvudtaget kunna komma i närheten av en så mångfasetterad skildring. Många av de intervjuade kan därför vara frispråkiga och hoppeligen mer ärliga än om de ställts inför intervju 10 år tidigare.

Ingmar Bergman sätter så fint ord på en sådan mångbottnad och distanserad skildring under en intervju från 50-talet, då han menar att film inte i första hand ska skildra de spontana aj:en, som han jämförde sin film Fängelse (1949) med. Istället bör en bra film, som han själv säger, gestaltas ur det kalla skal som lyckats växa utanför detta spontana aj. (Jag letar febrilt efter videoklippet med utsagan, men förgäves.) Detta tyder på en slags bearbetningsprocess, där det kalla skalet tycks vittna om denna närmast hänsynslösa ärliga och nyanserade tolkning av det ursprungliga såret. Att skildra ett blödande sår allför nära det skedda tenderar dessutom, i min mening, att bli ett oartikulerat skrik. Man skriker och skriker, men utan tillräcklig brännvidd i perspektivet.

Väntar med spänning på tredje och sista delen.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑