Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: film, TV, teater (sida 1 av 4)

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Ekologisk och social funktionsseparering

beesI somras gick Bieffekten (2014) på SVTPlay – ett program som avhandlar hur den väldiga industrialiseringen av landsbygden, med funktionsseparerade fält av homogena grödor, riskerar att totalt utrota humlor och bin. När detta väl sker kommer det sprudlande naturliv vi så innerligt suktar efter att vara ett minne blott.

En ögonöppnare för mig kring hur lätt växt- och djurlivet kan rubbas upplevde jag i ett datorprogram som barn, där jag som spelare kunde förändra näringskedjan någonstans för att sedan se dess följder på andra växter och djur. Den stora insikten var att en ringa förändring kunde ge enorma konsekvenser. Jag hade därigenom blivit vittne till något som från den dagen blev motorn i mitt intresse mig för hållbar utveckling.

Liksom med ekologisk funktionsseparering blir även samhället rent socialt orubbat när funktioner delas upp alltför kategoriskt. Exempel kan vi ta från de s.k. urban sprawl i USA, där bostäder för sig och kontor för sig skapar livlösa och otrygga områden många timmar på dygnet, och där avstånden mellan områdena kräver långa bilresor. Att istället blanda funktioner i samhället skapar aktiviteter under hela dygnet i området. En sådan funktionsblandning skulle även dra nytta av mix mellan psykosociala grupper – något som skulle minska segregationen.

Att då göra sig av med industrialismens och modernismens behov av funktionsseparering och bygga ett samhälle där såväl ekosystem som sociala aktiviteter blandas skulle göra stadsplaneringen bättre rustad för såväl utrotning som social exkludering.

Bildkälla: Pixabay

Den aktiva spelaren

Intressant ter sig möten av traditioner och professioner som inte knutit relation i mitt huvud tidigare. Det blir som två olika universum vars essenser lyser klarare av att de uppfyller varandra. Uppfylld blev jag därför av det plötsliga infall i undervisningen och studierna som, vid sidan av arkitekturprojektering, kretsar kring spelutveckling. Jag bör tidigt klargöra, att betydelsen av speldesign här åsyftar brädspel och inte dator- eller TV-spel. Den koppling jag inte dragit tidigare är inte mellan spel och arkitektur, men mellan spel och film.

Plot-drivna filmer, där karaktärens hot och problem enbart skapas utanför dennes påverkan, kräver inte lika emotionell uppoffring och erbjuder sällan katharsis såsom de karaktärsdrivna filmerna, där karaktärens  egna beslut leder till påtagliga hot för denne och dess omgivning. På samma sätt är det spelarens egna val i brädspelet, med de påföljande förlusterna eller vinsterna, som skapar en intressantare utveckling än att enbart drivas av slumpen. Det handlar om att blåsa liv i spelarens egna val och beslut, att inte enbart ledas genom spelet av tärningens slumpmässiga utfall. Brädspel på den svenska marknaden är alltför ofta begränsade till denna kärnmekanik, där spelaren passiviseras till fördel för tärningen som aktiv motor.

Spelet ska i bästa fall följa dramaturgins grundprinciper med en stegrande upptrappning i spänning som leder till ett klimax. Här ligger utmaningen främst riktad mot sig själv, där man tydliggör sina egna brister utifrån de mediokra utfall man fått av sina beslut under spelets gång, men där motivationen finns i att våga ompröva sina val – och det ligger i brädspelets natur att man har många turer på sig. För att höja intresset och engagemanget för brädspelet är det av betydelse att utveckla ett spel som verkligen får spelarna att förverkliga sig själva på ett djupare plan än enbart hoppet om högt nummer på en tärning.

Bildkälla: Wikimedia.org

Om ASMR för film

Kan film upplevas fysiskt? Detta har undersökts i en internetsubkultur som kallas ASMR. Med inriktning mot audiovisuella effekter stimuleras hjärnan att känna fysisk beröring. Med en viss skepsis kring fenomenet såg jag emellertid en video på Youtube när någon försöker nå fram till dessa effekter genom att viska nära och lysa med lampan mot kameran, och jag kände en kittling i bakhuvudet – samma kittling med gåshud jag får vid skör beröring. Fenomenet känns igen på andra platser, såsom när DN-reportern Hanna Fahl beskriver hur hon får likande reaktion när hon går hos frisören eller när någon sminkar henne. Det jag hörde och såg väckte ett kroppsminne som gav mig denna reaktion i form av kittling.

Det jag insåg efter att ha sett videoklipp och läst kring fenomenet är att detta är något jag försökt att nå inom filmmanus under flera år, att hävda och stärka sinnena inför vardagsbestyr, såsom att skära upp tomater eller att klippa naglarna. Det handlar helt enkelt om att stärka ljud och bild inför detaljer som annars går förlorat i vanans lunk. Det handlar om att väcka medvetenhet kring här och nu.

Fahl kallar i DN-artikeln fenomenet meningslöst, men jag vill tro att detta är meningsfullt, om inte annat som ett sätt att bli närvarande och släppa stress kring framtidsplaner. Precis som yoga helar kropp och själ kan ASMR göra det också. Det blir ett enormt här och nu som kan leda till njutning i den reaktion som kan väckas hos åskådaren. Att då dra detta ett steg längre och baka in detta i en berättelse skulle vara intressant, detta eftersom filmaren/författaren vill påverka åskådaren känslomässigt. Kreatören har därför en idé kring vad åskådaren ska känna i olika scener. Att då studera ASMR ytterligare kan också leda till att kreatören också kan påverka åskådaren fysiskt genom olika stimulanser. Självklart är inte detta nytt på något sätt, men det nya är att få syn på fenomenet och hävda det. Film som påverkat mig fysiskt är t.ex. Irreversible (2002), där en baston vibrerar i så långt ljudregister att det är svårt att höra den, men man känner den.

Bildkälla: Epcdn.net

En sårbar och kärleksfull karaktärsgestaltning på film

ParkerEfter att kortfilmen Betraktaren nu är avslutad – en film jag stått för regi, musik och ljudsättning i – är det underbart att känna att jag nu kan kasta mig in i ett nytt projekt. Vad ska då det vara? Jag har skissat på en historia ett tag, som egentligen är ett hopplock av flera av mina texter, skrivna under flera år. Jag pitchade idén för mitt filmkollektiv i söndags, och det slutade med att vi gemensamt associerade vidare på filmidén. Roligt att historien gav genklang i gruppen.

Något jag nu insett fungerar för mig i skrivandet med strävan att skriva vördnadsfullt, men samtidigt med viljan att få alla karaktärer så mångbottnade och identifierbara som möjligt, det är att faktiskt hitta vänner som kan vara skådespelare till var och en karaktär. Självklart behöver dessa inte vara med i en eventuell filmproduktion. Det viktiga är att du känner värme inför samtliga personer. Att då tvinga vännen att gestalta en alltför endimensionell karaktär är ett slöseri på talang, tid och pengar. Jag drivs därför att skildra alla så sårbart och så kärleksfullt som möjligt, detta för att ge mina vänner en så fin present att ta sig an som möjligt, ty varje roll ska vara utmanande men lockande att gestalta.

Jag skriver nu på något som ser ut att bli en novellfilm på 30 minuter, och att ha haft ovanstående metod med mig i processen har dels gjort filmen mer konkret för mig samtidigt som den också blir viktigare för mig att producera. Sen är det inte omöjligt att jag vid en eventuell filmproduktion också frågor åtminstone några av de vänner jag tänkt mig att gestalta karaktärerna.

Postproduktion med ADR

processSå infinner sig den underbara känslan att man står nära slutet på kortfilmsproduktionen Betraktaren. En tiominutersfilm vi spelat in i somras, och där vi nu lägger sista handen på postproduktionen, med ljud- och musikläggning. En scen vi spelade in i ett trapphus gav usel ljudkvalitet, något vi var medvetna om redan under inspelningen. Då blev det därför naturligt för att spela in dialog (och allt annat ljud också för den delen) i efterhand. Fenomenet kallas ADR i det stora landet i väst. Trots bra mickar är det emellertid vanligt med detta sätt att skapa dialog på film, att helt enkelt som skådespelare besöka en studio och spela upp filmen där dialogen ska ersättas. I vårt filmkollektiv hade vi ingen studio till förfogande, bara mitt enkla hem med mick, hörlurar och skärm.

Överhuvudtaget har projektet varit intressant av flera skäl. Jag har fått möjlighet att regissera många nya bekantskaper, där utmaningen legat i att få alla skådespelare att bli bekväma med varandra. Vi har arbetat med tillit, trygghet och spontanitet. Den största utmaningen måste ha legat i att regissera 15 personer som samtidigt ska prata och ha förfest. Att få dem att verkligen ha roligt, att spänna av och bara ge sig hän åt varandra, det var berikande att jobba mot.

Nu blir det att söka in med filmen. Får se när den dyker upp för visning på nätet. Återstår att se. Jag anar också att abstinensen efter detta projektet inte kommer vara ihållande då jag snabbt vill kasta mig ut på nya kortfilmsupptåg.

Arbetet med en kortfilm: Ljudsättning

Har just avslutat en intensiv filmproduktionshelg bestående av en kortfilmsinspelning på lördagen och ljudsättning av en annan kortfilm under söndagen. Jag är en del av ett filmkollektiv som inte bara skriver manus utan också på senare tid börjat med filmproduktionen också.

Här har ljudsättningen blivit ett allt viktigare område för mig det senaste året. Anar att det har att göra med att jag sett en rad filmer som verkligen överraskat mig med otroligt ljudarbete. Helgens arbete var kantat av en del utmaningar såsom problematiken att skapa en fungerande rumsatmosfär. Det blev naturligt att börja med de realistiska ljuden, att identifiera de mest karaktäristiska ljudkällorna, såsom surrande frys och ventilation. Här fanns möjlighet att förstärka och förminska vissa ljud. Underbar kvalitet med ljuden är att de kan arbeta med små, nästan omärkliga medel för att skildra en karaktär eller miljö, och när sedan ljuden uppträder för andra gången känner publiken igen ljudet och drar ofta omedvetet koppling till karaktären, även om denna inte syns i bild. Även surrealistiska dimensioner kan användas i ljud, såsom när man filmar utifrån ett tydligt subjekt. Tydligt exempel på subjektivt ljudarbete går att se i Forrest Gump (1994), då Forrest som liten blir jagad av killar på cykel (se bild), och hur Forrest upplever hur benen känns tyngre, hur allt går långsamt. Allt gestaltas med en underbar ljudmässig precision.

Helgens mest underbara moment låg i hanteringen av regn, där vi hade en idé hur vi ville att regnet skulle upplevas när man sitter i biomörkret och ser filmen, att det ska vara ett dånande muller av regn, ett smattrande mellanregister samt ett diskant porlande och rinnande vatten – allt på en och samma gång som ett otroligt mättat och härligt sommarregn. Vi hade under en junidag i somras filmat ett häftigt regn, både närbilder och hela miljöbilder. Genom olika styrka, avstånd och underlag till duschvatten började vi spela in en rad varianter av regnartikulation. För att undvika den typiska reflekterande badrumsakustiken byggde vi in allt i en bädd av absorberande material. Resultatet blev över förväntan.

Skönt att känna hur ytterligare en pusselbit i filmprocessen är klar, och att man närmar sig resultatet.

Bildkälla: Popscreen.com

Friare form inom film för fritt tänkande

Intressant tillställning ikväll när jag var på Pusterviksteatern i Göteborg för att lyssna på bl a Ruben Östlund, som var mitt uppe i klippandet av sin nya långfilm Turist (eller möjlig titel: Avalanche). Vi i publiken blev också de första som fick se filmen, om än bara ett minutlångt klipp ur. För er som inte är bekanta med Östlunds filmer finns att se Play (2011), De ofrivilliga (2008) och Gitarrmongot (2004) samt kortfilmer som Händelse vid bank (2009) och Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005). Han har redan i sin första långfilm Gitarrmongot undvikit att följa traditionell berättarstruktur och har snarare en formmässig än en berättarmässig avgränsning.

Det var därför inte överraskande att han under kvällen berättade om hur trött han var på hur begränsad och fokuserad dagens film är vid handlingen. Samtidigt kan jag känna att ett sådant ämne är värt att diskutera mer kring, ty det sker sällan och blir aldrig djuplodande reflektion. Film bör inte hela tiden kretsa kring handlingen, vad som händer sedan – att tro att detta är det enda sättet en åskådare kan känna spänning och intresse för en film. Istället kan filmen vara så mycket friare, menar Östlund. Han tar exempel ifrån teatern, där man om man sätter upp Hamlet börjar gräva i vilka frågeställningar i dramat som är relevant att behandla i vår tid idag vid en modern uppsättning. På motsvarande sätt har filmen möjlighet att provocera med en viss belyst och behandlad frågeställning som åskådaren därmed måste förhålla sig till och reflektera över. Filmen lutar snarare på åskådarens eget reflekterande rum än på sin egen nonstop-action.

Filmen kan lätt bli slav under sin egen industri, där man gör vad som helst för att inte tappa publiken, men att man till slut inte ser väsentligheterna bakom alla cliffhangers. Filmberättandet faller på sitt eget grepp, så att säga. Som motpol till det kan det vara intressant att, som Östlund gjort, titta på den enskilda bildrutan för att ur denna belysa en fråga, att provocera åskådaren med en obalans. Att då inte alltid ge åskådaren en hjälpande hand genom att retoriskt definiera rätt och fel gör det ännu obehagligare för åskådaren att hantera situationen. Kanske är det just där, med den verkliga känslan av frustration och obehag, som man mer eller mindre tvingas konfronteras sina fördomar, förutfattade meningar och moraliska beslut. Ifrågasättandet är ett sätt att utvecklas, och framförallt ett sätt att som åskådare kunna tänka själva, istället för att få premissen och den moraliska synen bestämd av filmens handling.

Bildkälla: Op.se

Min vision med svensk film

Jag känner allt större avsmak till film vars story måste förmedlas i så hög grad verbalt. Sist ut jag har sett Klassfesten (2002). Jag mår illa av att ens erfarenheter måste stöpas så sofistikerat och kontrollerat i en berättarstruktur med förutsägbar handlingsutveckling och karaktärer. Här finns en rädsla för att publiken inte hänger med, varför man övertydligt måste hävda berättelsens ståndpunkt genom att låta en karaktär berätta denna för huvudkaraktären så att denna kan byta riktning i sitt liv.

Tidskriften FLM har problematiserat kring orsaken bakom varför svensk film inte får större framgång internationellt och betonar svårigheten med att Svenska Filminstitutet ser fördelar med publiksuccé framför konstärlig experimentfilm. På något sätt kan jag känna att övertydligheten i berättandet och stampandet i samma verbala berättarstruktur grundar sig på en rädsla att inte få filmstöd, att inte få gehör.

För intresserade vill jag här tipsa om en essä jag skrev i början av förra året kring min vision med den svenska filmen (PDF-fil).

Jag anser att dagens svenska film saknar ett tillräckligt rikt visuellt och auditivt galleri, då karaktärerna istället nödsakas att använda repliker som den primära eller enda vägen till kommunikation. Utsagorna blir därför lätt pedagogiska, retoriska eller förklarande (för publiken). Istället för att som skådespelare bli avlöst med karaktärens flera dimensioner genom visuella eller auditiva uttryck tvingas denna bära hela det prestigefyllda lasset som tynger ner karaktären.

Den filmstil jag vill arbeta fram har en suddigare berättarstruktur, en som inte ger anspråk på att berätta något viktigt, utan en som bara får finnas i det tysta. Drama är personer i kris, och som August Stringberg säger: när folk har något viktigt att säga varandra nödsakas de att vara tysta. En film som vågar vara hänsynslös och rå, och med en rik miljöskildring med rymd, långt ifrån det pretentiösa svenska kammarspelet med två personer som springer runt och skriker på varandra i ett kök.

Saknar poesi i bilder och ljud. I boken Konsten att se (Brombergs 1982) tar John Berger exempel ur fotografen Paul Strands verk, där flera komponenter i bilden ger närvaro och utvidgad skildring av karaktärerna, mer än vad karaktärerna själva i sina kroppar förmår att visa.

[Paul Strands] bästa fotografier är ovanligt täta – inte så att de är överlastade eller oklara, utan i den meningen att de är fyllda med en ovanigt stor mängd substans per kvadratcentimeter. Och all denna substans bildar stoff till motivets liv. Ta det berömda porträttet av Mr Bennet från Vermont i New England. Hans jacka, hans skjorta, skäggstubben på hans haka, timret i huset bakom, luften omkring honom blir i denna bild till hans livs ansikte, vars innersta väsen är koncentrerat i hans faktiska ansiktsuttryck. Det är hela fotografiet som rynkar ögonbrynen åt oss. (Berger, s. 56)

Berger tar ett annat exempel med en ung rumänsk bonde och hans hustru som står lutade mot ett trästaket, där en dimmig äng dunkelt försvinner bort bakom deras ryggar.

Här är det inte ytornas substans som fyller varje kvadratcentimeter, utan en slavisk känsla av avstånd, en känsla av slätter eller höjder som fortsätter i det oändliga. Och återigen är det omöjligt att skilja denna egenskap från de två personernas närvaro; den finns där i mannens hatt på svaj, i armarnas långt utdragna rörelse, i de broderade blommorna på kvinnans väst, i hennes håruppsättning; den finns tvärsöver hela deras breda ansikten och munnar. Det som besjälar hela fotografiet – rymden – är en organisk del av deras liv. (Berger, ss. 56-57)

Såhär skulle film kunna vara, men ack så avlägset den svenska filmen idag.

Bildkälla: Wikimedia.org

Filmen Jobs

För er som vill se filmen Jobs (2013) rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser detta, då jag lägger ut spoilers.

Det är självklart svårt att gestalta en livstid på två timmar, samtidigt finns det exempel tidigare där man lyckats såsom i filmen Amadeus (1984) – kanske trots att Wolfgang Amadeus Mozart inte själv är huvudkaraktär. Kanske kan en nyckel till framgången med Amadeus handla om att filmen är gjord så långt efter Mozarts död.

Att göra film på någonting allt för färskt blödande gör att man undviker ämnen som ligger allt för nära. Stevie Jobs dog för två år sedan i cancer. Han hade med åren magrat oerhört, men han höll ändå igång nog att kunna lansera såväl iPad som iPhone. Det kan väl inte gå att göra en film om Stevie Jobs utan att nämna hans kamp mot cancern samt hans oerhörda arbete bakom såväl iPod, iPad och iPhone? Ändå har vi här filmen Jobs som på ett skickligt sätt lyckas undvika alltför färska och svåra ämnen av säkerligen såväl moraliska som marknadsföringsmässiga skäl. Det är svårt att klandra någon; att börja rota i processen bakom iPhone kan göra hela filmen Jobs till en reklamkampanj för iPhone. Här väljer man istället att avsluta filmen i och med lanseringen av iPod år 2001. Jobs 10 sista år blir därför bortblåsta.

Jag skulle själv se fördel i film som kan vara brutalt ocensurerad och modig, en film som vågar avhandla ämnen på djupet. Istället får vi här se 30 år passera i rasslande fart, då ämnen som privatliv enbart solidariskt skymtas genom två enstaka scener. En scen där Jobs nekar sitt barn och en där barnet är närmare 15-20 år och sover i Jobs hus. Hur hamnade hon där, slås jag av. Ämnen såsom detta hinner inte avhandlas. Överhuvudtaget ges anslag på ett flertal ämnen som inte får någon upplösning eller ens behandling. Filmens anslag med iPodlanseringen år 2001 är en sådan lösryckt tråd. Så lösningen för att inte begränsa sig och censurera av etiska och juridiska skäl bör vara distansen – att det kan finnas fördel i att faktiskt vänta några år innan det är läge att göra film på Apples grundare.

Dock måste jag medge att filmen och i synnerhet  Ashton Kutcher, som spelar Stevie Jobs, levererar den otroliga excentriska gnista som Jobs bar med sig i hela sin karriär. Filmen bärs upp av denna energi, som skapar puls i varje scen.

Filmens olösta trådar gör dock att filmen inte får ett ordentligt avslut. Vi lämnar Stevie mitt i karriären, något som förmodligen är planerat, dock med en avhuggen osäkerhet. Vart tog han vägen, vad hände? Är det slut redan? Ja, kanske var det så många kände när Jobs gick bort för två år sedan.

Bildkälla: Salon.com

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑