Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: författare

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

En sann historia

Benny Holmberg skriver i Tidningen Kulturen huruvida Lars Noréns En dramatikers dagbok är autentisk eller ej. Artikeln gav mig en tankeställare. År 2009 blommade debatt kring vad som innebär en dokumentär roman efter att Liza Marklund kallat sin roman Gömda (1995) för “en sann historia”. När hon senare tog tillbaka sanningshalten i historien slog det hus i helvete av upprörda läsare. Är det lögn att kalla sin berättelse för sann om den bär fiktiva element? Jag har läst mängder av självbiografiska texter, där jag självklart utgår från sanningshalten, såsom i Franz Kafkas, Selma Lagerlöfs och Virginia Woolfs dagböcker, Nils Claessons Blåbärsmaskinen (2009), August Strindbergs Tjänstekvinnans son (1886) och Inferno (1897), Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (1913-1927) och sist men inte minst Lars Noréns En dramatikers dagbok 20002005 (2008) och En dramatikers dagbok 20052012 (2013). Vad har alla dessa gemensamt? Jo, det skildrar författarens egna upplevelser.

Nils Claesson berättade under en föreläsning i samband med boksläpp av Blåbärsmaskinen (2009) om hur hans använda fiktiva element i mindre grad, så länge känslan och erfarenheten var sann. Han gav sin bild av sin far, den folkkäre författaren Stig Claesson. Att vara trogen sanningen var här lika stark, även om man kunde tumma på vissa konkreta detaljer.

Man kan dra det ett steg längre, såsom Lars Norén har gjort i pjäsen Natten är dagens mor (premiär 1982), där Noréns gestaltning hamnar i ett gränsland mellan realism och fantasi. Hans argument med de fantasiska inslagen sades i en intervju (som jag dock saknar referens till) förhöja den sanningshalt som erfarenheten hade, ty vid starka trauman nödsakas man att tillämpa fantasin för att stå ut. Är dessa fantasiinslag därmed mindre sanna än de realistiska, om man upplevt bägge lika starkt?

Man kan vända på situationen och fråga: Varför är det så viktigt för folk att veta om någonting är sant eller ej? Har det med identifikationen att göra? Har det med tiden att göra, att vi idag omges av så mycket information och så många intryck att vi måste sorla bort det onödiga, och att selektionen blir enklast genom kategorierna sant/falskt? Dock simmar begreppen in i varandra. Ingenting är svart och vitt. Jag känner själv hur fiktionen gärna får äta sig in i sanningsbegreppet så länge just man känner sig trogen mot upplevelsen, känslan och alltså erfarenheten. Dessutom kan fiktionen hjälpa sanningen på traven. Genom att kasta om karaktärernas namn, miljön och tiden kanske det verkligen blir en sann historia så till vida att författaren kan släppa krav på förtal och andra juridiska och moraliska knivigheter. Känslan framför allt!

Bildkälla: Bloggproffs.se

Renässans i dagboksskrivandet

Jag har länge drivits av att läsa kända författares och dramatikers dagböcker; Selma Lagerlöf, Virginia Woolf, Franz Kafka och Lars Norén, för att nämna några. Här ligger värdet i såväl kall observation av ett stycke liv som den pågående dialogen författaren har med sig själv. Häri finns något modigt och sårbart på samma gång. Paradoxen ligger i att jag som läsare av dagböcker vill komma nära författarens tillvaro medan jag som skrivare av dagböcker vill skapa distans till min egen tillvaro.

Under flera månader har min reservoarpenna av märket Parker börjat torka ut alltmer. Jag har därför fattat beslutet att skriva dagligen förhand för att få igång pennan. Under dessa skrivsessioner har jag insett vilken befrielse det är att sitta med skrivboken framför sig. Det uppstår en dialog med mig själv. Genom att föra dagbok skapar jag distans till min egen vardag. Genom att backa bak från det välbekanta ser jag tillvaron i ett nytt ljus, där det är lättare att se en översikt och få en insikt. En sådan insikt har hjälpt mig att ta ställning i saker och ting,  om utan att skriva om det inte hade gett samma vida syn. Större beslut genom åren har därför uppstått i skrivandets stund, vilket kan vara nöjsamt att titta tillbaka på; skrivböckerna finns ju där. Vi befinner oss alla i närhetens mörker, och därför är skrivandet ett sätt att främmandegöra och vända och vrida på det välbekanta för att kunna se det klarare.

Stressen har kraftigt ökat med åren hos befolkningen. Man ska ständigt vara uppkopplad och anträffbar. Då kan det vara skönt att skapa en närmast meditativ ritual kring skrivandet förhand. Här finns inga distraktionsmoment som datorn har med sin mångfunktionalitet. Tidigare år har mitt handskrivande kombinerats med brinnande ljus och rökelser, vilket förstärkte det rituella. I detta rituella har min ambition legat i att skapa ett inre rum med resonans – ett inre reflekterande rum. Ett sådant rum kännetecknas av enorm närvaro och lyhördhet för omgivningen. Pulsen slår långsammare. Tempot saktar ner, men tankarna flödar snabbt och djuplodande.

Önskar att alla hade möjligheten att hamna där så ofta som möjligt.

Bildkälla: Adlibris.

Att skildra erfarenhetens sanningar

Att skriva poesi och prosa handlar om att delge erfarenheter. Här finns en möjlighet att skildra detta så rent och sant som möjligt. Sanningen behöver dock inte vara knuten till en riktig situation från livet, men dess känsla ikläder sig en dräkt som är minst lika sann. Men hur kommer man i kontakt med dessa erfarenhetens sanningar? Jag kom i kontakt med ett underbart skrivtips av surrealistförfattaren André Breton (se bild). Uppmaningen lyder:

Ta fram ett papper och penna och slå er ner på en plats där ni kan koncentrera er så bra som möjligt. Sätt er tillrätta i den mest avslappnande eller mottagliga ställningen ni kan. Bry er inte om det där med geni och talang hos er själv och andra. Glöm inte att litteraturen är en av de mest urtråkiga, till allt ledande vägar man kan gå. Skriv snabbt och utan något i förväg formulerat ämne, snabbt nog för att ingenting ska fastna och ni inte ska frestas läsa om. Den första meningen kommer alldeles av sig själv, så sant som det i varje sekund finns för vår medvetna tanke en främmande sats som bara väntar på att få bryta fram, dvs. exteriorisera sig. Det är ganska svårt att uttala sig om hur det ligger till med den meningen som följer på den första; den har otvivelaktigt att göra både med den medvetna aktiviteten och den andra, om man nämligen medger att nedskrivandet av den första skedde med ett aldrig så litet mått av varseblivning. Men detta är saker som ni föga ska bekymra er om – och att inte göra det ligger i högsta grad i surrealismens intresse. Skiljetecken tycks alltid stå i motsättning till den absoluta kontinuiteten hos det utflöde som tar oss i anspråk, fast de verkar lika naturgivna som noterna på en tonande sträng. Håll på så länge ni tycker det är trevligt. Förlita er på det outtömliga sorlet. Men om detta hotar att tystna, om ni med andra ord råkar göra fel på något sätt kanske felet att inte lystra riktigt, då ska ni inte tveka att klippa av med ett klart och tydligt streck. Efter det ord vars ursprung verkar misstänkt sätter ni nu en valfri bokstav, t.ex. I, ja sätt alltid ett I, så återställer ni det godtyckliga genom att låta nästa ord börja på I. (Den surrealistiska magins hemligeter – Surrealistisk skrivakt, eller första utkastet också sista)

Breton försöker upphäva censuren och kontrollen i skrivandet, och söker snarare det undermedvetna sorl av röster som alltjämt finns där. “Förlita er på det outtömliga sorlet”, är alltså en uppmaning att våga tro på att den fritt associativa strömmen av ord från ens inre. Det är alltså tre saker som krävs i en sådan här övning, att först komma i kontakt med den inre strömmen, att sedan skriva så pennan glöder utan att ändra eller censurera innehållet och till sist att inte ge upp att bli dikterad av det outtömliga sorlet.

Varför är då diktering av detta inre sorl bättre än medvetet kontrollerade texter? Författaren och konstnären Kimberly Wilson menar att sann och rå skönhet uppstår ur olyckshändelserna i skapandet. (Ur Teri A. Martins The meditation artist grasping 2010, s. 23) Att släppa självcensuren och kontrollen öppnar upp för dessa olyckshändelser i texten som kan vara vägen till denna erfarenhetens råa sanningen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om Selma Lagerlöfs författarskap, och han beskriver hennes kreativa arbete som nedstigningar, vilket innebär att undersöka sitt djupa inre ur ens undermedvetna, för att hämta fram material. Selma Lagerlöfs framgångsrika självanalys, menar Crafoord, är orsaken till hennes förmåga att stiga ner i sitt inre. Crafoord nämner det farliga i detta, att blotta saker som psykiskt sjuka och svårt självskakade får i form av hallucinationer och vanföreställningar. (s. 251) Så självklart finns det risker med denna typ av skrivande, men det material som kommer fram är ärligt och okonstlat – helt orört av det förnuftiga medvetna planet inom oss.

Bildkälla: Wikimedia.

Att läsa sig till inspiration för skrivande

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Jag har funnit intresse i mängder av böcker om att skriva, och det har kretsat kring alltifrån struktur, att sälja in sin idé, psykologi och inte minst att komma igång med skrivandet. Den sistnämnda är en kick att läsa då den verkligen tenderar att inspirera till att fatta pennan. Exempel på denna fann jag på en bokblogg igår, där Jonna Lindberg tipsar om Skrivarbok – om konsten att skriva prosa, poesi och journalistik (2010) av Siewert Carlsson. Här kommer ett utdrag:

Beskriv…
– En apelsin. Hur känns det att skala den, att dofta på den, att äta den?
– Ett minne. Minnet av en doft, en smak, en god måltid, ett sorgligt avsked, en god människa.
– Din omgivning. Gör en skiss i ord som beskriver ett rum, eller annan lokal med detaljer, som berättar om atmosfären i lokalen.
– Naturen runtomkring dig. Berätta om vad som sker, bladen som tyngs av insekternas klängande, den tungt doftande myllan.
– Stämningar och känslor du upplevt. Beskriv sorg, hat, upprymdhet, fridfullhet. Vad tänker du? Berätta.
– När du skulle börja skolan. Berätta fritt utan krav på “sanning” om upplevelser i din barndom, fantisera om hur det kändes, hur det var att vara barn.

För mig föds idéer för skrivandet just ur små iakttagelser, och då är det alltså inte bara tal om iakttagelser via ögonen. Den omfångsrika skildringen av ett föremål, en företeelse, en person eller en miljö uppkommer ur lyssnandet av flera sinnens perception av motivet. Här är böcker som Skriv med kropp och själ av Nathalie Goldberg (2007) värd att nämna, som också belyser vikten av avlyssning av den sinnliga perceptionen.

Den förseglade tiden

Har återvänt till Andrej Tarkovskijs Den förseglade tiden (Bonniers 2009). Jag läste den under sommaren 2010, men för mig blir återvändandet till en bok oftast en annan upplevelse då man är en annan människa, och därför sätter värde på olika saker ur en och samma text.

Tarkovskij reflekterar och visar upp de insikter han fått utifrån sitt filmskapande. En detalj jag tycker är oerhört laddad och intressant är det förhållningssätt Tarkovskij har till filmen som medium. För honom var det inte viktigt att förstå en historia, eller att som filmskapare försöka pressa på en idé, ett budskap. Istället handlade det för honom om att vara sann mot sina erfarenheter och det känsloliv han bar.

Han talade ofta om sanning, och min tolkning av den sanningen är att vara lyhörd och aktsam om den känslomässiga upplevelse man haft, och ju närmare den kärnan man kommer desto sannare är den bilden, bilden av skönhet. Han ifrågasätter ifall det linjära berättandet verkligen är det mest lämpade för filmmediet. Han förespråkade istället det associativa berättandet – att istället strukturera filmen utifrån ett slags inre logik. Då blir filmen inte så mycket en retorik utan snarare en uppenbarelse, vars katarsis man eventuellt upplever som betraktare absolut kan jämföras med religiös övertygelse.

Intuition inom konsten, liksom inom religionen, är likvärdig med övertygelse, tro. Det handlar om ett själstillstånd och inte om ett sätt att resonera.

Tarkovskij menade därför att den intellektuella idé som en film månne bära inte alls är betydelsefull eftersom detta resonemang känns överflödigt och möjligen störande i relation till den känslomässiga övertygelse verket kan bringa genom själva uppenbarelsen. (s. 52) ”Poeten för med andra ord inte bruk av ’beskrivningar’ av världen – han uppenbarar den för oss.”

Dessutom, som han uttryckte det, är det ju enfaldigt av ge anspråk på att filmskaparens intellekt, med det resonemang denne presenterar, ska vara högre och bättre än den betraktaren besitter.

Varför tycker jag då att boken är relevant i vår tid? Med så stark fokus på story i svensk film tror jag poetiserandet i filmmediet kan lyfta känsloupplevelsen kring en händelse. Tarkovskijs förtrogenhet för upplevelserna och erfarenheterna är anspråkslösa då det inte handlar om att kränga på betraktaren ett budskap eller ny världssyn. En skickligt skapad film gestaltar ett stycke känslomässigt upplevd verklighet som i sin tur speglar betraktaren. Eller som en kvinna från Novosibirsk skrev efter att ha sett Tarkovskijs film Spegeln (1975):

Jag har sett er film fyra gånger på en vecka. Och jag gick inte för att bara se den utan för att under ett par timmar få leva ett verkligt liv tillsammans med verkliga konstnärer och verkliga människor… Allt som plågar mig, allt som saknas mig och som jag längtar efter, allt som gör mig upprörd, som gör att jag mår dåligt eller känner mig instängd, allt som är ljust och värmer, som gör att jag lever, och som fördärvar mig – allt detta ser jag som i en spegel i er film. För första gången har en film blivit något verkligt för mig, och det är för att känna att jag lever som jag går och ser den och låter mig uppslukas av den.

Författarens digitala performancekonst

När jag nu börjat använda Googledokument, där jag kan dela ett dokument med andra och där vi simultant kan skriva i samma dokument, då slog det mig vilka möjligheter författare har att nå en ny arena genom en speciell typ av performancekonst.

Kanske har grävandet i skapelsens ursprung varit lite nördigt, men jag är beredd att ingå i den gruppen, som jag kan dra koppling till dadaisternas poesiskapelser, där man klippte ut ord på små lappar som man kastade omkring sig för att ur slumpen skapa konst. Detta blev inte bara en konstnärlig metod, det blev också ett uppträdande i sig.

Jag tänker mig att författare har möjlighet att utnyttja den digitala världen och sociala medier för att på vissa bestämda tider skriva i ett Googledokument som innan detta hunnit marknadsföra sig – dvs. långt innan verket ens hunnit påbörjas. Kort sagt, man kan sitta på åskådarplats hemma på sin egen dator och följa författaren skriva en roman i realtid. Här betonas process mer än verk, och när författaren skriver, gör ändringar, upprepas sig, osv., då uppstår denna alldeles säregna performancekonst som jag åtminstone tror skulle locka en visserligen smal krets, men ändock en krets av entusiaster.

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑