Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: förtätning

Tankar kring småhus

Det är bra med varierade upplåtelseformer och bebyggelsetyper. Samtidigt kan det vara värt att se över bostadstypen villan*  emedan den är mer resurskrävande än tätare bostadstyper. Alternativa bostadstyper såsom stadsradhus eller urbana villor är alternativ som samtidigt lätt kan passa in bland andra bostadstyper för att därför medge blandning i bebyggelsen, samtidigt som dessa behåller flera av villans kvaliteter.

Villamattorna breder ut sig enormt i Sverige. I Malmö är 20% av ytan villamattor, trots att bara 5% av dess befolkning bor där. Glesheten omöjliggör kollektivtrafik. Avstånden blir längre, varför därför bilen fungerar som primärt transportmedel. En av de starkaste orsakerna till barns minskade aktivitet idag beror på långa avstånd mellan målpunkter. Vi måste därför bygga tätare. Därtill blir områdena ofta enformiga i såväl funktion som uttryck eftersom det endast är bostäder av liknande karaktär.

Det ser heller inte ut som att småhusen kommer minska i antal i framtiden, åtminstone inte i Göteborg. Under nästa kommunfullmäktigemöte väntas moderaternas motion om att byggnads- och fastighetsnämnden varje år ska upplåta tomter för minst 250 småhus på kommunal mark gå igenom. Jag vill därför hoppas att moderaternas förslag inte resulterar i enbart villor man på slentrian rullar ut i glesbygden. Vi måste vara mogna nog att lära av våra misstag.

Dock tycks ju efterfrågan efter villan ändå finnas. Barnfamiljers efterfråga av småhus i ytterområdena kan emellertid handla om att utemiljön för barn i staden är otrygg och outvecklad. Mycket arbete bör därför läggas på att göra staden lika attraktiv för barnfamiljer som villaförorterna.

I samma veva måste vi också utveckla de villaområden som finns idag, och det genom att förtäta. De flesta villaområden är idag övervägande ägande- och bostadsrätter. För att erbjuda social mix bör även hyresrätter erbjudas, därtill med nära service och utbud.

* Ett omfångsrikare namn för villan är småhuset, dvs. en byggnad avsedd för ett hushåll. Dock går åsikterna isär huruvida även radhusen och kedjehusen innefattas under typen småhus. Jag väljer därför att kalla byggnaden med ett enskilt hushåll för villa.

Bildkälla: urbanisera.blogg.se

Den barnvänliga staden hamnar på agendan

Det är fascinerande att stadsplaneringen under så lång tid och så frekvent har blundat för barnens behov. Mästrandet med intensiv biltrafik mitt i staden har skrämt iväg många barnfamiljer ut till villaförorter. Dessutom byggs inte längre större parker och grönytor i städerna, vilket gör att ytorna för lek och spring ofta begränsas till små innegårdar, eller på sin höjd hårdgjord lekplats, dit man bara kan ta sig med en vuxen i handen, eftersom man på vägen dit måste korsa tungt trafikerade gator. Barnens fysiska aktivitet har minskat drastiskt. Att dödssiffran minskat för barn i staden beror inte på att hotet minskat, utan snarare att färre barn vistas utomhus.

Men från olika håll har reaktioner nu börjat väckas. Tidningen Arkitekten (september 2015) skrev nyligen om hur landskapsarkitekter har ordnat uppror mot den begränsade ytan barnen tilldelas i städerna idag. Samtidigt har Boverket utarbetat en vägledning  kring planering och utformning av förskolans utemiljö. Sist ut har boken En stad för barn, skriven av Susanne de Laval, haft boksläpp. Hon definierar en stad för barn som en plats där barnen kan röra sig fritt. I paritet med den colombianske politikern Enrique Penalosa menar de Laval att en stad för barn är bra för alla. Är staden istället begränsande påverkar det både barn och vuxna, såväl fysiskt som mentalt. (ETC Stockholm, Arkitekturanalys)

Dock är jag trött på att diskussionen alltid strävar åt samma budskap, att förtätningsidealet i städerna måste ifrågasättas och ge vika för barnens bästa. Det uppstår en polarisering mellan barnens bästa, å ens sidan, och  tätt stadsbyggande, å andra sidan. Istället bör förtätningen  stärkas ytterligare för att därmed frigöra större naturmarksområden och friytor åt barnen. Fördelen med täta städer för barn är många. Ju tätare folk bor, desto promenadvänligare blir området, emedan närheten till målpunkter blir kortare. En av de starkaste aspekterna till varför barns fysiska aktivitet och utomhusvistelse har minskat är just för att målpunkterna blivit längre. En folktät plats bidrar till trygghet emedan det finns många ögon på gatan, dvs. att många finns på plats om något otryggt håller på att hända. Dessutom bidrar en tät, funktionsmixad stad till social aktivitet. En sådan miljö låter barn och vuxna få ett ömsesidigt umgänge med varandra, vilket är stärkande för barnen, då de lättare tränas in i socialt samspel och gemenskap.

Det är otroligt roligt att debatten har lyfts, och jag hoppas att detta leder till större kompetens i planeringen vad gäller barns behov och deras perspektiv. Därmed kan nästa diskussion ta vid, nämligen HUR barnvänlig stad ska uppnås. Vägarna dit är många! Och när frågan nu väckts finns det många därute som kan bidra med idéer.

Bildkälla: Pixabay

Drömmen som dramatiker

Jag har länge tyckt att det undermedvetna är den skickligaste dramatikern, som varje natt iscensätter ett skådespel genom drömmen. Sigmund Freud menar i Drömtydning (1900) att drömmen bearbetar olösta konflikter från barndomen genom stoff från de tre sista dagarnas händelser och iakttagelser. Och vari ligger då skickligheten, i min mening? Trots postmodernismens ifrågasättanden finns ändå en gängse uppfattning i konstvärlden att tala om sanning, och att mäta kvaliteten i ett konstverk mot hur pass sant det är. Definitionen av sanning är säkert lika olikartad som det finns människor. Vad jag menar med sanning i drömmen är en känslomässigt uppriktig smärtpunkt som iscensatts med brinnande precision. En skickligt iscensatt dröm är därför en dröm som med precision organiserat ett material för att blotta en känslomässigt ärlig problematik.

Freud talade också om förtätning. Minnet och drömmen jobbar med förtätning. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om hur minnet ideligen efterkonstrueras. Om man t.ex. har flera upplevelser av att känna sig utfryst av sin omgivning kan minnet, för att enklare lagra materialet förtäta det till en specifik händelse. Denna förtätning leder till en specifik händelse som möjligen aldrig har hänt, men den har skapats ur flera uppriktiga upplevelser som har samma tema, nämligen tema utfrysning. Minnet och drömmen jobbar båda med att förtäta ens upplevelser till en specifik händelse som bär alla de samlade upplevelsernas känslomässiga styrka.

Jag vill tro att man kan ha hjälp som författare, filmare eller konstnär av drömmens metodik och iscensättning för att själv skapa de skarpaste förtätade sanningarna. Man kan nämligen göra en insamling av material medvetet, till det ämne man ämnar gestalta konstnärligt, för att behandla materialet omedvetet. Avslutningsvis plockar man upp den omedvetet bearbetade förtätningen av materialet och paketerar det som en konstnärlig produkt.

I praktiken ser det ut såhär:

Under de tre senaste dagarna har jag medvetet iakttagit en person som är oerhört rädd att göra bort sig, en rädsla som hämmat honom att koncentrera sig på uppgifter, varför en ond cirkel uppstår där han därför enklare gör bort sig genom att sitta låst i sitt huvud, att s.a.s. sitta på sin egen axel och kontrollera sig själv in i minsta rörelse. Min bild av den alltmer skygga, skuldtyngda, infantila och impotenta individen gav en förtätad bild i en dröm om denne: På en klassfest finner jag plötsligt att en ring av folk som skingras kring den vuxne personen, som sitter storgråtande på golvet för att han råkat kissa på sig.

Mitt omedvetna har skapat en förtätad gestaltning av mina medvetna iakttagelser av personens problematik, där iscensättningen går ut på att utsätta honom för det han är mest rädd för, nämligen att tappa ansiktet inför folk. Jag kan ur detta låta drömmen diktera mig, där jag helt enkelt skriver ner drömmens gestaltning.

Vipps så har det medvetna och det omedvetna skapat ett grupparbete.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑