Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: Göteborg (sida 1 av 2)

Cykelns roll i staden

Foto: Björn Stenberg

Foto: Björn Stenberg

En ständigt ökande cykelvåg har slagit rot i bilstaden Göteborg och satt den gängse trafikplaneringen i gungning. Detta har tvingat politiker och stadsplanerare att vidta nödlösningar och efterkonstruktioner i utformningen för den alltjämt växande gruppen. Nödlösningar såsom cykelfil på fel sida av vägen, fragmentariska cykelnät som slutar tvärt eller byter sida oannonserat och trafikskyltar placerade mitt i körbanan är utbrett. Listan skulle kunna göra längre. Därtill har vi en snöröjning som i många fall ser ut som bilderna visar. Stadens prioriteringsval syns kanske tydligast här, då bilfilerna i städerna oftast har klanderfri snöröjning.

Bilinfrastrukturens dominans gentemot andra trafikalternativ står sig även gällande i pågående stadsplaneringsprojekt, trots att förutsättningarna är emot dem. Vid Slussen i Stockholm passerar dagligen 150 000 cyklister, vilket är dubbelt så många som bilister. Trots detta glöms dessa i princip bort i utformningen, gång efter gång, i förslagen. Betänkt då hur en sådan design skulle te sig om 15-20 år, då cykeltrafiken kanske fördubblats.

Dokumentären Bikes vs Cars (2015) visar hur städer under det senaste 50-100 åren, med sin prio för bilar, slagit ut möjligheten att ta sig fram med cykeln. Oftast slutar trafikolyckor mellan bil och cykel med att bägge parter skriker på varandra, men oftast är städerna utformade på ett sådant sätt att motorfordon inte ser cyklisterna, varför de därför omedvetet prejar ut dem. Det står därför klart att den stora boven i dramat är stadsplaneringen.

Dokumentären The Human Scale (2012) visar att bilinfrastrukturens dominans i stadsplaneringen även är en demokratisk fråga. I den mest växande staden i världen, Dhaka, kör 5 procent bil. Ändå tvingas alla vara med att betala för bilinfrastrukturen. Den tar dessutom så stor plats att de övriga i samhället inte får plats. På många platser finns inga trottoarer. Forskaren och arkitekten Jan Gehl visar även i dokumentären studier på hur bilvägar som blivit gågator ökar stadslivet markant. Att rusta upp små bakgator med kafeterior ökar aktiviteten i området med hundratals procent.

Göteborgs stad ska under en 10-årsperiod satsa 3 miljarder på utveckling av cykelnätet i staden. Ambitionen är att göra cyklandet som ett värdigt transportalternativ jämlik med bil- och kollektivtrafik. Detta kommer emellertid inte påverka bilarnas framkomlighet. Det sistnämnda ser jag som en omöjlig ekvation, emedan gaturummets yta är begränsad. Det oroväckande är att Göteborg hittills visat hur en sådan lösning går till, nämligen genom att begränsa promenadstråk till fördel för cyklister. Detta är farligt, eftersom de gående med sin begränsade yta omärkligt promenerar ut i cykelfilen. För att stärka ekologiska, folkhälsobefrämjande och yteffektiva transportalternativ, såsom promenad och cyklande, bör dessa få sin demokratiska plats i stadsbilden, och då blir det naturligt att biltrafiken får backa, eftersom gaturummet inte annars räcker till.

P.S. För er som vi vill se Den mänskliga staden finns den tillgänglig gratis på UrPlay. Bikes vs Cars kan hyras från Triart.se. D.S.

Bildkälla: Krister Isaksson bloggar

Eftertankens rum

Jag var där på stängningsdagen för två år sedan och tog en kaffe. Med vemod tågade jag ut ur byggnaden med vetskapen om att jag inte skulle få komma tillbaka förrän om två år. Och nu, om fem dagar är det dags att återvända till stadsbiblioteket på Götaplatsen i Göteborg! Öppningsceremonin består av en femdagars invigning med dans, poesi och annat. Erséus arkitekter AB har genom sitt uppdrag blåst nytt liv i den gamla 60-talsbyggnaden samt gett den en tillbyggnad. Stilig står byggnaden där med sitt sprödtunna tegel mot de väldiga glasytorna.

Att jag nu promotar biblioteket såhär gör det också nödvändigt för mig att förklara vad biblioteket har för värde hos mig i dagens informationssamhälle. Möjligheten att tillägna ett offentligt rum utrymme för eftertanke är unikt, en plats som inte har kommersiella intressen – med undantag för kaféverksamhet. En sådan plats behöver man vårda och värdesätta i en tid där så mycket privatiseras, och där det offentliga rummet enbart får kommersiell funktion. Bibliotekets lugn ställer sig också kritisk mot dagens snabba tillfredsställelse. Brådskan har tagit sig in i kulturen, och den tid som förut fanns till fördjupning har idag i mångt och mycket rationaliserats bort – såväl inom nyhetsjournalistik som underhållning. Men inte hos biblioteket. Här kvarstår tomrummet, det nödvändiga redskap vi har för att ringa in livets riktiga värden. Här ges plats och tid åt alla människor. Biblioteket blir här en trygg resonanslåda.

Bildkälla: Stadsbiblioteket.nu

En vandring genom staden

Det finns något fint med stadsvandringar, att verkligen se sin närmiljö. Det är lätt hänt att kameran följer med som jag på slentrian använder för att fånga en plats jag varit på, men risken är att jag därmed tror mig ha sett platsen. Att verkligen se sin stad kräver att ögonen är nyfikna på såväl helhet som detaljer, att mäta avstånden, att se människans skala i relation till husen och gatorna. Jag kastas fram och tillbaka mellan stor gatukaraktär och ner till fönsterspröjskaraktär.

Trotsa vindpinande kyla ägnar jag timme efter timme åt att titta och skissa. Tar en paus på ett fik med Cappuccino. Sen ut igen. När magen säger till att det är dags för mat avslutar jag skissandet tvärt och går hem.

Här är några skisser:

foto001 foto002 foto003 foto004 foto005

Snabbmatkedjornas matupplevelse

För en vecka sedan besökte jag en Max hamburgerrestaurang. Bord, bänkar och stolar som ska hinna torkas av. Stål, trä, klinkergolv och plast. Effektivitet, där kunder snabbt kommer dit och snabbt ger sig av. När jag kunde slå ihjäl mer tid än bara snabb utfodring insåg jag hur miljön närmast motverkade andakt och vila. Jag tänkte på den jäktade personalen vars arbete värderades efter kvantitet av beställningar på kort tid. Var spenderas deras pauser? Hur vilar de anställda upp sig mellan beställningarna?

Precis utanför Max ligger Le Pain Français, med sina varma textilier och fåtöljer. En plats att sjunka ner i, men av en anledning väljer jag ändå att stanna kvar i Max’ rusningstrafik. Kvar dröjer sig en tanke: Vad skulle hända om snabbmatskedjorna bytte profil mot den Le Pain Français har, med allt vad inredning och marknadsföring innebär? Kanske skulle detta helt gå emot snabbmatskedjeidén då matupplevelsen går från den snabba och effektiva måltiden till den livsberusande, sociala och kontemplativa måltiden. Det skulle bli färre gäster per timme, men gästerna skulle å andra sidan dröja kvar och uppskatta måltiden bättre. Det skulle också finnas möjlighet att hävda värdet i maten högre då den inte bara ska fungera som utfodring.

Saluhallarnas renässans är sprungen ur nyfunna värdet av närproducerad mat. En modefluga vars innebörd i folkligt sammanhang är samma som ekologiskt hållbart. Kvillebäckens nya saluhall i Göteborg är en kommersiell inrättning, vars arkitektur är lika inriktad på att bli en social plats där man kan strosa omkring även om man inte ska köpa något. Saluhallens matgäster äter säkerligen inte långsammare än snabbmatgäster, men värdet av matupplevelsen höjs avsevärt, åtminstone för mig.

Kollisionsstaden

kollisionI modern hantering av trafik i stan tycker jag mig se två skilda ideologier i planeringen. Den första talar för att separera olika trafikmedel från varandra, såsom gång och cykel i olika körfält, helst med olika fält per färdriktning. Sedan har vi den ideologin som talar för blandstaden som en plats där även alla trafikmedel ska dela på gemensam yta, där alltså cykel, bil och gående ska samsas på samma väg, i samma fält – demokratiskt och rättvist. Den senare ideologin har slagkraftiga argument, men jag har svårt att se hur detta ska fungera i praktiken. Folk kommer från alla håll och ska i detta gytter veta vem av de olika trafikmedlen som har företräde, vem som ska vänta, osv. Det blir en plats byggd för konflikter, osäkerhet och olyckor.

Dock tycker jag mig allt oftare i arkitekttävlingsförslag se tendens till den senare ideologin. Jag fotograferade därför av två exempel på roliga situationer, där bilden t.v. bör visa en ideal verklighet, men att motivet ändå svarar för en trafiksituation med kaos, där cykelsymbolen i marken till trots lockar gående att beträda ytan. I bild två blir det tydligt hur trafiklyckor lätt kan uppstå, när cyklister kommer åkande där folk aktivt korsar vägen på väg ner till älven.

Jag är glad att jag i min egen stad Göteborg sett hur uppdelning mellan gångtrafikanter och cyklister skett i stora delar av centrum – även med olika körfält för olika färdriktningar. Dock vittnar både empiri och teori om kaos ändå, och då handlar det om gångtrafikanternas inkompetens vad gäller trafikregler – kanske för att majoriteten inte uppfattar sig själva som del i stadstrafiken. Det fordras alltså även verifiering av trafikkunskap bland gående som för bilister. Men det är inte rättvist att smutskasta de gående med all kraft, ty jag har läst en bra artikel som även påvisar förståelsen för de gåendes agerande: uppdelningen mellan gång- och cykelbana är inte tillräckligt accentuerad, varför det är lätt att av misstag komma in på fel fält.

Med all den ambition kring lyckad stad som uttrycks i arkitekturrenderingar hoppas jag även att ambitionen förankrar sig i analys kring hur denna lyckade stad ska fungera trafikmässigt. Bara för att social kollision är bra behöver inte all kollision vara det.

Bildkälla: Bilder fotograferade ur tidningen Arkitektur nr 5 och 6 2013 (beskurna bilder).

Friare form inom film för fritt tänkande

Intressant tillställning ikväll när jag var på Pusterviksteatern i Göteborg för att lyssna på bl a Ruben Östlund, som var mitt uppe i klippandet av sin nya långfilm Turist (eller möjlig titel: Avalanche). Vi i publiken blev också de första som fick se filmen, om än bara ett minutlångt klipp ur. För er som inte är bekanta med Östlunds filmer finns att se Play (2011), De ofrivilliga (2008) och Gitarrmongot (2004) samt kortfilmer som Händelse vid bank (2009) och Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005). Han har redan i sin första långfilm Gitarrmongot undvikit att följa traditionell berättarstruktur och har snarare en formmässig än en berättarmässig avgränsning.

Det var därför inte överraskande att han under kvällen berättade om hur trött han var på hur begränsad och fokuserad dagens film är vid handlingen. Samtidigt kan jag känna att ett sådant ämne är värt att diskutera mer kring, ty det sker sällan och blir aldrig djuplodande reflektion. Film bör inte hela tiden kretsa kring handlingen, vad som händer sedan – att tro att detta är det enda sättet en åskådare kan känna spänning och intresse för en film. Istället kan filmen vara så mycket friare, menar Östlund. Han tar exempel ifrån teatern, där man om man sätter upp Hamlet börjar gräva i vilka frågeställningar i dramat som är relevant att behandla i vår tid idag vid en modern uppsättning. På motsvarande sätt har filmen möjlighet att provocera med en viss belyst och behandlad frågeställning som åskådaren därmed måste förhålla sig till och reflektera över. Filmen lutar snarare på åskådarens eget reflekterande rum än på sin egen nonstop-action.

Filmen kan lätt bli slav under sin egen industri, där man gör vad som helst för att inte tappa publiken, men att man till slut inte ser väsentligheterna bakom alla cliffhangers. Filmberättandet faller på sitt eget grepp, så att säga. Som motpol till det kan det vara intressant att, som Östlund gjort, titta på den enskilda bildrutan för att ur denna belysa en fråga, att provocera åskådaren med en obalans. Att då inte alltid ge åskådaren en hjälpande hand genom att retoriskt definiera rätt och fel gör det ännu obehagligare för åskådaren att hantera situationen. Kanske är det just där, med den verkliga känslan av frustration och obehag, som man mer eller mindre tvingas konfronteras sina fördomar, förutfattade meningar och moraliska beslut. Ifrågasättandet är ett sätt att utvecklas, och framförallt ett sätt att som åskådare kunna tänka själva, istället för att få premissen och den moraliska synen bestämd av filmens handling.

Bildkälla: Op.se

Pittoresk storstad

Jag kunde verkligen glädjas åt att promenera på Avenyn idag när jag lade märke till något som tidigare visserligen var mig bekant men som idag hamnade i nytt ljus. Jag tänker på de tre helglasade boxar till butiker som har hamnat mitt på trottoaren vid Valand. Det som verkade vara en tillfällig installation för glassförsäljning under sommaren har jag nu förstått ska vara en del av den nya Avenyn som för tillfället arbetas fram. Stora planscher finns uppsatta intill dessa glasbutiker som visar Whites flashiga renderingar. Jag har tidigare skrivit om denna förnyelse av Avenyn. Men det som slog mig idag när jag traskade förbi såväl blomsterbutik, sushibar som teknikaffär var att dessa tre butiker, som verkligen har en enorm exponering mot gående, har hamnat i ett förhållandevis nytt försäljningsformat – åtminstone nationellt sätt. De butiker som jag hittills sett som mittpartibutiker i köpcentrum eller övriga butiksstråk har kunnat vara telefonikedjor, med ivriga försäljare som hugger tag om varje förbipasserande, och på sin höjd en Espresso House. Att nu även fler branscher vågar satsa på denna nya arena är befriande.

Känslan jag får av att promenera runt där på Avenyn denna eftermiddag är pittoreskheten i att se folket, som mer och mer återtar utrymmet på Avenyn då denna gata nu ska bli bilfri, fritt skyndar ut ur glasbutiken med blommor händerna. Den lilla butiken som står där ensam, stolt och hävdar sig, gentemot det traditionella utseendet, med butiker i rader. Det finns en självständighet och känsla av småskalighet i uttrycket i en tid när bigness är så populärt. Trenden i shoppingcentrum att skapa butiker som små byggnad i byggnaden kan säkert ställas mot den jämförelse med småskalighet och pittoreskhet som jag kände så starkt idag. Den lilla världen i den stora.

Bildkälla: Avenyn.se

Med cykeln som transportmedel

När nu cykelparkeringar har ploppat upp lite varstans i Göteborg centrum lär cykeln bli det absolut smidigaste och snabbaste sättet att ta sig fram i stan, detta då den sammanlagda tiden jag ägnat åt att stå i glaskurerna och väntat in rätt spårvagn – speciellt kvällstid – känns oändlig. Ett oslagbart tillbehör till cykeln är mobilhållaren, placerat på styret, där mobilen dels ritar ut den effektivaste vägen och dels håller koll på hastighet och distans.

Men så har vi det där med framkomligheten. Bilister och cyklister sköter sig förhållandevis bra i trafiken, men den enda grupp som fortfarande inte gör det är vissa gående som alltför ofta fräckt går i bredd. De ockuperar på så vis såväl gångväg som cykelväg, båda riktningarna. Många gående uppfattar sig inte som trafikanter och blir därför avskurna från trafikvett i ett alltmer trafiktätt samhälle. I grund och botten handlar det om att vara observant på sin omgivning och visa varandra respekt. Det är inte hållbart att vissa frånkopplar sig ansvaret genom att gå i bredd eller skärma av med öronsnäckor med blicken fastnaglad i sin iPhone. Beteendet hade varit uteslutet för bilister, och för ett solidariskt samhälle bör alla inse vikten av sina egna handlingar på en plats där ytan är begränsad och där hastigheterna är höga.

Dock är det svårt att som gående veta var man ska ta vägen då separering mellan cyklist och gående inte är lika tydlig som mellan gående och bilist. Dessutom är gångvägen kraftigt begränsad i relation till den givmilda yta bilisten tilldelats. Jag har själv som gående flera gånger tvingats ut i cykelbanan för att kunna väja för folk. Lösningen är självklart att få bort de stora biltrafiklederna från centrum och ersätta dessa med gator och stadsrum – en åtgärd som faktiskt är på gång. Och vips så har man fått större yta för gående, cyklister och de trädalléer som under det rationella 60-talet höggs ner för att ge plats åt bilsamhället.

Bildkälla: Yumpu.com

Nästet på Röda Sten

1_1Efter en intensiv slutspurt har ett arbete med projektering av ateljébostäder på Röda Sten i Göteborg avslutats. Projektet i sin helhet går att se här. Idag hade jag dessutom en muntlig presentation som här finns att läsa.

Hej! Mitt arbete heter Nästet. Min research kring Röda Sten har fått mig att uppleva platsen som övergiven av staden, så till den milda grad att staden låtit pannhuset på platsen förfalla. Detta var i samband med när fabrikernas verksamhet lades ner för 50 år sedan. Här har konsten kommit in och gett platsen syre. Och kanske behöver konsten finnas utanför etablissemanget, i det staden prioriterat bort – hur konsten behöver kunna växa fritt inom ett tyglat område. Det finns det ju många exempel på i historien. Därför är min byggnad inte bara en modern ruin, utan också en stram och övergiven betong som tyglar vild vegetation, såväl som vild konst.

Ser vi på situationen (bild två) går det att avläsa två nästen med vardera gårdsmiljö i mitten, var mot byggnaderna står placerade – tre per gård. När skapas lä och avskildhet från de publika delarna på Röda Sten av träd, buskar och huskropparnas placering. Här har flexibiliteten styrt utformningen, då man ska kunna bo och arbeta både enskilt och i sällskap. Mot gården till finns vardera bostads trädgård, samt ateljéport. På andra sidan, ut mot gatan, finns ateljéuteplats. Alla ateljéer är placerade så de kan få in norrljus.

Från planen (bild tre) kan vi se att den upplysta hallen, som har fönster ovanför dörren, kan ge blick enda in i ateljén. I mitten av byggnaden finns öppet mellan kök, matrum och vardagsrum. Vardagsrummet och ateljén har dubbel takhöjd, med höga fönster. Ateljéns fönster är placerade från tre meters höjd, vilket dessutom erbjuder generöst med väggyta.

Tack så mycket!

Informationssamhället syr om biblioteken

Det är bara en tidsfråga innan tillgången till all information finns att nå överallt. Ambitionen finns av såväl jätten Google som Internet Archive. Av en gammal kyrka, där Jesus på korset ersatts med servrar, där har Internet Archive sitt högkvarter. När de arbetar med att arkivera Internets alla webbsidor, där man med tidsmaskinen lätt kan ta sig tillbaka till Googles sökfunktion i betaform från 1998, digitaliserar de också all världens böcker. I digitaliseringen såg de samtidigt värde i att spara de fysiska böckerna. Exempel på ett sådant arkiv finns i California, där böckerna hålls bevarade i 50-200 år, med plats för 3 miljoner böcker.

Julie  V. Iovine skriver i The Wall Street Journal (maj 2013) om bibliotekens kris när all information digitaliseras. När plats för böcker krymper och mer plats i biblioteken tillägnas mötesplatser, evenemangsutrymmen, interaktiva miljöer och övriga aktivitetsrum ser Iovine fördel i att vid nybyggen av bibliotek skapa anpassningsbara miljöer, såsom Rem Koolhaas Seattle Public Library, i en föränderlig tid. Dock ser hon risk i att historiska bibliotek förstörs då de ska byggas om i grunden för att passa de moderna behoven.

Ett lokalt exempel på en sådan omstrukturering finns i den pågående ombyggnaden av Göteborgs stadsbibliotek. Men istället för att minska utrymmet kommer biblioteket istället att bredda sin kostym med 3000 kvadratmeter. Frågan är, till vad? Bibliotekschefen Christina Persson talar om att skapa göteborgarnas främsta mötesplats, och kanske är detta det intressanta med biblioteken. Det handlar inte om att ha plats för fler böcker utan människor, fortsätter Persson. Exempel på fler aktiviteter i huset är utställningar, uppläsningar, musik och föreläsningar. I det stora hela tycks det alltså handla om mindre och mindre plats för böcker för att behålla och bejaka värdet av rum för folk att vara både isolerade och offentliga på, i en miljö som präglas av kultur och kunskap.

För mig är inte utvecklingen en kris, trots att jag är en aktiv biblioteksbesökare. Jag ser det som en plats för inspiration, att strosa runt i kulturen. Att denna inspiration går från sträviga pappersark till läsplatta behöver inte vara en nackdel, ty vill jag lukta på gamla böcker och lyssna på pappersark som knakar i bokryggen, då kan jag gå till antikvariaten. Men detta är inte den stora förändringen. Det som sker är att den intima bokmiljön ger anspråk på att bli mer social, att den tysta läsaren blir delaktig i debatter och interaktiva aktiviteter. Bibliotekschefen Persson ser emellertid fördel att hålla både det isolerade läsandet och det offentliga samtalsrummet igång samtidigt i det nya biblioteket. Och kanske är detta den bästa av världar, för hur kan man skapa fördjupade samtal om saker man inte haft intima rum att bringa eftertanke i?

Bildkälla: The Drone.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑