Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: hållbar utveckling (sida 1 av 2)

Tankar kring småhus

Det är bra med varierade upplåtelseformer och bebyggelsetyper. Samtidigt kan det vara värt att se över bostadstypen villan*  emedan den är mer resurskrävande än tätare bostadstyper. Alternativa bostadstyper såsom stadsradhus eller urbana villor är alternativ som samtidigt lätt kan passa in bland andra bostadstyper för att därför medge blandning i bebyggelsen, samtidigt som dessa behåller flera av villans kvaliteter.

Villamattorna breder ut sig enormt i Sverige. I Malmö är 20% av ytan villamattor, trots att bara 5% av dess befolkning bor där. Glesheten omöjliggör kollektivtrafik. Avstånden blir längre, varför därför bilen fungerar som primärt transportmedel. En av de starkaste orsakerna till barns minskade aktivitet idag beror på långa avstånd mellan målpunkter. Vi måste därför bygga tätare. Därtill blir områdena ofta enformiga i såväl funktion som uttryck eftersom det endast är bostäder av liknande karaktär.

Det ser heller inte ut som att småhusen kommer minska i antal i framtiden, åtminstone inte i Göteborg. Under nästa kommunfullmäktigemöte väntas moderaternas motion om att byggnads- och fastighetsnämnden varje år ska upplåta tomter för minst 250 småhus på kommunal mark gå igenom. Jag vill därför hoppas att moderaternas förslag inte resulterar i enbart villor man på slentrian rullar ut i glesbygden. Vi måste vara mogna nog att lära av våra misstag.

Dock tycks ju efterfrågan efter villan ändå finnas. Barnfamiljers efterfråga av småhus i ytterområdena kan emellertid handla om att utemiljön för barn i staden är otrygg och outvecklad. Mycket arbete bör därför läggas på att göra staden lika attraktiv för barnfamiljer som villaförorterna.

I samma veva måste vi också utveckla de villaområden som finns idag, och det genom att förtäta. De flesta villaområden är idag övervägande ägande- och bostadsrätter. För att erbjuda social mix bör även hyresrätter erbjudas, därtill med nära service och utbud.

* Ett omfångsrikare namn för villan är småhuset, dvs. en byggnad avsedd för ett hushåll. Dock går åsikterna isär huruvida även radhusen och kedjehusen innefattas under typen småhus. Jag väljer därför att kalla byggnaden med ett enskilt hushåll för villa.

Bildkälla: urbanisera.blogg.se

Ekologisk och social funktionsseparering

beesI somras gick Bieffekten (2014) på SVTPlay – ett program som avhandlar hur den väldiga industrialiseringen av landsbygden, med funktionsseparerade fält av homogena grödor, riskerar att totalt utrota humlor och bin. När detta väl sker kommer det sprudlande naturliv vi så innerligt suktar efter att vara ett minne blott.

En ögonöppnare för mig kring hur lätt växt- och djurlivet kan rubbas upplevde jag i ett datorprogram som barn, där jag som spelare kunde förändra näringskedjan någonstans för att sedan se dess följder på andra växter och djur. Den stora insikten var att en ringa förändring kunde ge enorma konsekvenser. Jag hade därigenom blivit vittne till något som från den dagen blev motorn i mitt intresse mig för hållbar utveckling.

Liksom med ekologisk funktionsseparering blir även samhället rent socialt orubbat när funktioner delas upp alltför kategoriskt. Exempel kan vi ta från de s.k. urban sprawl i USA, där bostäder för sig och kontor för sig skapar livlösa och otrygga områden många timmar på dygnet, och där avstånden mellan områdena kräver långa bilresor. Att istället blanda funktioner i samhället skapar aktiviteter under hela dygnet i området. En sådan funktionsblandning skulle även dra nytta av mix mellan psykosociala grupper – något som skulle minska segregationen.

Att då göra sig av med industrialismens och modernismens behov av funktionsseparering och bygga ett samhälle där såväl ekosystem som sociala aktiviteter blandas skulle göra stadsplaneringen bättre rustad för såväl utrotning som social exkludering.

Bildkälla: Pixabay

Förnyelsebart och lokalproducerat – trähuset får renässans

I en tid när man utgår från att all produktion av varor och byggnader kräver koldioxidutsläpp är det befriande och förlösande att höra hur trähusen, med sin renässans, faktiskt ger ifrån sig minus i utsläpp. Det krävs ett kraftigare tag om byggherrars och arkitekters ansvar när det gäller att hitta miljövänliga – i ordets egentliga betydelse – alternativ till dagens kalla och blöta husproduktion.

Folkhem är ett byggbolag som helt satsar på trähus. De visar på sin hemsida hur de med moderna byggmetoder kan bygga brandsäkrare, tidseffektivare och tystare än gängse byggande, där huvudsakliga material är stål och betong. Deras åttavånings bostadshus i Sundbyberg satte Sverige på kartan med sitt år 2013-2015 världens högsta trähus. Redan nu har den blivit omsprungen i den snabbt ökande trenden att bygga högt i trä. Eftersom träet måste vara torrt och varmt kräver det att byggprocessen är betygligt bättre än vid hantering av blöt och kall betong. Man kan dessutom börja inreda de första våningsplanen innan de övre är färdigbyggda. Sen har vi det här med miljön, där man med trähus faktiskt kan bespara utsläppen med flera tusen ton koldioxid gentemot om huset hade byggts i betong, detta eftersom träet naturligt sätt suger åt sig koldioxid. Dessutom är det både förnyelsebart och lokalproducerat.

Det jag däremot ställer mig frågande till är hur miljövänligt limmet vid korslamineringen är för träet. En nackdel med projektet är ju också priset på huset, som är betydligt högre än att på vedertaget vis i betong, något som självklart påverkar prislappen på hyran. Detta slår ut möjligheten för en social mix vad gäller samhällsklasser. Ekologiskt men ej så socialt hållbart. Om marknadspriserna bestäms av mängden utsläpp kan trähuset även möjliggöra en social hållbarhet.

Det skulle i det stora hela krävas ett större ansvarstagande för arkitekter, byggherrar och politiker, en större kompetens kring ekologiskt och socialt hållbart byggande, som tyvärr är enormt eftersatt gentemot den ekonomiska vinningen i projekten. Ansvar och hållbarhet ger vika för ekonomisk vinning. Hoppas att byggbolag som Folkhem får större stöd för att i det långa loppet strukturera om den värdegrund som hela marknaden idag styrs av.

Bildkälla: Fastighetstidningen

Ohållbara luftslott i ekologiskt hållbara ambitioner

Ekologisk hållbarhet är trendig idag. Det låter därför inte märkligt att arkitekter i projektering av skyskrapor kastar in träd och växter för att öka attraktionskraften. ArchDailys näst mest läst artikel under 2013 lockade mitt intresse idag. Det är en text av Tim De Chant kring det orealistiska med denna träd i skyskrapa-trend.

De Chants kritik handlar om hur träd har svårt att leva på hög höjd, med skyskrapans förutsättningar, med den kraftiga vinden och den extrema värmen och kylan som uppstår. Men De Chants lyfter också fram problematiken med logistik, såsom svårigheten att kunna vattna vertikalt odlade växter.

De Chants har självklart rätt i absurdheten i hur vissa arkitekter på slentrian kastar in träd i skyskrapor för att locka beställare. Dessa renderingar med 10-metersträd placerade på normaltjocka bjälklag blir närmast komiska då träd generellt sätt behöver lika mycket plats under som över jord. Det är dessutom en naiv tanke att tro att projekten är mer hållbara bara för att det finns utplacerade träd i byggnaden. Ofta har det blivit ett billigt PR-trick. Ändå tycks det mig finnas en tydlig gräns mellan dessa utopier och realistiska alternativ. Det märks när förslagen är välgrundade.

De Chants argument är att träd har svårt nog att växa i staden på marknivå, och att det därför säger sig självt att träd placerade 150 meter upp i luften, där nästan alla klimatvariabler är mer extrem än på gatunivå, är utopi.

Så länge växtligheten håller sig under trädgränsen, där naturen själv dragit gränsen för vad träden tål att växa i för förutsättningar, har jag svårt att se hur träd per automatik inte klarar skyskrapor. Självklart har träd i skogen en rikare biologisk mångfald, där inte grönytorna är avskurna från varandra som i staden, men samtidigt finns ju potential att skapa en skyskrapa där all grönska är förenad, inte bara i skyskrapan utan med växtligheten på marken. Staden har potential att öka den biologiska mångfalden genom denna förening av grönytor. (Det finns dessutom växter som inte kräver jord. Se “urban odling” för mer info.) Om detta nämns ingenting i De Chants artikel.

Det är ju självklart att träd inte kan växa i de mest extrema klimatförutsättningarna, men det finns ju faktiskt vertikala odlingar som klarar sig bra även som riktig byggnad. Artikeln saknar nyans då exempel på färdigbyggda vertikala odlingar uteblir. Att säga att detta inte finns är en lögn. De Chant har bortsett från starka referensobjekt, helt enkelt, allt för att få sin retorik starkare. För det finns ju självklart arkitekter som verkligen lyckas hantera de kritiska områden som De Chant lyfter fram, att då dra alla arkitekter över en kam och påstå att projekten överlag är verklighetsfrånvända är ett påhopp och generaliserande.

Bildkälla: ArchDaily.net

På ett riktigt Le Corbusiervis

Le Corbusier såg bilen som svaret på framtidens transportmedel, och han stöpte också sina hus utifrån bilen, med den U-formade villan som gjorde det lätt att svänga rund byggnaden med bil (se bild). Kommersiellt blev också bilen ett vinnande medel för att promota byggnader i tidskrifter.  Steven Flemming lyfter i en artikel i ArchDaily (den 19 september 2013) fram hur en begränsad grupp arkitekter använder samma metod som Le Corbusier, fast med cykeln som säljande inslag i sin arkitektur. Flemmings lyfter fram Bigs Bjarke Ingels som designat byggnader efter cykeln. Har visar i artikeln exempel på olika länders pågående projekt i städerna, där även industriområden kan lansera sina byggnader anpassade för cykeln. Flemming ser här arkitekterna som de viktigaste påverkarna, där det inte räcker med att kasta in några cykelpollare hit eller dit, utan – som han uttrycker det – på ett storslaget Corbusieriskt vis. Det handlar om att öka rörligheten i städerna , motverka den globala uppvärmningen och öka folkhälsan. Att göra cykeln som huvudtransportmedel kan vara en lösning på alla dessa, menar Flemmings.

Eftersom cykeln fortfarande spelar i bakgrunden mot bilen som nyckelspelare blir snygga renderingar med cyklar som signum för staden ett lockande framtidsideal hos folk. Det ger ett löfte om något vackert, befriande – precis som Le Corbusier ville att bilen skulle vara. Cykeln blir en livsstil på samma sätt som folk känner begär efter iPhone. Det handlar om marknadsföring. Nu har vi insett bilens baksida och ser också hur städerna totalt har styrts efter bilen i hela 50 år. Före detta allégator har blivit trafikleder mitt i städerna, där gång- och cykelbanor rationaliserats bort. Man har nästan undrat om stadsbyggandet har utgått från folket eller bilarna i första hand.

Man märker också lokalt sätt att vi är på väg. Användandet av Göteborgs Styr och ställ-cyklar, som finns utplacerade runtom i stan, där man kan låna en cykel och ställa av den vid någon av de 58 stationerna, har fått en ökning med 70 % sista året. Dessutom har mätningar i staden visat att cyklandet i stan ökat med 10 % under sista året, samtidigt som cyklandet på de stora lederna, som Götaälvbron, har ökat med 20 %. Vem vet, kanske kan de idealiserade renderingarna med cyklar som huvudtransportmedel vara verklighet när Göteborg slår på trumman för sitt 400-årsjubiléum år 2021.

Bildkälla: PatrickMarsdenarch1201.blogspot.se

Ett hälsosamt stadsrum

Om inte miljöargumentet biter på makthavare bör hälsoargumentet göra hållbart byggande till en prioritering. Howard Frumkin och Daniel Friedman skriver i The Seattle Times (den 14 september 2013) om hur två världar behöver samarbeta för att främja hälsan i en stad – det är dels arkitekter och dels läkare. Tillsammans kan dessa skapa bra miljöer för alla, oavsett ålder. Framkin och Friedman räknar upp de faror som måste hanteras, såsom depression, ångest , hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, autism, astma, fetma , autoimmuna sjukdomar och infertilitet. I utformningen av det nya samhället bör en stillasittande livsstil övervinnas, detta för att minska fetma, högt blodtryck och liknande sjukdomar. Författarduon tar konkreta exempel på designlösningar, såsom inbjudande trappor och promenadvänliga stråk och genomfartsleder. Fungerande cykelinfrastruktur tar de exempel på ifrån sin egen stad Seattle. Dessutom kan parker med kontakt till naturen skapa rekreationsområden och bidra till social interaktion. Författarduon betonar också vikten av en universell design, där alla trots eventuella funktionshinder ska kännas sig tillgängliga.

Ovanstående punkter kan kännas självklara, men det tycks samtidigt allt viktigare att fördjupa och bredda argumenten varför man bör satsa på grönt byggande. Det handlar inte bara om djur och natur – det handlar lika mycket om vår egen hälsa. Vilka andra aspekter av stadsbyggandet bidrar till ökad folkhälsa?

Vertikala parker och grön infrastruktur

När man inom stadsbyggnad talar om segregation åsyftas oftast den sociala aspekten, men hur är det med den ekologiska? I naturen är allt integrerat och i samspel, detta för att en biologisk mångfald ska kunna fungera. I staden kan grönska finnas, som Central Park på Manhattan, men den är en avskuren ö från resten av naturen runtomkring.

I januari kommer Sidney att få en vertikal Central Park (ej på bild). Byggnaden kommer att bli världens högsta med levande väggar, dvs. med växtlighet. Den består av två bostadstorn med sammanlagt 624 lägenheter, varav 38 är lyxiga takvåningar. Dessutom är komplexet utrustat med motoriserade speglar som fångar och riktar solljuset ner på den omgivande trädgården.

Arkitekten Ken Yeang har ekologin som sitt varumärke. Hans idé att integrera naturen i stadsbyggnad gör det oundvikligt att inte tala om grön infrastruktur. Hans idé är att det krävs broar för växt- och djurliv på samma sätt som det krävs för människor. I en TED-video visar han exempel på hur en grön bro integrerar skogen på båda sidor av en bilväg. Man kan dock ifrågasätta huruvida bilvägen står för ett ekologiskt hållbart byggande eller ej, men principen är tydlig: Separera inte ett grönområde från ett annat. På detta sätt kan grodor hoppa från ena sidan staden till den andra utan problem.

Sidneys nya Central Park har potential. Det är ju självklart en otrolig tanke att leva i en lägenhet med parkmiljö 30 våningar upp i luften, dock kan jag känna att den stadsbyggnad som sker nu är lika ekologiskt segregerande som tidigare. Man skapar grönytor avhuggna från varandra. Ska det vara parkmiljöer finns en trend att placera dessa på taken, minst 30 våningar från nästa grönyta. Jag ställer mig undrande till när integreringen kommer att påbörjas, ty utan denna bildas ingen biologisk mångfald då kretsloppet är för begränsat. Men kanske behöver trenden kring vertikala odlingar och parker slå i blom innan den övergår till att bli horisontell också.

Referenser: Inhabitat.com och Dezeen.com Bildkälla: World.edu

Om New Yorks ekologiska satsning

Läser en intressant artikel i sista numret av Arkitekten (8-2013) om hur New Yorks ska bli grönare, dels då dess idag enorma soptipp ska bli världens största park och dels genom att en gammal järnvägsbro på västra Manhattan ska bli grönområde.

En översiktsbild (inte samma som den ovan) visar den grå staden med sitt myller av bilar, samt bron som en grön slingrande orm. Bilen får fortfarande huvudrollen i staden medan grönskan hänvisas till en avgränsad slinga, behagligt nog flera meter upp från stadsrummet. Tanken slår mig: Hur skulle det vara med ombytta roller? Varför kan inte den grå infrastrukturen begränsas till en High Line, där grönskan är det som formar staden under?

Det finns en fara i att skapa en fysisk polarisering mellan den gråa staden och den gröna naturen , att skapa distinkta gränser genom att placera dem på olika nivåer. Varför inte istället arbeta med en vegetation som inkorporeras i staden och som lever i samliv med den? Detta bidrar till att den biologiska mångfalden ökar då man faktiskt gör naturen gränsöverskridande. Att hela tiden skapa gränser tar död på djur- och växtliv då man begränsar spridningen och omfattningen. Man hugger s.a.s. av ekosystemet vid roten.

Uppdelningen kan lätt bli ett bekvämt förhållningssätt, att man skapar en romantiskt vacker grönska på ett område för att med gott samvete kunna fortsätta ta bilen överallt och fortsätta leva under stadens ekologiskt ohållbara förhållningssätt – för så länge man inte kör bil i grönområdet är det väl lugnt, eller?

Dessutom talas det i artikeln om en 60 meter hög soptipp som man hanterat på det klyftiga sättet att helt sonika gräva in avfallet i naturen. Resultatet blir en rad kullar. Är inte detta talande för hela mentaliteten? Dessutom ställer jag mig frågande till vart New Yorks nya soptipp månne placeras.

Bildkälla: TheHighLine.org

Den urbana tillväxten i satellitbilder

Inom 17 år kommer ytterligare två miljarder människor att bosätta sig i världens städer. Ett forskningsteam på KTH har nu kunnat simulera urbaniseringens tillväxtscenarier. Här jämförs två satellitbilder tagna med tio års mellanrum för att utifrån dessa skapa en tredje bild om exploateringsgraden. Här kan man därefter beskriva kommande miljökonsekvenserna utifrån vilken mark som tas i anspråk.

Hur skapas en hållbar stadsplanering i städer med en stor population? Och hur skapar man hållbara städer för en framtid där både befolkning och klimathot ökar? Att på ovanstående vis undersöka både exploateringsgrad och val av marker som utnyttjas ger oss idag bilder som vi har tid att ta ställning till för att kunna besvara dessa frågor.

Tyvärr känns svårigheten inte ligga i att se vilka medel som bör vidtas för att skapa ett hållbarare samhälle, utan utmaningen att övertyga ledande makthavare om vikten av ett långsiktigt strävande i arbetet. För en sak är säker, att hantera morgondagens urbana miljöer kräver att alla strävar åt samma hållbara mål, där inte alltid ekonomisk hållbarhet ska placeras högst i hierarkin.

Källa: KTH och tidningen Arkitekten (3-2013). Bildkälla: Ffffound.com.

Den kollektiva skulden uttryckt som takpark

Rolig iakttagelse i det nya numret av Arkitektur (3-2013) där Dan Halleman noterar en trend av offentliga parker på stadens tak. Han lyfter själv upp Malmös köpcentrum Emporia, med sin park på taket, men man skulle lika gärna kunna nämna BIG:s EuropaCity, som jag skrev om under gårdagen. Hallemar tror själv inte att detta är en lösning som är till för att stanna i den allt mer förtätade staden. Dock fördjupar han inte orsaken till sitt ställningstagande. Han menar att dessa parker inte kan ersätta gatans offentlighet. Hallemar beskriver hur takparkerna är sprungna ur en gemensam skuld (Arkitektur 3-2013, s. 15):

Det är som om stadens omedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en “offentlig park”.

Det som dock saknas i staden idag på de flesta ställen är tillgänglighet till just frodig vegetation. När stadens bebyggelse tätnar, varför då inte placera grönskan på taken? Men även här kan jag tycka att man medvetet brer på polariseringen mellan natur och stad. Varför ska naturen begränsas till taken och inte leva i samexistens med staden? Spontant tänker jag på den malaysiske arkitekten Ken Yeang, vars arkitektur inte bara begränsar vegetationen till taket, utan där i princip alla ytor äts upp av grönska. Han talar om vikten av att förbinda naturen, att inte separera olika grönområden från varandra, utan där gröna broar ska leda det organiska livet runt i hela staden utan uppdelning. Ett höghus bör därför leda grönskan från markplan enda upp till taket.

Om nu Hallemar tänker att takparken är en kortvarig trend skulle kanske därför den skuld han beskriver kunna dämpas, åtminstone en aning, genom att människans älskade uppdelning av stad och landsbygd löses upp.

Bildkälla: Gardenvisit.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑