Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: hållbart byggande

Förnyelsebart och lokalproducerat – trähuset får renässans

I en tid när man utgår från att all produktion av varor och byggnader kräver koldioxidutsläpp är det befriande och förlösande att höra hur trähusen, med sin renässans, faktiskt ger ifrån sig minus i utsläpp. Det krävs ett kraftigare tag om byggherrars och arkitekters ansvar när det gäller att hitta miljövänliga – i ordets egentliga betydelse – alternativ till dagens kalla och blöta husproduktion.

Folkhem är ett byggbolag som helt satsar på trähus. De visar på sin hemsida hur de med moderna byggmetoder kan bygga brandsäkrare, tidseffektivare och tystare än gängse byggande, där huvudsakliga material är stål och betong. Deras åttavånings bostadshus i Sundbyberg satte Sverige på kartan med sitt år 2013-2015 världens högsta trähus. Redan nu har den blivit omsprungen i den snabbt ökande trenden att bygga högt i trä. Eftersom träet måste vara torrt och varmt kräver det att byggprocessen är betygligt bättre än vid hantering av blöt och kall betong. Man kan dessutom börja inreda de första våningsplanen innan de övre är färdigbyggda. Sen har vi det här med miljön, där man med trähus faktiskt kan bespara utsläppen med flera tusen ton koldioxid gentemot om huset hade byggts i betong, detta eftersom träet naturligt sätt suger åt sig koldioxid. Dessutom är det både förnyelsebart och lokalproducerat.

Det jag däremot ställer mig frågande till är hur miljövänligt limmet vid korslamineringen är för träet. En nackdel med projektet är ju också priset på huset, som är betydligt högre än att på vedertaget vis i betong, något som självklart påverkar prislappen på hyran. Detta slår ut möjligheten för en social mix vad gäller samhällsklasser. Ekologiskt men ej så socialt hållbart. Om marknadspriserna bestäms av mängden utsläpp kan trähuset även möjliggöra en social hållbarhet.

Det skulle i det stora hela krävas ett större ansvarstagande för arkitekter, byggherrar och politiker, en större kompetens kring ekologiskt och socialt hållbart byggande, som tyvärr är enormt eftersatt gentemot den ekonomiska vinningen i projekten. Ansvar och hållbarhet ger vika för ekonomisk vinning. Hoppas att byggbolag som Folkhem får större stöd för att i det långa loppet strukturera om den värdegrund som hela marknaden idag styrs av.

Bildkälla: Fastighetstidningen

Förtätad stad och landsbygd i samexistens

Förtätade städer tycks vara nyckelmottot för världens stadsplanering idag, när befolkningen ökar och när man insett att villaförorternas avstånd är en ohållbar situation, med sitt bilberoende. Men går det att kombinera en frodig vegetation och rymd i landskapet med framtidens allt tätare bebyggelse, eller kommer polariseringen mellan stad och natur att accentueras ytterligare?

Om man ska tro den danska arkitektfirman BIG, tillsammans med Tess, Transsolar, BASE, TRANSITEC, MICHEL Forgue, går dessa två områden mycket väl att kombinera i framtidens byggande. ArchDaily och E-architect beskriver arkitektkontorets idé om en tät stad med öppna landskap. Det är en experimentell hybrid mellan urbanism och landskapsplanering, där centrum och periferi verkar i samexistens, där naturens böljande kullar möter stadens promenadgator, torg och parker. Transportmedlen består av cyklar och metro. Det 800 000 kvadratmeter stora området heter EuropaCity och ska ligga mellan Paris och Roissy i Frankrike.

Här dominerar inte kommersen. Istället är ambitionen att detaljhandel, kultur och fritid ska blandas. Bjarke Ingel, som står i spetsen för projektet, vädjar till olika funktioner i stadslivet. Målet verkar ha handlat om att behålla en öppen plats och att återinföra vegetation och träd. Hela staden finns i en cirkulär allé av detaljhandel, underhållning och kulturella program, med ett enormt grönt tak med parker, vandringsleder och urban odling. På det gröna taket kan besökarna dessutom få panoramautsikt över centrala Paris.

Stadens tycks satsa på hållbar utveckling, såväl social som ekologisk. Ambitionen är att det ska bli den mest hållbara kultur- och detaljhandelsstaden i världen, inte bara vad gäller energi och resurser men också i termer av att få en ny kvalitet i det offentliga livet . Konsertsalar, spa, skidbacke, simbassänger och urban odling bildar tillsammans ett urbant ekosystem , där spillvärme från detaljhandeln kanaliseras till spaanläggningen, vars vattnet återanvändas som bevattning för parkerna. Dessutom genererar staden fjärrvärme och fjärrkyla till omgivande stadsdelar från sin solenergi, sitt biobränsle och sin geotermiska energi.

Hela konceptet ter sig som en radikal reaktion mot stadens hänsynslösa exploatering. Här märks att man tagit klimathot på allvar, samtidigt som det finns en bredare syn på hållbar utveckling än bara miljön. Det värmer mig till exempel att cyklandet står i fokus för transport. Den sociala hållbarheten handlar också om att bidra till människans kondition, hälsa och därmed välmående. Vandringslederna finns alltid i närheten, och jag tror att tillgänglighet är det som styr framtidens byggande. Det ska inte behöva ta en timme eller två att åka ut till skog och mark. Att då helt ta bort bilar öppnar också upp det offentliga rummet, ökar dess trygghet samt ger en friskare luft. Platsen som levande, social plats hänger hand i hand med att inte låta kommersen ta överhanden. Hoppeligen hamnar denna i bakgrunden till fördel för en levande stad med varierande fritidsaktiviteter och friluftsliv.

Den urban odlingen visar också på en seriositet i förslaget, där lokalproduktion och kunskap i jordbruk är en tradition att bevara även i städerna. Att öppna gränserna mellan stad och landsbygd på det här sättet är en bra lösning på de enorma och ohållbara lastbilstransporterna som sker fram och tillbaka över hela planeten. Jag har tidigare skrivit om hur urban odling i Venezuela arbetade för att få ner fattigdomen. Här är det dock viktigt att vara vaksam. Närproducerat är ett modeord som säljer, och risken kan bli att de sociala klyftorna ökar om inte odlingsresurserna utnyttjas och fördelas på lika villkor. Kanske kan annars den urbana odlingen också ingå i kommersen, vilket jag tror är en farlig utveckling.

Alla resurser utnyttjas, som naturen själv, där ingenting går till spillo. Idén kan verka utopisk och naiv, och självklart är detta ingen perfekt stad på något sätt. Det vackraste är kanske inte just konceptet utan snarare seriositeten kring hur viktigt det är att ta vara på planeten, såväl socialt som ekologiskt. Här går stor eloge därför inte bara till arkitektfirmorna bakom idén utan även till juryn som valt ut förslaget i arkitekttävlingen, vilka verkar ha tagit hållbarheten på allvar. Det krävs radikala förändringar hela tiden om vi ska hinna ikapp den framtid som väntar.

Källa: E-architect och ArchDaily. Bildkälla: Le Moniteur.

En kasserad, fullt fungerande produkt

En absurd händelse inträffade mig i helgen. Jag lämnade in min damsugare för kassering, inte för att den inte fungerade, men för att damsugarslangen som gått sönder inte gick att få tag på som lösvara. När då en förhållandevis enkel lös del går sönder blir följderna att allt måste kasseras. Produkten blir oanvändbar. Konkurrensen mellan företag har gjort det omöjligt att skapa en damsugarslang för alla märken. I en sådan värld lever vi, där simpla problem ska omöjliggöras att lösas med enkla, energisnåla medel. Detta kallas slit och släng-samhället.

För att göra det bästa av de miljöhot som väntar planeten krävs att västerlandet totalt byter värderingar och prioriteringar. En gängse mentaliteten är att hellre lägga stora kostnader på ett nytt badrum med jacuzzi än att lägga en tredjedel av utgiften på tilläggsisolering för att dra ner energiförbrukningen. Det ena kan man visa andra och skryta med, det andra är ingenting som syns, men det gör en stor insats, både ekologiskt och ekonomiskt. Här har massmedia ett ansvar, likväl som det är en politisk handling. Det handlar om att tidigt informera barn i skolorna om framtidens miljöhot och det ansvar som ställs på människan att hantera detta. Det handlar om att omdefiniera ens värdegrunder. Mentaliteten att slänga en produkt, inte för att den inte är sönder, men för att ge plats åt en ny produkt, det är inte hållbart. Problemen är inte bristen på lösningar, utan allas medvetenhet och ansvar att göra en insats.

Med en ökad kompetens och respekt för ett livscykelperspektiv och hållbart byggande bör vi i gemensam trupp, något som går över marknadsekonomins tävlingsdriv, skapa universella förutsättningar för att det ekologiska fotavtrycket ska vara så lågt som möjligt. Ens ekologiska fotavtryck är måttet på mängden resurser en människa förbrukar. Och minimiförbrukningen per individ kräver åtminstone 2,5 jordklot, men då är man enormt återhållsam. Hur många jordklot har vi att förbruka? Kort och gott, det krävs stora uppoffringar för att en anständig framtid åtminstone ska vara skönjbar.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑