Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: kompositör

Utan eko

 

Effektivt sökande av att bli färdig, att slutföra, är något som driver många i ett skapande. Däremot vill jag mena på att ett avslutat verk inte alls skulle vara starkare och viktigare än det oavslutade, detta har Bach visat oss med sitt ofullbordade verk Art of Fugue (Fugakonsten). Flera variationer på ett tema spelas, men det avslutas aldrig, för under 14:e stycket hinner han dö. Någon av hans söner ville istället fylla igen tomrummet med ambitionen att göra sin fars verk fullständigt.

Men vad är meningen med det?

Istället tittar jag tillbaka på Johann Sebastian Bachs tomrum, där jag känner att skapandeprocessen och närheten till denna blir så bärande. Det slutliga verket är inte allt! Jag återkommer ofta till detta verk, och i synnerhet detta sista stycke, i synnerhet för att uppleva tomrummet. En gestaltning av Bachs död, gestaltad av Bach själv.

De sista sekunderna (stort tack till Glenn Goulds osentimentala och rättframma spelande) är hårda polyfoniska toner i sakta puls som hackas ur led, ett chockerat snabbt avslut utan avtoning med pedal. Ett slaganfall!

Och sedan kommer…

…den kompakta tystnaden, så koncentrerad att man skulle kunna skära rakt igenom den.

Det som ter sig ännu märkligare är det faktum att det sista stycket i verket är en fuga, skriven utifrån hans namn: B, A, C och H. Det var som om han visste att han inte skulle förmå eller hinna skriva mer. Han valde därför att sätta punkt för sitt komponerande och signerade istället verket med sitt namn.

Men varför återkommer jag till tomrummet i verket, till de där sista sekunderna av Contrapunctus 14? Vi är idag vana att kändisar delar sitt privatliv genom sociala medier, eller åtminstone den nakna persona de framställer sig själva som, vilket ger en känsla av kontakt och närhet till kändisen. På samma sätt blir kontakten och närheten till Bach tydlig då hans skapandeprocess blottas i det oavslutade. Det blir ofrånkomligt att tolka in hans känslor i de spröda men hårda tonernas temperament de sista sekunderna för att få syn på något av kompositören.

Ett stycke skört liv.

Glenn Gould – Contrapunctus XIV (Fuga a 3 Soggetti) unfinished from The Art of the Fugue, BWV 1080 – Excerpt

Bildkälla: The Compass Rose

 

En behövlig musikyoga

Jag har precis satt i gång med ett projekt med en vän där vi komponerar s.k. programmusik, dvs. musik där man har för avsikt att skildra en berättelse. Innan vi satt oss med instrument har vi därför skrivit ett manus som vi nu sedan har låtit gestalta instrumentellt, scen för scen. Det intressanta blir i slutskedet, då vi faktiskt kommer ta bort all text kring berättelsen för att enbart låta lyssnaren ha musiken som bärare av berättelsen. Här är det självklart ingen som kommer att kunna uppleva precis den berättelse vi har skrivit, däremot har jag ambitionen att den logik vi arbetar efter kommer avkännas i musiken, för att lyssnaren därför enklare kan applicera sin berättelse på verket. Det handlar om att skapa en musik med en viss struktur, en viss dramaturgi. Musiken kan säkert inte vara den lättaste att ta till sig, och absolut inte som mainstream på en radio i bakgrunden. Med sin episka karaktär som hoppar mellan impressionism, 70-talsprogg och atonala partier à la Penderecki kommer det krävas att lyssnaren uppoffrar både tid och uppmärksamhet för att som belöning kunna nå ett reflekterande rum som uppstår i mötet med musiken. Tjusiga ambitioner, men en annan sak att verkligen kunna manifestera. Men det återstår att se när vi sen väljer att trycka upp den på LP-skiva.

Idag är vi invaderade av ständiga intryck i informations- och konsumtionssamhälle vilken lett till en rastlöshet kring musik, där man snabbt ska kunna konsumera saker. Kanske är det just där man behöver musik som liksom yoga kan få en att hamna i en annan rytm, där man också tillåter sig att ta tid på sig, att kunna sjunka in. I en era av banal och slätstruken popmusik, såväl musikaliskt som textmässigt, vore väl idén med genuin erfarenhet något som ger musiken en tyngd och friskhet. Exempel på detta är Stravinskijs (se bild) modernistiska balett Våroffer, där han utgått från att musikaliskt gestalta en stark barndomsupplevelse. Här är hans egen beskrivning av verket:

Den våldsamma ryska våren som tycktes komma igång under en timme och som gav intryck av att hela jorden sprack. Det var den mest underbara händelsen varje år av min barndom. (Malmös symfoniorkester)

Här kommer början av Våroffer:

Bildkälla: Wikipedia.org

Den förlorade genren

Kompositören Stockhausen 1994, en musiker som trots sina elektroniska ljud hamnat i den klassiska musikens fålla.

Kompositören Stockhausen 1994, en musiker som trots sina elektroniska ljud hamnat i den klassiska musikens fålla.

Jag har svårt för klassisk musik, kanske för att jag inte kan finna konsekvent karaktärisering av genren. Den är så bred, vag och nedvärderad. Wikipedia skriver:

Given the extremely broad variety of forms, styles, genres, and historical periods generally perceived as being described by the term “classical music,” it is difficult to list characteristics that can be attributed to all works of that type. Vague descriptions are plentiful, such as describing classical music as anything that “lasts a long time,” a statement made rather moot when one considers contemporary composers who are described as classical; or music that has certain instruments like violins, which are also found in other genres. However, there are characteristics that classical music contains that few or no other genres of music contain.

Något ännu svårare att förhålla sig till är den klassiska musikens underkategorier såsom 1900-talsmusik, där det är tal om så många stilar, i förhållande till likartade undergenrer såsom Romantik, Wienerklassicism och Barock. Varför inte lyfta ut genrer såsom avant-gard, minimalism, expressionism, impressionism som huvudkategorier? Ej heller premieras den klassiska musiken av att stora musikdatabaser som Spotify kringgår möjligheten att visa kompositörsfält i spårlistan.

När vi börjar titta på den enorma variation som uttrycks i västvärldens musikarv från 500-tal till modern tid bör en respektfullare och precisare definiering göras, mer än att säga att det är av klassisk art. Och så har vi några sidogenrer på 18-, 19- och 2000-talet som ska vara dominantare, såsom pop, rock, rap, jazz, osv. Varför det? Jag vill dock lovorda appen i Spotify som heter Classify, där just denna variation kan belysas. Här finns många sätt att närma sig musik genom såväl tidsepoker, kompositörers namn, musikstilar och musikinstrument. Annars riskerar den klassiska musiken att begränsas till ett och annat stjärnskott som Beethoven eller Mozart i folkliga sammanhang.

Den gängse kategoriseringen är inkonsekvent, vag och nedvärderande den potential och bredd som finns genom historien. Om det nu hade varit så enkelt som att kategorisera efter arrangemang och val av instrument hade det varit förståligt, men det finns fall med klassisk musik med elgitarr som jag lika gärna hade velat kalla rock, eller elektronisk musik. Ändå ska den in i samma fålla.

Varifrån kommer dessa vedertagna begrepp och grupperingar sinsemellan?

(Bildkälla: Länk)

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑