Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: konsumtion

A not so fair phone

0020-mobil2Kanske har slit och släng-samhället nått sin peak. Företaget Fairphone gör en radikal förändring i det resursslöseri som är standard idag. Ofta är det en bråkdel av alla komponenter i en telefon som är sönder när man byter ut den – detta eftersom alla delar sitter samman som en produkt. Fairphone vill istället låta brukaren reparera och uppgradera telefonen själv genom att kunna köpa till lösa komponenter som man likt pusselbitar byter ut. Om kameran inte fungerar byter man enbart ut den, inte hela telefonen.

Konceptet är genialt. Dock förvånas jag över hur lågt företaget spänner bågen. VD:n vill sikta på att kunderna ska ha sin telefon i fem år. Sikta på.

När jag köpte min Sony Ericsson P800 för 13 år sedan var det den första generationen smartphones. Den hade mp3-spelare, färgskärm, kamera, touchskärm, handskriftsigenkännare, röststyrning, E-post, riktigt Internet (mer än samtidens WAP) samt hantering av Excel- och Wordfiler. Det fanns dessutom möjlighet att helt ta bort knappsatsen för att få den eftertraktade helskärmen, som Apple med sin första iPhone fem år senare såg som banbrytande. Att den hade varit med i James Bond: Die Another Day från samma år gjorde den ju inte mindre åtråvärd.

I samma veva var jag lokalansvarig på Grön Ungdom i Varberg, där jag även deltog i evenemang i Göteborg, däribland en demonstration mot överkonsumtion. Som 15-åring var jag mycket väl medveten om det ironiska i att å ena sidan demonstrera i Nordstan mot överkonsumtion och å andra sidan köpa den kanske både dyraste och hetaste telefonen på marknaden.

Emellertid förändrades den bilden över tid. Det jag först fick höra vara en överklasstelefon gick till att bli en normal telefon. Efter bara fyra år av användning blev den till och med betraktad som ålderdomlig, detta trots att iPhone, med liknande helskärm inte hade släppts ännu. Kanske var detta för att livslängden på telefoner är så korta – normalt sätt. Min P800 var en ständig följeslagare. När batteriet krånglade år 2010 insåg jag hur otroligt svårt det var att hitta ett batteri som kunde fungera lika bra. Jag hittade ett och lyckats hålla telefonen fungerande i ytterligare två år. Men år 2012 dog telefonen.

Ett resursslöseri och överkonsumtion blev istället en relativ sparsmakad konsumtion. Det blev därför naturligt för mig att tänka att även nästa telefon skulle hålla lika länge, vilket dock inte var fallet.

Att satsa på utbytbara moduler i sin telefon är en smart och logisk reaktion mot överkonsumtion. Att dock begränsa telefonen till fem år, och under den tiden dessutom hinna byta ut komponenter, gör det svårt för mig att förstå att denna telefon faktiskt skulle vara mer miljösmart än gängse telefoner. Jag skulle snarare se att det stora problemet är livsstilen som bygger på att ägandet av andraklassens produkter därmed gör en till andraklassens medborgare.

En tredje aspekt är att teknikjättarna pressar undan produkter och deras attribut snabbare än behovet av ny telefon. Min nuvarande iPhone 5C behöver nytt skyddsglas, vilket efter september månad är enormt svår att nå eftersom Apple vill bereda plats åt enbart nya modeller.

Överkonsumtionen måste bekämpas på flera plan; med en annan livsstil, med långvarig service och med smartare produkter – som ger anspråk på längre hållbarhet än fem år.

Att skala av oväsentligheter

Jag har sett en av de mest uppfriskande programmen på länge, nämligen Microtopia via SVT Play. Programmet handlar om compact living när den är som mest kompakt. Den tillhörighet vi känner i att vara hemmastadda, behöver det nödvändigtvis vara förknippat med vilket hemland vi har? Hur mycket yta behöver man för att tillgodose sina behov? Detta är några av de frågor som avhandlas.

Den arkitektur som lyfts fram är en reaktion mot konsumtionssamhället och det ekologiskt ohållbara system vi befinner oss i, i och med den byggstandard vi tvingas utgå från. Utvecklaren för den nya, ofta nomadvänliga byggnaden, ifrågasätter inte bara byggstandarden – hen omdefinierar även sättet att bo och leva på. En av dessa är Jay Shafer (se bild). Amerikanska regler omöjliggör kompakt boende eftersom ytan för ett sovrum måste vara en viss standard. Innovativt nog löste Shafer detta genom att sätta hjul på huset, för att på det sättet kringgå regelverket.

Det handlar om att leva enklare och mer avskalat, för att ur det skala av alla de lager av oväsentligheter som vi överöses av i vårt befintliga boende och samhälle. Genom att förminska boytan finns inte heller så mycket plats för den överkonsumtion som är så stark idag; det finns helt enkelt inte plats för något onödigt. Kompakt boende blir på det sättet lika mycket en filosofi som en politisk reaktion. Genom att skära bort allt oväsentligt uppstår ett uppvaknande kring de livskvaliteter som man tidigare förringat eller kringgått. Det handlar om att se och närvara.

Minns hur jag skrev en reflektion på ett engelskaprov i grundskolan kring hur man ska hantera den ohållbara livsstilen i samhället. Då skrev jag om hur vi går tillbaka till grottmänniskans primitiva levnadssätt, där vi inte sticker upp huvudet över andra livsformer eller tar mer yta i anspråk än vad vi faktiskt behöver. Självklart blev provet underkänt och hånat av lärare som en naiv utopi, men känslan jag kom i kontakt med under reflektionen har jag burit med mig sedan dess. En oerhört befriande och sällsam känsla. Den känslan väcktes inom mig vid anblicken av den underbara arkitektur som presenterades i programmet.

Konstnären och arkitekten Ion Sørvin beskriver sitt arkitektoniska skapande som att försöka göra något annorlunda, vilket lockar till sig folk. Om folk upplever något och kanske känner någon slags mening kring skapelsen, då kan det uppstå ett samtal där erfarenheter delas. Det är vad konst, arkitektur och design handlar om.

Bildkälla: Cityhomeconstructions.com

Navet i informationskonsumtionen

För mig har det varit omöjligt att se skillnader i värdet mellan bloggar, twitterflöden och etablerade nyhetskanaler, därför har det blivit sunt för mig att placera dem på ett och samma ställe, där jag lätt kan få informationen. Mitt intresse för denna samlingsplats för alla dessa nyhetsflöden gjorde det viktigt för mig att sprida det till fler som inte känner till det. Google Reader är platsen där man kan prenumerera på nyhetsflöden. Valmöjligheten av källor, istället för att ta till sig en färdig repertoar av källor, gör att man snabbt kan skapa sina egna favoritkategorier för nyheterna.

Själv har jag dagligen c:a 20 nyheter om arkitektur, 5 nyheter inom litteratur och språk, 10 filmnyheter, med en rad andra kategorier. Sammanlagt rör det sig om kanske 200-300 nyheter dagligen, vilket kan verka stressigt att hinna med att konsumera. Det är det också, men det handlar ju dels om hur mycket tid man har och dels om vilka kategorier man är mest intresserad av att prioritera. Men en sak är säker, Google Reader har tagit informationskonsumtionen till en hanterbar nivå för mig.

Nästa steg skulle också vara att få in podcast-flöden. Överhuvudtaget är text det medium som är den gängse nyhetsförmedlingen, även om det sker förändring. På 90-talet kallades det multimedia, idag ser vi det som självklart att tilldela oss information via flera mediaformer, såsom text, ljud, bild och video. Då är det bra att låta allt detta kunna samlas på ett ställe.

En kasserad, fullt fungerande produkt

En absurd händelse inträffade mig i helgen. Jag lämnade in min damsugare för kassering, inte för att den inte fungerade, men för att damsugarslangen som gått sönder inte gick att få tag på som lösvara. När då en förhållandevis enkel lös del går sönder blir följderna att allt måste kasseras. Produkten blir oanvändbar. Konkurrensen mellan företag har gjort det omöjligt att skapa en damsugarslang för alla märken. I en sådan värld lever vi, där simpla problem ska omöjliggöras att lösas med enkla, energisnåla medel. Detta kallas slit och släng-samhället.

För att göra det bästa av de miljöhot som väntar planeten krävs att västerlandet totalt byter värderingar och prioriteringar. En gängse mentaliteten är att hellre lägga stora kostnader på ett nytt badrum med jacuzzi än att lägga en tredjedel av utgiften på tilläggsisolering för att dra ner energiförbrukningen. Det ena kan man visa andra och skryta med, det andra är ingenting som syns, men det gör en stor insats, både ekologiskt och ekonomiskt. Här har massmedia ett ansvar, likväl som det är en politisk handling. Det handlar om att tidigt informera barn i skolorna om framtidens miljöhot och det ansvar som ställs på människan att hantera detta. Det handlar om att omdefiniera ens värdegrunder. Mentaliteten att slänga en produkt, inte för att den inte är sönder, men för att ge plats åt en ny produkt, det är inte hållbart. Problemen är inte bristen på lösningar, utan allas medvetenhet och ansvar att göra en insats.

Med en ökad kompetens och respekt för ett livscykelperspektiv och hållbart byggande bör vi i gemensam trupp, något som går över marknadsekonomins tävlingsdriv, skapa universella förutsättningar för att det ekologiska fotavtrycket ska vara så lågt som möjligt. Ens ekologiska fotavtryck är måttet på mängden resurser en människa förbrukar. Och minimiförbrukningen per individ kräver åtminstone 2,5 jordklot, men då är man enormt återhållsam. Hur många jordklot har vi att förbruka? Kort och gott, det krävs stora uppoffringar för att en anständig framtid åtminstone ska vara skönjbar.

In your face på konsumtionssamhället

Jag har sett dokumentären Surplus: Terrorized Into Being Consumers (2003) av Erik Gandini och Johan Söderberg.

För mig står konflikt mellan konsumtionssamhället och hållbar utveckling. Vi kan inte leva i ett slit och slängsamhälle där vi inte ska laga gamla saker, utan där vi hela tiden känner behov av nya produkter. Vi måste börja finna värde i att återanvända, att göra oss kvitt de multinationella företagens propaganda, som står i syfte att till varje pris hålla marknaden vid liv. Köp, köp, köp – släng, släng, släng!

Rytmik av repetitiv, oändlig upprepning av produkttillverkning i tredje världen. TV-reklam är propaganda för konsumtionskultur. Västvärlden är 20 procent av jordens befolkning, och vi konsumerar 80 procent av jordens tillgångar.

Precis som företagen slår på trumman för sin vara skapar klipparen Johan Söderberg, med känsla för rytmik, en provokation genom att ställa ledande världspolitiker som språkrör för detta konsumtionssamhällets ifrågasättande – detta med växlande bilder av ändlös produktion i tredje världen och västerländsk TV-reklam, samt bilder på det enorma avfallet; skräpberg som bara växer. Filmen kretsar kring hur tillverkningen av detta samhälle, bestående av alla dessa produkter, förstör miljön på planeten.

Filmen fastnar lätt och blir en in your face. Dock kan jag tycka att filmen blir långdragen i och med att den repeterar. Den blir förutsägbar och övertydlig, men kanske är detta effekten, att verkligen slå in oron i oss, och lämna oss där. Söker kanske något mer, en mer nyanserad bit att väga. Vi följer citat mellan lägren som läggs på varandra som motståndspar, men citaten är utplockade, lösgjorda från sin kontext.

I avslutningen ser och hör vi dock G. W. Bush säga det rätta: Konsumera bara det du behöver. Leva ett enkelt, tillfredsställande liv.

Se utdrag från filmen:

Den omvärderade julen

Intressant debattartikel i DN igår kring jultraditioner, hur vi idag ser en klyfta i hur traditionen bör se ut – detta då Kalle Anka censurerats och pepparkaksgubbar tagits bort ur luciatåget. Många motreaktioner visar på idén att inte röra våra traditioner. Men hur pass väl har vi följt jultraditionerna hittills? Debattartikeln komplicerar detta genom att ta exempel på hysterin för hundra år sedan, då julbocken, julspöket, jultuppen och julgoppan fick ge vika för importerade nymodigheter som jultomte och julgran.

Mitt intresse för att återigen se Kalle Ankas bortklippta sekunder eller ej står inte i samma kaliber som den konsumtionshysteri som sätter staden i nervösa impulser dagarna innan julafton. Kanske fokuserar vi på fel saker kring att klippa bort ett och annat från TV. Kanske är det överdrivet och obefogat – eller kanske väcker det anstöt. Men hur det än är med den frågan tycker jag man bör rikta blicken mot det som verkligen just nu sker med årets största konsumsionsrusch, som bara brer på slit och släng-samhället. Billiga produkter från utlandet, med arbetare med slavlöner, som vi väljer att stödja genom att fortsätta köpa produkterna, istället för att skapa opinion genom att prioritera om. Långa transporter över hela jordklotet för triviala produkter, som dag ut och dag in förpestar miljön, en produkt som konsumenten använder några få gånger innan den gör sig redo för skräpkorgen. Folk behöver arbete och vi vill ha så billiga produkter som möjligt, utan att ta hänsyn till arbetsförhållanden och miljöaspekterna. Men ett dåligt arbete är bättre än inget, hör jag en grupp som säger. Visst är det så, men hur skulle världen någonsin kunna resa sig från någon terror om vi hela tiden försöker ha ett sånt förhållningssätt? Jag pratar om att nå humana former som verkligen sätter julhögtidens innebörd i centrum, inte den oro som pulserar över att inte ha hunnit konsumera tillräckligt många produkter åt alla.

När gjorde någon senast en egengjord julklapp till sina nära och kära? Kanske är det först här man verkligen börjar ta givmildhetens och hjärtlighetens högtid på allvar.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑