Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: kreativ

Fri association i skapandeprocesser

Den fritt associativa skapandeprocessen blir jag gång på gång mäkta imponerad av, ty den slutar aldrig att överraska. Idag arbetade jag kollektivt med ett filmmanus jag själv stirrat mig blind på, men som jag genom att muntligt presentera projektet för mitt filmkollektiv fick nya uppslag till.

Regissören Judith Weston definierar fri association i boken A film director’s intuition (2003) som ett fritt, ocensurerat skapande av associationer. Denna skapandemetod för mig tankarna till ett annat projekt vi arbetat med, den gången helt kollektivt, där alla i vårt lilla filmkollektiv var delförfattare. Vi arbetade uteslutande med fri association, utan behov av att förstå eller känna behov av att se orsaken till en viss verkan.

Utifrån ett tema valde vi ut bilder som vi associerade kring. En av oss föreslog att hår hänger ner ifrån vardagsrumstaket. En annan sa att om man drar i håret, då skriker en bäbis utanför fönstret. Detta var bilder som alla kunde föreställa sig och känna energi inför. Här var det ingen av oss som kände behov av att förstå varför vi kände energi för situationerna eller inte. Det faktum att alla var på banan, det gav tillräcklig bäring för att skriva ner situationen i manus. När vi hade väl så många situationer kunde vi se utvecklingen i handlingen.

Det märkliga var bara att alla dessa situationer kändes totalt självklara för oss, såsom att någon drar i håret från taket för att få bäbisen utanför fönstret att skrika. Kanske hade vi blivit tillräckligt lyhörda inför varandra och vårt projekt att vi nått en gemensam logik, som utifrån sett skulle te sig tagen från luften och svårgripbar. Men när vi blev alltmer angelägna om att behålla och vårda vissa situationer mer än andra, då märkte vi hur denna till synes lösryckta och svårfångade logik trampade på områden i oss som var både känslomässigt hjärtskärande och humoristiska.

Genom att inte censurera bilder som dyker upp inom oss, då tror jag universella och arketypiska sanningar kommer fram som personer med olika bakgrund och referenser kan identifiera sig med. Vissa forskare och konstnärer talar också om en inre logik som är nåbar just genom ett flöde av ocensurerade associationer.

Olikartade skapandeprocesser

skapandeprocess_musikInsåg idag en markant skillnad i skapandeprocess ur olika medium jag jobbat med. Under helgen har jag arbetat vidare med att komponera musik, där jag arbetar fram musiken genom att ur lusten finna melodier som lägger sig som en kontrapunkt, lager på lager. Sedan kan jag självklart reducera, men generellt sätt gäller regeln lagt kort ligger. Resultatet blir ett komplext nät av självständiga och fristående melodier som ändå fungerar tillsammans i syftet att skapa en genomgående harmoni. Dessutom uppstår en ny melodi ur nätet av melodier som samverkar, vilket kan jämföras med det färgmönster i en stickad tröja som uppstår när man stickar i olika färger. För mig är detta helhetsmönster aldrig förbestämt. Det uppstår ofrånkomligen när verket är färdigt.

De få men intensiva arkitektprojekt jag arbetat med under utbildningen har däremot kretsat kring en tidigt definierad utgångspunkt. Denna har varit otroligt välformulerad, koncis och ren i sin karaktär. Processen har då snarare handlat om att vända och vrida på denna utgångspunkt för att blotta så många olika perspektiv på den som möjligt. Här undersöker jag varje perspektiv jag finner. I slutändan har jag högar med skisser och uppslag som aldrig blir av, utan det blir istället en isbergsteknik där det stora isberget jag grävt fram i processen enbart resulterar i toppen på isberget. Men för att hitta toppen på isberget behövs hela berget arbetas fram, bit för bit.

Visserligen kan musiken ha ett musikaliskt tema som utgångspunkt, men denna är jag fri att gå runt och ifrån, allt för att finna intressanta tongångar. Det är lätt att säga att den ena processen har en större disciplin än den andra, men även musiken fordrar en disciplin å harmonins vägnar. Bägge processernas urval drivs av lusten, även om arkitekturen även kan ha rationella argument som lägger sig i. Men då krävs att denna rationella fördel även innefattar lusten. Här måste därför aspekter av fördelen utrönas i sökandet efter energipunkter att arbeta ifrån.

Jag vill aldrig bli låst i en arbetsmetod, men att tydliggöra för en själv ens tidigare omedvetna beteendemönster kan väcka impulser att utveckla ett förfinat, rutinerat arbetsmönster. Här tror jag även de tydligt egenartade skapandeprocesserna kan hjälpas åt.

Människans rum

Streijfferts rum

Har börjat följa Oklar – en podcast om arkitektur. I första avsnittet intervjuas inredningsarkitekten Carouschka Streijffert som genom att en bred yrkesbana som inredningsarkitekt, konstnär, scenograf och pedagog ändå följer den röda tråden att skapa rum.

Hon pratar i podcasten om att det yttre rummet är till för förpliktelser medans det inre rummet är till för kreativiteten. Hon konkretiserar idén med att förpliktelserna är de praktiska delarna, att t.ex. skapa en så billig, enkelt och effektiv skola som möjligt. Det inre rummet är i det rum där människan finns, kan verka och vara kreativ. I detta rum kan man födas och dö. Samtidigt kan detta inre rum också vara det mentala rummet.

Jag kan tänka att man på ett sätt kan säga att det inre rummet och det yttre, fysiska rummet man som arkitekt skapar är samma rum eftersom detta fysiska rum faktiskt är en del av det inre rummet, likt barnet som fysiskt rum ur livmodern som mentalt rum. Dessutom sker ju växelverkningar hela tiden, mellan att i en skapandeprocess bolla referenser observerade ur yttre, fysiska rum och bearbetning i det inre. En insikt sprungen ur något man observerat leder en in till att besöka ett annat rum.

Och hela tiden i denna skapandeprocess handlar det om, som Streijffert också menar, det som händer hos människorna då de vistas i rummen. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande, och flera gånger i podcasten betonar hon vikten av att skapa rum för människor.

Mycket riktigt sätter hon därför värde i det hon kallar för den fjärde dimensionen inom arkitekturen, nämligen psykologin. Även om psykologi inte ingår i arkitekturutbildningarna ser hon ändå en stor vikt i att applicera detta i arkitekturen, just eftersom skapandeprocessen annars ofta bara kan tendera att handla om trendiga material och snygga lampor, dvs. där rummens användbarhet inte diskuteras.

För mig är ens inre rum så starkt förknippat med den inre dialog man håller med sig själv, dvs. det tankerum som uppstår. Med rätt yttre rum kan man hamna i vibration eller eftertanke. Ur rätt miljö slås rätt klanger igång inom en som länkar samman det yttre och inre rummet, där det faktiskt finns en kommunikation. Exempel på detta kan vara religiösa byggnader, som verkligen är ämnade för reflektion och eftertanke. Att då tydliggöra för sig själv sambandet mellan dessa olika rum tror jag underlättar hur arkitekturen ska utformas för att bäst skapa möte mellan de olika rummen.

Då uppstår en resonans i mellanrummen.

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑