Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: lek

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

En miljö för framtidens innovatörer

Kreativitet innebär att förena komponenter som tidigare inte befunnit sig tillsammans. Så tänker jag mig ett hälsosamt samhälle också, som förenar människor, kulturer, traditioner och discipliner. Har läst sista delen av Can Architecture Make Us More Creative? som inriktar sig på utbildningsmiljön.

Det är trist att skolvärden ofta delar upp och ännu värre värderar olika discipliner olika, såsom naturvetenskapliga ämnen kontra humaniora. I artikeln understryks vikten av att mixa samman dessa ämnen och traditioner, ty det är genom sammanlänkningarna som kreativiteten uppstår. Här gäller det alltså att i en skolmiljö rent praktiskt placera dessa kurser på närliggande eller gemensamma ytor, just för att intressanta diskussioner och möten ska uppstå. Dock krävs att flera byråkratiska hinder måste rivas för att ett sådant koncept ska bli realitet i skolvärlden, menar artikelförfattaren Jonathan C. Molloy.

En annan faktor som är avgörande för att bejaka en kreativ miljö, fortsätter Molloy, är att eliminera skoltraditionens rätt och fel-tänk. Risken är annars att eleven hämmas att prova nya lösningar och infall i rädslan att göra misslyckas. Detta blir ett ok man sedan bär med sig hela livet. Det finns vissa skolor som tagit fasta på att istället låta undersökandet vara en del i lärandet, där felsteg inte betonas. Ett sådant undersökande liknar barnens lek, som ju är en livsviktig aktivitet för lärande.

Jag har själv agerat aktivitetsledare för barn och kan tycka att den öppna flexibla miljön, som är anpassad att rymma flera simultana aktiviteter dels  skapar en bra överblick över barnen och dels, som Molloys idé med blandning av aktiviteter och discipliner, skapar kreativa kopplingar. Barnen lär sig genom leken, och då är det sällan barnens idérikedom som hämmar dem, snarare den låsta miljön. För att barnen ska ha så stark utvecklingspotential som möjligt gäller det därför att arkitekturen skapar den månganvändarvänlighet som krävs för  framtidens innovatörer.

Bildkälla: ArchDaily.

Den månganvändarvänliga lekplatsen

Vandrade idag runt med min arkitekturklass utanför Malmös konsthall, där en lekplats med stålrör formade olika klätterställningar. Det som lockade mitt intresse var att klätterställningarnas utformning inte givet berättade hur de skulle användas. Istället började jag själv att komma på inte bara ett utan tre-fyra sätt ett barn skulle kunna leka i ställningen. Kreativa impulser strömmade till i en miljö vars utformning allt för ofta är begränsad till rutschkanetorn, gungor och gungbräda. Vad skiljer alltså lekplatsen utanför Malmös konsthallen mot den etablerade utformningen? Jo, obestämdheten och månganvändarvänligheten. Kvaliteten med detta ligger i att inte begränsa sin fantasi kring användningen genom att slaviskt följa en utritad karta. Istället är det en tillgång hos barn att tidigt träna sig till fritänkande individer genom att stimuleras att använda parken på olika sätt, anpassat för olika lekar.

Det finns något oerhört enkelspårigt i utförandet av en arkitektur som enbart går att använda på ett enda sätt. Det obestämda kan vara mer öppet för tolkning i hur det ska användas. Här ska självklart ges ett varningstecken då utformningen bör sträva efter att hamna i balans mellan förutsägbar användning och förvirring.

Jag tror dessutom generellt sätt på arkitektur som skapa flexibilitet och anpassningsbarhet, med mångfunktionella ytor. Arkitektur som låser in sig själv i ett hörn utan att ha möjlighet att platsa i fler sammanhang är en naiv tanke, där arkitekten knappast kan förutse samtliga framtida användningsområden, så att då begränsa användaren gör denna låst i detta möte. Jag skrev förra veckan om bibliotekens omformning i och med informationssamhällets utbredning, och hur de moderna bibliotek som medgav mångfunktionella möjligheter därför var önskvärda.

Barn vill utmana sin kreativa förmåga, och de antar utmaningar att klättra upp i svårtillgängliga trädtoppar och täta buskar, allt för att utvecklas i leken. Att då styra in barnen att tänka på endast ett sätt genom att bara tillåta en användning  begränsar således barnets utveckling. Ett ritblock med färdigmarkerade markörer för att dra streck emellan begränsar barnet att rita på ett sätt. Barnen präntar samtidigt in att värdet ligger i att tänka på ett visst sätt, att tänka på rätt sätt, vilket är brist då samhället hela tiden behöver unika och innovativa infallsvinklar. Naturen är kanske därför idag den bästa lekplatsen, vars utformning är just månganvändarvänlig och mångfunktionell. Olika utformning på grenverk i träden skapar olika förutsättningar och utmaningar där barnet får tänka till snarare än att passivt ledas i den enda vägen. Jag minns själv hur jag som barn såg fördel i att träden kunde användas för klättring, som målstolpar för fotboll och skugga för att teckna utomhus. Att avfallna grenar dessutom gav mig möjlighet att tälja ökade användarvänligheten ytterligare.

Bildkälla: Lekplats.se.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑