Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: litteratur

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Konsten att läsa

För många är läsandet som rinnande vatten, där sidorna flyter fram i en jämn puls. För mig har läsandet över åren varit förknippat med ett, i nästan samtliga fall, visst mått av motstånd. En tröghet. Har precis läst ut Tatiana de Rosnays Sarahs nyckel (2007). När jag nu under kvällen läst 150 sidor som sängläsning har jag kommit i kontakt med tanken på hur denna tröghet upphört.  Jag vill inte bara lovorda boken, ty spänningslitteraturens dramaturgi har en lätthet i sig, med tydliga cliff hangers. Men jag vill hoppas och tro att även kärvare böcker skull te sig lika flödande för mig nu som Sarahs nyckel.

Hur kan detta komma sig? Innan  jag släckte lampan tänkte jag på den koncentrationssvårighet jag överlag haft kring litteratur – emellertid avfasad med tiden – präglad av ett slags hetsläsning, att aldrig riktigt sjunka in i texten – att sjunka in bakom texten. Jag har alltför många gånger stannat upp i en bok efter 50-100 sidor och känt: Jag orkar inte. Det kan ha med viljan att effektivisera att göra, att försöka plöja en bok så snabbt som möjligt, och att jag därför inte har tid att låta orden sjunka in i mig som stenar i älven. Paradoxalt nog är det kanske just dessa stenar som behöver sjunka till botten för att motivation ska finnas att ägna två timmar extra åt kvällsläsning.

Det är också med förnöjsamhet jag lägger ifrån mig boken, då jag känner hur jag trampar ny mark, hur jag faktiskt kanske kan bli den aktive och samtidigt djuplodande läsare jag så innerligt imponerades över att folk i min närhet – främst under gymnasietiden – kunde vara. Att ta första steget ut i träningssnåret gör det lättare att ge sig ut på nästa, som att utföra en mental plogning där alla hinder man byggt upp över tid plötsligt känns mindre och hanterbara. Därför ska det bli kul att ta sig an en ny bok imorgon.

Bildkälla: Agnesilund.se

Att läsa sig till inspiration för skrivande

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Jag har funnit intresse i mängder av böcker om att skriva, och det har kretsat kring alltifrån struktur, att sälja in sin idé, psykologi och inte minst att komma igång med skrivandet. Den sistnämnda är en kick att läsa då den verkligen tenderar att inspirera till att fatta pennan. Exempel på denna fann jag på en bokblogg igår, där Jonna Lindberg tipsar om Skrivarbok – om konsten att skriva prosa, poesi och journalistik (2010) av Siewert Carlsson. Här kommer ett utdrag:

Beskriv…
– En apelsin. Hur känns det att skala den, att dofta på den, att äta den?
– Ett minne. Minnet av en doft, en smak, en god måltid, ett sorgligt avsked, en god människa.
– Din omgivning. Gör en skiss i ord som beskriver ett rum, eller annan lokal med detaljer, som berättar om atmosfären i lokalen.
– Naturen runtomkring dig. Berätta om vad som sker, bladen som tyngs av insekternas klängande, den tungt doftande myllan.
– Stämningar och känslor du upplevt. Beskriv sorg, hat, upprymdhet, fridfullhet. Vad tänker du? Berätta.
– När du skulle börja skolan. Berätta fritt utan krav på “sanning” om upplevelser i din barndom, fantisera om hur det kändes, hur det var att vara barn.

För mig föds idéer för skrivandet just ur små iakttagelser, och då är det alltså inte bara tal om iakttagelser via ögonen. Den omfångsrika skildringen av ett föremål, en företeelse, en person eller en miljö uppkommer ur lyssnandet av flera sinnens perception av motivet. Här är böcker som Skriv med kropp och själ av Nathalie Goldberg (2007) värd att nämna, som också belyser vikten av avlyssning av den sinnliga perceptionen.

Spåret efter myggan och flickan

antikvariatJag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman En obeskrivlig människa (2005) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. I dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket. (s. 19)

Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån.

Vad är det som känns så lockande med historiska föremål? Kanske är det just viljan att förnimma en svunnen tid, att genom känsel likväl som lukt nå något bakåt i tiden. Men detta bakåt i tiden tror jag bara är ett fantasisprång in i oss själva, att komma i kontakt med sidor av oss själva som hamnat i slummer. Att söka upp något i oss själva med de föremål vi lockas av, där en till synes ny sida av oss själva öppnas. Detta påminner om något jag läst ur Låt Proust förändra ditt liv (1997) av Alain de Bottom: ”På samma sätt tror vi [intellektuellt sätt] att vi inte längre älskar de döda, men om vi råkar hitta en gammal handske brister vi i gråt.” (ss. 162-163)

Det frivilliga minnet är inte lika skarpt som det ofrivilliga, som kommer av plötsliga erinringar. Genom plötslig förnimmelse kommer vi i kontakt med sidor som behöver bearbetas – vissa med mer akut behov än andra, vilket styrkan i känsloreaktionen vittnar om.

Vi lockas så in genom klädskåpet för att kliva in i vår egen Narniavärld.

På spaning efter den tid som flytt: Combray

Återkommer i minnet av när jag lyssnade på ouvertyren av På spaning efter den tid som flytt, Combray (1913), av Marcel Proust. Även om strukturen skiljer sig från den traditionella romanen följer Proust en högre prioritet och vördnad för att beskriva minnen av förnimmelser och händelser, och minnet följer inte den traditionella strukturen.

Boken är därför inte bara gestaltad, utan också berättad, av Proust själv, eller av möjligen hans alter ego. Vi kastas in i hans sovrum som barn, när han innerligt efter middag gått tidigt upp till säng i väntan på att hans moder ska komma upp och ge honom en godnattkyss. Svek, gränslös sorg och längtan slås an när det under festlig tillställning blir svårt för modern att hinna med denna hans livsnödvändiga ritual, vilket ger honom dessa känsloreaktioner som sedan håller mig andan flera gånger under berättelsen, ty även då berättaren går vidare med att beskriva andra fragment av sitt förflutna är det ändå präglat av dessa tunga känslospel, som en ständig andnöd.

Berättaren har ett öga utåt, ett extremt närvarande spel på sin omgivning, att i detalj observera smaker, dofter, färgkulörer och röster, och har därigenom möjligheten att få större klarhet om sitt inre.

Den dunkla fragmentariska stämning som präglar bokens innehåll ter mig därför viktigare emedan jag själv blir en sökande, liksom berättaren själv. Därför är det med ett drömskt rus jag avslutar berättelsen, ett tillstånd ur vilket jag möjligen sakteligen kan skönja någonting – att ett frö satts i jorden, och att jag nu efter berättelsens slut väntar på att det ska gro.

En kamp att fånga det inre

Har sett ett intressant reportage i K-special om Karl-Ove Knausgård, året efter hans sista bok ur serien Min Kamp (2009-2010) – detta oerhörda självbiografiska verk som kan jämföras med Marcel Proust svit kring ens självutlämnande.

Jag ser något storartat i den uppgift som vissa författare tar på sig, att berätta något oerhört utelämnande, närmast pikant privat – det är storartat för att dessa författare tycks denna sårbara närhet till sitt ämne trots det tycks behandla det som redan stelnat och kallt stearin, inte det mjukt, brännande och klibbiga det bör vara. Jag tänker likväl på Nils Claessons bok om sin pappa Slas, Stig Claesson, Blåbärsmaskinen (2009). I denna bok uppstår distansen till skildringen av pappan också mycket av det avhuggna språk som Claesson använder – där meningarna är så korta, och där luckorna mellan orden är så stora att jag drar paralleller med lyriken. Även styckeindelningens form påminner om detta, där stycket oftast bryts varje rad. Och när jag nu tar mig an Knausgårds privata skildringar kommer jag också att tänka på Marcel Proust, också då Knausgård i TV-intervju från tidigare medverkan i Babel berättade att han ville göra ett litterärt självmord, dvs. att beta av allt i sitt förflutna tills det tillslut inte finns någonting kvar.

Vad händer då sen, frågan programledaren, och Knausgård verkar trots detta ha mycket kvar som i planeringsstadiet efter “självmordet” – något som dessvärre inte Proust hade då han efter den sista tiden av sitt liv isolerade sig och skrev. När han skrev “slut” upphörde också livet. Reportaget om Knausgård skildrar alltså detta efter.

Något jag fastnar för i under reportaget är den metod Knausgård berättar att han använde i sin kamp att nå det blödande inom sig. Han skriver en text som river upp smärtsamma blödande minnen inom honom, och han beskriver hur tårarna sprutar när han skriver ett visst skeende, med tanken att han gått över gränsen för vad som kan publiceras av privata, pikanta detaljer, men när han i efterhand läser texten är den inte alls så farligt smärtsam som han trott. Han berättar då hur han försöker komma tillbaka till samma emotionella helvete, att åter trampa dessa smärtsamma upplevelsers stigar för att även leverera detta smärtsamma i texten. Vad berodde då hans egen känsloreaktion på? Förmodligen handlade det om hans egna associationer och konfrontation med minnet, inte vad han faktiskt skrev ner. Kring denna givna smärtsamma upplevelse återvände han gång på gång; skrev, läste, slängde, skrev om, läste, osv. Tillslut kändes hans egna reaktioner orsak till texten, inte till hans privata minne.

Även tanken på minnet, och att fritt kunna hoppa i tiden mellan den vuxne Knausgård och den åttaårige pojken Knausgård ger spännande aspekter, i synnerhet då hans pappa är yngre än honom själv då han skildrar situationen, dvs. att den vuxne Knausgård är sju år äldre än den far han beskriver i tillbakablicken. Här betonas minnet, tiden, döden, och han betar verkligen av fältet med sådan precision och sådan nyansering att det är mig en gåta hur skildringen kan ha flödat med sådan iskall distans och samtidigt närvaro. Är det möjligt att leva och samtidigt studera sitt liv utifrån? Är det möjligt att så att säga sitta på två stolar? Kanske om man tydligt växlar mellan vilket läge man går in i. Knausgård lyckas, och det ska bli en belöning att få ta till mig resten av hans digra texter – med en kvantitet som också kan ställas mot Prousts opus På spaning efter den tid som flytt (1913–1927).

Ett urtvättat föremål

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Den viktigaste ingrediensen i ett skapande arbete är närvaro. Närvaro innebär att man är påverkbar av omvärlden för att därifrån känna vad som är vackert utan att andra konstnärer ska tala om det åt en. Sinnena måste vara koncentrerade!

Samma med ord.

En beskrivning av ett föremål är sprunget ur närvaro ifall den reflekterar upplevelsen av detta föremål. Och en sann upplevelse av föremålet kräver närvaro. Annars är risken att den beskrivning av omgivningen vi använder är sliten och förbrukad av andra. Ju mer en beskrivning används och blir gängse, desto längre ifrån dess ursprungliga upplevelse kommer den. Färgen bleknar sakta efter varje tvättning.

En mästare på att behålla färgen på ett föremål är Marcel Proust, ty hans förhållande till föremålet är föränderligt och färskt. Han uppmanade folk att öppna sina egna ögon (läs: sina egna sinnen) istället för att betrakta världen genom andras beskrivningar.

Beträffande novellen

Har i tonåren vad gäller litteratur i synnerhet dragits till novellen, dels för min otåliga hållning till att läsa och dels för den precisa men samtidigt dunkla skildringen som ofta förekommer i novellformen. Denna idé tar även Sören Bondeson upp i sin uppdelning mellan roman och novell i Konsten att döda (2011) då han skriver att romanen jobbar med fördjupning i karaktären medan novellen jobbar med antydan; djupet finns genom hänvisningar och undertext. Noveller av Stephen King påverkade mig som ung medan jag några år senare fattade intresse för framförallt Anton Tjechov.

Det jag ser som storartat är att med koncis mening skapa balansen mellan förutsägbarhet och förvirring. Dramatikern Mats Ödeen belyser den koncisa formen genom att citera Tjechov i Dramatiskt berättande: Om konsten att strukturera ett drama (1993):

Du förstår genast när jag skriver: ’Mannen satt i gräset’. Du förstår det därför att det är klart och inte gör anspråk på din uppmärksamhet. Å andra sidan är det svårare att begripa och frestar på uppfattningsförmågan om jag skriver: ’En lång man, av medellängd och med insjunken bröstkorg samt ett rött skägg satt på det gröna gräset som trampats ner av förbipasserande, satt tyst medan han såg sig omkring blygt och skräckslaget’. Detta uppfattas inte ögonblickligen av hjärnan, medan det väl skrivna ska fattas genast, sekundsnabbt.

Peter Bichsel har i sin En bok om att läsa och berätta (1985) sekunderats av Tjechovs iakttagelser. Bichsel framför den paradoxala synpunkten att ju specifikare detaljer vi får veta om en person, ju mer abstrakt framstår hen.

Jag söker också ett förtätat uttryck, där en så kort men samtidigt så djuplodande skildring kan avhandlas som möjligt. Där ser jag en storhet i att koncentrera och avgränsa ett ämne så mycket som möjlighet, detta eftersom tiden man har ger en möjlighet att djuploda i schaktet mer än om ämnet är större. Man kan jämföra detta med att man på samma tid kan gräva ett djupare hål i marken med en liten diameter gentemot en med större. Man kan dessutom berätta om mycket genom lite. Genom att konkret titta på en individs beteende och miljö kan man berätta om ett samhälle och en tid, men bara om förtätningen i historien är sovrad noga, så bara det renaste guldet vaskats fram. Konkret handlar det om att genom nog så många berättelser från en tid göra en förtätning av alla dessa, där t.ex. temat och tonen fortfarande bibehålls.

Kontrollbehovets försvinnande

Det finns mängder av böcker kring tips på att skriva bra, vad nu bra innebär, och för vem. Den viktigaste hjälpen jag känner man kan få är tipset att överge kontrollbehovet, att s.a.s. ställa sig i vägen för de miljoner impulser man får i huvudet. Ofta börjar man redan i det stadiet värdera innehållet – innan man ens har fått det ur sig! Jag vill mena att det viktigaste rådet man kan få är att skriva mycket. Att skriva allt som dyker upp i huvudet under den tid man bestämmer sig för att skriva. Det ska inte finnas en blockering mellan infall till nedklottring. Tänker jag “potatismos” måste jag därför plikttroget skriva det, utan att värdera. Det är ur detta ocensurerade innehåll jag själv upplevt mig komma längre och djupare än jag tidigare gjort kring textens ärlighet. En bra text för mig är en uppriktig text. Med uppriktig menar jag inte att texten ska vara självbiografisk, utan att känslorna som cirkulerar i texten har en sann botten. Man kan på det sättet översätta känslan till andra förutsättningar och omständigheter än de man själv haft i verkligheten. På det sättet blir inte texten obehagligt privat.

Jag sorterade idag min dator och fann ett dokument jag skrev den 30 mars 2008. Hela dokumentet på sju sidor är skrivet utan paus. Jag känner själv att det förmodligen är den ärligaste texten jag någonsin skrivit. Och återigen handlar det inte om de faktiska händelserna som är sanna utan känslorna. Jag släckte allt ljus i rummet, stängde av skärmen på datorn och skrev ett dokument utan hänsyn till en mottagare. Jag tänkte kanske till och med att texten aldrig kommer att få läsas av någon. Med denna tanke lösgjordes behovet att uttrycka mig så ocensurerat som möjligt. Jag satte igång att smattra på tangenterna. Allt var mörkt. Synen lärde sig sakta vänja sig vid mörkret, men inte helt. Jag befann mig i ett meditativt tillstånd där tankarna flödade, men jag kunde för en tid inte känna någon som helst kontroll över vare sig mina tankar eller det jag skrev. Kroppen dikterade sig själv, och mitt medvetna försökta hänga med så gott det gick. Jag försökte fokusera blicken på en ljusstake framför mig, men jag upplevde att kroppen arbetade någon annanstans, med full kraft.

Situationen kan upplevas tillspetsad och romantiserad, men detta var vad jag upplevde. Efter att ämnet jag intuitivt kommit in på sedan kändes färdigbehandlat tände jag så datorskärmen och såg hur texten rusat ner till sidan sju. Hur kom detta sig?

Jag har flera gånger återvänt till detta sätt att skriva, och jag tycker fler borde prova det. Det var förlösande och skönt att faktiskt inte känna en distans mellan tanke och text. Kontrollbehovet hade därmed lösts upp under skrivandet! Detta är den starkaste upplevelsen i skrivandet jag någonsin nått.

P.S. Fungerar säkert lika bra att skriva förhand. Själv kör jag växelvis. Bilden ovan visar några av mina skrivböcker. D.S.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑