Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: miljö (sida 1 av 2)

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

På ett riktigt Le Corbusiervis

Le Corbusier såg bilen som svaret på framtidens transportmedel, och han stöpte också sina hus utifrån bilen, med den U-formade villan som gjorde det lätt att svänga rund byggnaden med bil (se bild). Kommersiellt blev också bilen ett vinnande medel för att promota byggnader i tidskrifter.  Steven Flemming lyfter i en artikel i ArchDaily (den 19 september 2013) fram hur en begränsad grupp arkitekter använder samma metod som Le Corbusier, fast med cykeln som säljande inslag i sin arkitektur. Flemmings lyfter fram Bigs Bjarke Ingels som designat byggnader efter cykeln. Har visar i artikeln exempel på olika länders pågående projekt i städerna, där även industriområden kan lansera sina byggnader anpassade för cykeln. Flemming ser här arkitekterna som de viktigaste påverkarna, där det inte räcker med att kasta in några cykelpollare hit eller dit, utan – som han uttrycker det – på ett storslaget Corbusieriskt vis. Det handlar om att öka rörligheten i städerna , motverka den globala uppvärmningen och öka folkhälsan. Att göra cykeln som huvudtransportmedel kan vara en lösning på alla dessa, menar Flemmings.

Eftersom cykeln fortfarande spelar i bakgrunden mot bilen som nyckelspelare blir snygga renderingar med cyklar som signum för staden ett lockande framtidsideal hos folk. Det ger ett löfte om något vackert, befriande – precis som Le Corbusier ville att bilen skulle vara. Cykeln blir en livsstil på samma sätt som folk känner begär efter iPhone. Det handlar om marknadsföring. Nu har vi insett bilens baksida och ser också hur städerna totalt har styrts efter bilen i hela 50 år. Före detta allégator har blivit trafikleder mitt i städerna, där gång- och cykelbanor rationaliserats bort. Man har nästan undrat om stadsbyggandet har utgått från folket eller bilarna i första hand.

Man märker också lokalt sätt att vi är på väg. Användandet av Göteborgs Styr och ställ-cyklar, som finns utplacerade runtom i stan, där man kan låna en cykel och ställa av den vid någon av de 58 stationerna, har fått en ökning med 70 % sista året. Dessutom har mätningar i staden visat att cyklandet i stan ökat med 10 % under sista året, samtidigt som cyklandet på de stora lederna, som Götaälvbron, har ökat med 20 %. Vem vet, kanske kan de idealiserade renderingarna med cyklar som huvudtransportmedel vara verklighet när Göteborg slår på trumman för sitt 400-årsjubiléum år 2021.

Bildkälla: PatrickMarsdenarch1201.blogspot.se

Ett hälsosamt stadsrum

Om inte miljöargumentet biter på makthavare bör hälsoargumentet göra hållbart byggande till en prioritering. Howard Frumkin och Daniel Friedman skriver i The Seattle Times (den 14 september 2013) om hur två världar behöver samarbeta för att främja hälsan i en stad – det är dels arkitekter och dels läkare. Tillsammans kan dessa skapa bra miljöer för alla, oavsett ålder. Framkin och Friedman räknar upp de faror som måste hanteras, såsom depression, ångest , hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, autism, astma, fetma , autoimmuna sjukdomar och infertilitet. I utformningen av det nya samhället bör en stillasittande livsstil övervinnas, detta för att minska fetma, högt blodtryck och liknande sjukdomar. Författarduon tar konkreta exempel på designlösningar, såsom inbjudande trappor och promenadvänliga stråk och genomfartsleder. Fungerande cykelinfrastruktur tar de exempel på ifrån sin egen stad Seattle. Dessutom kan parker med kontakt till naturen skapa rekreationsområden och bidra till social interaktion. Författarduon betonar också vikten av en universell design, där alla trots eventuella funktionshinder ska kännas sig tillgängliga.

Ovanstående punkter kan kännas självklara, men det tycks samtidigt allt viktigare att fördjupa och bredda argumenten varför man bör satsa på grönt byggande. Det handlar inte bara om djur och natur – det handlar lika mycket om vår egen hälsa. Vilka andra aspekter av stadsbyggandet bidrar till ökad folkhälsa?

Vertikala parker och grön infrastruktur

När man inom stadsbyggnad talar om segregation åsyftas oftast den sociala aspekten, men hur är det med den ekologiska? I naturen är allt integrerat och i samspel, detta för att en biologisk mångfald ska kunna fungera. I staden kan grönska finnas, som Central Park på Manhattan, men den är en avskuren ö från resten av naturen runtomkring.

I januari kommer Sidney att få en vertikal Central Park (ej på bild). Byggnaden kommer att bli världens högsta med levande väggar, dvs. med växtlighet. Den består av två bostadstorn med sammanlagt 624 lägenheter, varav 38 är lyxiga takvåningar. Dessutom är komplexet utrustat med motoriserade speglar som fångar och riktar solljuset ner på den omgivande trädgården.

Arkitekten Ken Yeang har ekologin som sitt varumärke. Hans idé att integrera naturen i stadsbyggnad gör det oundvikligt att inte tala om grön infrastruktur. Hans idé är att det krävs broar för växt- och djurliv på samma sätt som det krävs för människor. I en TED-video visar han exempel på hur en grön bro integrerar skogen på båda sidor av en bilväg. Man kan dock ifrågasätta huruvida bilvägen står för ett ekologiskt hållbart byggande eller ej, men principen är tydlig: Separera inte ett grönområde från ett annat. På detta sätt kan grodor hoppa från ena sidan staden till den andra utan problem.

Sidneys nya Central Park har potential. Det är ju självklart en otrolig tanke att leva i en lägenhet med parkmiljö 30 våningar upp i luften, dock kan jag känna att den stadsbyggnad som sker nu är lika ekologiskt segregerande som tidigare. Man skapar grönytor avhuggna från varandra. Ska det vara parkmiljöer finns en trend att placera dessa på taken, minst 30 våningar från nästa grönyta. Jag ställer mig undrande till när integreringen kommer att påbörjas, ty utan denna bildas ingen biologisk mångfald då kretsloppet är för begränsat. Men kanske behöver trenden kring vertikala odlingar och parker slå i blom innan den övergår till att bli horisontell också.

Referenser: Inhabitat.com och Dezeen.com Bildkälla: World.edu

Tar man bort bilen tar man bort individers frihet

Jag skrämdes tidigt av amerikanska villaförorternas enorma exploatering, där alla hade var sin trädgård med swimmingpool, och där bilen ständigt stod startklar, även då man skulle till kiosken 500 meter bort för att handla. Först skrattade jag bort denna utbredda och frekventa bilanvändning, men insåg sedan att den var fullständigt förstålig om bara samhällsstrukturen ser ut på ett visst sätt. En tanke som slog mig när jag läste en artikel om detta för många år sedan i National Geographic var att känslan av frihet och tillgänglighet är viktig för alla, och att ett visst samhällsmönster kan påtvinga individer behovet av bilen som tillslut blir en hjärtevän man inte kan skiljas från. Tar man bort bilen tar man bort individers frihet. Men detta s.k. behov är ju en verkan av samhällsstrukturen som orsak. Ändrar man orsaken kan man på så vis ändra dess verkan.

Ur sista numret av Arkitekten (8-2013) lyfts ett förslag fram hur villaområdena skulle kunna nå dagens krav på mångfacetterat bostadsbyggande. Det som tidigare var svartbyggen på villatomterna har med tiden blivit mer rumsrent hos lagstiftningen, s.k. accessory dwelling units – självförsörjande bostäder som byggs på villatomternas bakgårdar. I täten för projektet finns Per-Johan Dahl, som fortfarande ser att mycket måste ske i acceptansen kring dessa extrabostäder på villatomterna, i synnerhet i staten Kalifornien där han är verksam. Konceptet har även inspirerat Mats Johan Lundström för svenska villaområden. Lundström ser fördel i förtätning av villaområdena, främst i storstadsregionerna där bostadsbristen är utbredd. Han menar att den stora utmaningen ligger i att hantera trafiken, parkering och förstärkt kollektivtrafik. Att förtäta villaområdena kommer öka påtryckning för gator, VA, skolor, lekplatser och kollektivtrafik, att pressa utvecklingen framåt, menar Lundström.

Problemet med villaförorterna idag är att dess gleshet inte gör det ekonomiskt gångbart att driva kollektivtrafik i dessa områden. För att inte vara bilberoende krävs inte bara en förtätning av villaförorterna, ty även om backyard homes blir gängse krävs att även arbetsplatser, skolor, näringsliv, detaljhandel och kultur går att nå inom en kvarts gångväg, annars är resultatet detsamma som många förorter idag: sovstäder. Visst, en större förtätning av villaförorterna leder till att det blir ekonomiskt gångbart med kollektivtrafik på dessa områden, men de stora problemen som återstår då är två.

Det första är att se över dessa områdens tillgänglighet. Jag vill tro att känslan att kunna nå allt inom femton minuters promenad ökar frihetskänslan då man har större tillgänglighet. Att hålla folk i ständig rörelse ökar folkhälsan. Att alltid vara beroende av kollektivtrafik ställer höga krav på infrastrukturen och dess pålitlighet. Men det är en sak att faktiskt ha ett pålitligt kollektivtrafiknät och en annan sak hur känslan av tillgänglighet och frihet ser ut.

Ett annat problem som måste lösas är statusen för dessa backyard homes. I Per-Johan Dahls förslag är det aluminiumlådor som av risk för taskigt rykte placeras osynligt från gatan. Idén att bo i en byggnad med dåligt rykte, där man kan bo så länge man inte syns eller hörs är som gjort för osämja och segregation. Samtidigt finns det fördelar med ett område med varierade bostadstyper och därmed varierade priser. Detta eliminerar idén med ett bostadsområde ämnad för en specifik målgrupp, vilket är ett hälsotecken.

Bildkälla: NewGeography.com

Kinesiska städers växande ohållbarhet

Kina bygger upp flera städer från grunden årligen i landets tillväxtanda. Hit ska 250 miljoner människor från landsbygden flytta in. Förhoppningen är då att värdena kommer att stiga i samhället över tid, vilket är anledningen till att medelklassen nu väljer att investera i bostäder de inte kommer bo i på ett bra tag. Kinas nya städer är de största och snabbast växande i mänsklighetens historia – och i dagsläget står de tomma, mil efter mil. Jag har tidigare skrivit om dessa tomma städer.

Peter Calthorpe beskriver i Metropolis Magazines Point of view problemen med dessa s.k. spökstäder. Han ser faran i dess struktur men ser ändå hopp i hur denna kan ändas för att ge ett mer hållbart samhälle. Chenggong är en stad i provinsen Yunnan som de senaste sju åren haft en tillväxt på 6 % per år, dock saknar staden fortfarande invånare. I den kinesiska skattepolitiken finns inga fastighetsskatter, vilket gör att städernas långsiktiga lönsamhet blir av obetydlig vikt.

Det stora problemet med dessa städer kan lätt jämföras med västerländska, där 60-talsoptimismen för bilsamhället gjorde att man byggde enorma kvarter i skala anpassad för att färdas i 70 km/tim för 50 år sedan. På motsvarande sätt, fast i så mycket större utsträckning, byggs dessa megakvarter som sträcker sig en halv kilometer per korsning i åttafiliga körfält. Gång och cykel blir på så vis inte bara undanprioriterade, det är dessutom rent av farligt att ta sig fram till fots i ett sådant samhälle. En studie visar att dessa megakvartersstrukturer får bilresandet att öka, vilket kanske inte är så otippat. Calthorpe belyser faran med en sådant samhälle med hänvisning till västerlandets problem med samhället med opersonliga landskap utan identitet, säkerhet, gemenskap och mänsklig skala.

Emellertid är Chenggong i startgroparna för en ny slags stadsplanering där megakvarteren hackas upp i mänsklig skala, och där blandning av byggnader för jobb, butiker och bostäder minskar risken för att bli sovstäder. Parkerna blir mindre men närmare inpå bostäderna. Calthorpe tror på snabba korrigeringar i regelverk och stadsplanering.

Det är skönt att se att strukturen kan bli det till bättre, men frågan är om upphackning av skalan är tillräcklig som åtgärd för ett hållbarare samhälle. Det finns förhoppning att bilberoendet kan minska då städerna inte bara blir sovstäder, utan där en hybrid av byggnader med olika ändamål placeras ut. Samtidigt minskar grönområdena. Och frågan är hur dessa megastäder fungerar i realiteten med ett finmaskigare stadsnät, om det logistiskt sätt är gångbart. Som jag ser det blir lösningen små, lokala samhällen i samhället som lösgör bilberoendet, men då gäller det även att få in syre, grönska och vatten –  en idé som känns oerhört fjärran från de grå städer som nu växer fram. Sen ska vi inte tala om den segregation som så tydligt var resultatet för denna typ av stadsplanering.

Men den största faran är att regeringen inte utnyttjar den senaste forskningen till hjälp för att verkligen satsa på ett hållbart samhälle, när de nu har möjlighet att bygga städerna från grunden. Här krävs ett mycket större ansvar, där potentialen för ett hållbart samhälle kan byggas, som inte bara klarar dagens givmilda minskning av koldioxidutsläpp, men där en stenhård kamp även skapar förutsättningar för ett framtidens sunda samhälle. Förhållningssättet syns i regeringens likgiltighet inför Pekings livsfarliga luft, och det är också med denna blindhet som städer växer upp i rasande fart.

Bildkälla: Southeastasianews.org

Om New Yorks ekologiska satsning

Läser en intressant artikel i sista numret av Arkitekten (8-2013) om hur New Yorks ska bli grönare, dels då dess idag enorma soptipp ska bli världens största park och dels genom att en gammal järnvägsbro på västra Manhattan ska bli grönområde.

En översiktsbild (inte samma som den ovan) visar den grå staden med sitt myller av bilar, samt bron som en grön slingrande orm. Bilen får fortfarande huvudrollen i staden medan grönskan hänvisas till en avgränsad slinga, behagligt nog flera meter upp från stadsrummet. Tanken slår mig: Hur skulle det vara med ombytta roller? Varför kan inte den grå infrastrukturen begränsas till en High Line, där grönskan är det som formar staden under?

Det finns en fara i att skapa en fysisk polarisering mellan den gråa staden och den gröna naturen , att skapa distinkta gränser genom att placera dem på olika nivåer. Varför inte istället arbeta med en vegetation som inkorporeras i staden och som lever i samliv med den? Detta bidrar till att den biologiska mångfalden ökar då man faktiskt gör naturen gränsöverskridande. Att hela tiden skapa gränser tar död på djur- och växtliv då man begränsar spridningen och omfattningen. Man hugger s.a.s. av ekosystemet vid roten.

Uppdelningen kan lätt bli ett bekvämt förhållningssätt, att man skapar en romantiskt vacker grönska på ett område för att med gott samvete kunna fortsätta ta bilen överallt och fortsätta leva under stadens ekologiskt ohållbara förhållningssätt – för så länge man inte kör bil i grönområdet är det väl lugnt, eller?

Dessutom talas det i artikeln om en 60 meter hög soptipp som man hanterat på det klyftiga sättet att helt sonika gräva in avfallet i naturen. Resultatet blir en rad kullar. Är inte detta talande för hela mentaliteten? Dessutom ställer jag mig frågande till vart New Yorks nya soptipp månne placeras.

Bildkälla: TheHighLine.org

En miljö för framtidens innovatörer

Kreativitet innebär att förena komponenter som tidigare inte befunnit sig tillsammans. Så tänker jag mig ett hälsosamt samhälle också, som förenar människor, kulturer, traditioner och discipliner. Har läst sista delen av Can Architecture Make Us More Creative? som inriktar sig på utbildningsmiljön.

Det är trist att skolvärden ofta delar upp och ännu värre värderar olika discipliner olika, såsom naturvetenskapliga ämnen kontra humaniora. I artikeln understryks vikten av att mixa samman dessa ämnen och traditioner, ty det är genom sammanlänkningarna som kreativiteten uppstår. Här gäller det alltså att i en skolmiljö rent praktiskt placera dessa kurser på närliggande eller gemensamma ytor, just för att intressanta diskussioner och möten ska uppstå. Dock krävs att flera byråkratiska hinder måste rivas för att ett sådant koncept ska bli realitet i skolvärlden, menar artikelförfattaren Jonathan C. Molloy.

En annan faktor som är avgörande för att bejaka en kreativ miljö, fortsätter Molloy, är att eliminera skoltraditionens rätt och fel-tänk. Risken är annars att eleven hämmas att prova nya lösningar och infall i rädslan att göra misslyckas. Detta blir ett ok man sedan bär med sig hela livet. Det finns vissa skolor som tagit fasta på att istället låta undersökandet vara en del i lärandet, där felsteg inte betonas. Ett sådant undersökande liknar barnens lek, som ju är en livsviktig aktivitet för lärande.

Jag har själv agerat aktivitetsledare för barn och kan tycka att den öppna flexibla miljön, som är anpassad att rymma flera simultana aktiviteter dels  skapar en bra överblick över barnen och dels, som Molloys idé med blandning av aktiviteter och discipliner, skapar kreativa kopplingar. Barnen lär sig genom leken, och då är det sällan barnens idérikedom som hämmar dem, snarare den låsta miljön. För att barnen ska ha så stark utvecklingspotential som möjligt gäller det därför att arkitekturen skapar den månganvändarvänlighet som krävs för  framtidens innovatörer.

Bildkälla: ArchDaily.

Förtätad stad och landsbygd i samexistens

Förtätade städer tycks vara nyckelmottot för världens stadsplanering idag, när befolkningen ökar och när man insett att villaförorternas avstånd är en ohållbar situation, med sitt bilberoende. Men går det att kombinera en frodig vegetation och rymd i landskapet med framtidens allt tätare bebyggelse, eller kommer polariseringen mellan stad och natur att accentueras ytterligare?

Om man ska tro den danska arkitektfirman BIG, tillsammans med Tess, Transsolar, BASE, TRANSITEC, MICHEL Forgue, går dessa två områden mycket väl att kombinera i framtidens byggande. ArchDaily och E-architect beskriver arkitektkontorets idé om en tät stad med öppna landskap. Det är en experimentell hybrid mellan urbanism och landskapsplanering, där centrum och periferi verkar i samexistens, där naturens böljande kullar möter stadens promenadgator, torg och parker. Transportmedlen består av cyklar och metro. Det 800 000 kvadratmeter stora området heter EuropaCity och ska ligga mellan Paris och Roissy i Frankrike.

Här dominerar inte kommersen. Istället är ambitionen att detaljhandel, kultur och fritid ska blandas. Bjarke Ingel, som står i spetsen för projektet, vädjar till olika funktioner i stadslivet. Målet verkar ha handlat om att behålla en öppen plats och att återinföra vegetation och träd. Hela staden finns i en cirkulär allé av detaljhandel, underhållning och kulturella program, med ett enormt grönt tak med parker, vandringsleder och urban odling. På det gröna taket kan besökarna dessutom få panoramautsikt över centrala Paris.

Stadens tycks satsa på hållbar utveckling, såväl social som ekologisk. Ambitionen är att det ska bli den mest hållbara kultur- och detaljhandelsstaden i världen, inte bara vad gäller energi och resurser men också i termer av att få en ny kvalitet i det offentliga livet . Konsertsalar, spa, skidbacke, simbassänger och urban odling bildar tillsammans ett urbant ekosystem , där spillvärme från detaljhandeln kanaliseras till spaanläggningen, vars vattnet återanvändas som bevattning för parkerna. Dessutom genererar staden fjärrvärme och fjärrkyla till omgivande stadsdelar från sin solenergi, sitt biobränsle och sin geotermiska energi.

Hela konceptet ter sig som en radikal reaktion mot stadens hänsynslösa exploatering. Här märks att man tagit klimathot på allvar, samtidigt som det finns en bredare syn på hållbar utveckling än bara miljön. Det värmer mig till exempel att cyklandet står i fokus för transport. Den sociala hållbarheten handlar också om att bidra till människans kondition, hälsa och därmed välmående. Vandringslederna finns alltid i närheten, och jag tror att tillgänglighet är det som styr framtidens byggande. Det ska inte behöva ta en timme eller två att åka ut till skog och mark. Att då helt ta bort bilar öppnar också upp det offentliga rummet, ökar dess trygghet samt ger en friskare luft. Platsen som levande, social plats hänger hand i hand med att inte låta kommersen ta överhanden. Hoppeligen hamnar denna i bakgrunden till fördel för en levande stad med varierande fritidsaktiviteter och friluftsliv.

Den urban odlingen visar också på en seriositet i förslaget, där lokalproduktion och kunskap i jordbruk är en tradition att bevara även i städerna. Att öppna gränserna mellan stad och landsbygd på det här sättet är en bra lösning på de enorma och ohållbara lastbilstransporterna som sker fram och tillbaka över hela planeten. Jag har tidigare skrivit om hur urban odling i Venezuela arbetade för att få ner fattigdomen. Här är det dock viktigt att vara vaksam. Närproducerat är ett modeord som säljer, och risken kan bli att de sociala klyftorna ökar om inte odlingsresurserna utnyttjas och fördelas på lika villkor. Kanske kan annars den urbana odlingen också ingå i kommersen, vilket jag tror är en farlig utveckling.

Alla resurser utnyttjas, som naturen själv, där ingenting går till spillo. Idén kan verka utopisk och naiv, och självklart är detta ingen perfekt stad på något sätt. Det vackraste är kanske inte just konceptet utan snarare seriositeten kring hur viktigt det är att ta vara på planeten, såväl socialt som ekologiskt. Här går stor eloge därför inte bara till arkitektfirmorna bakom idén utan även till juryn som valt ut förslaget i arkitekttävlingen, vilka verkar ha tagit hållbarheten på allvar. Det krävs radikala förändringar hela tiden om vi ska hinna ikapp den framtid som väntar.

Källa: E-architect och ArchDaily. Bildkälla: Le Moniteur.

Förljugenhetens miljöarbete

Jag stör mig på den dubbelmoral som finns i Sverige och världen. Marknadsföringsmässigt påstås företag, organisationer och institutioner arbeta aktivt med miljöarbete för att minska avfallet. I naturen finns inga avfall; allt är i kretslopp som återvinns. Vi talar alltså om en cyklisk resa snarare än ett början och ett slut för en produkt. Men hur är det med våra varor vi köper i butik? I mitt lilla hushåll bestående av två personer försöker vi minimera avfallet till en soppåse varannan vecka, där allt övrigt återvinns: hårdplast för sig, glas för sig, kartong för sig, osv. En självklarhet på 10-talet kan jag tycka, men frågan är hur mycket tid företagen förutsätter att konsumenten ska lägga på denna uppdelning av material för varje vara. Igår ägnade jag minst fem minuter för att försöka slita bort kartongen från plastförpackningen till en ny tandborste, som med finess limmats ihop i skarvarna. Skräckexempel är Pringleschipsförpackning som med brutal fastpressning slagit ihop aluminiumbotten med kartongcylinder. Insidan är folie, liksom locket, var ovanpå ett ytterligare plastlock finns. Det är en omöjlig tanke att alla konsumenter ska ha sådant tålamod att separera dessa idiotförpackningar för ett hållbart samhälle. Så min fråga riktar sig till företagen: Hur tänker ni?

Organisationen för Göteborgs kretslopp och vatten ger konkreta råd till konsumenter för ett minskat avfallsutsläpp.

  • Tänk efter innan du köper en vara och fråga dig själv – behöver jag det här eller vill jag bara ha det?
  • Tacka nej till reklam.
  • Köp produkter med lång hållbarhet och som går att reparera.
  • Köp begagnade saker.
  • Lämna in saker som du inte längre behöver till återanvändning.
  • Planera dina matinköp och sluta storhandla så att du inte behöver slänga mat som blivit för gammal.
  • Dela ägodelar med grannar och vänner.
  • Köp tjänster istället för varor.
  • Välj produkter som innehåller så lite gifter som möjligt.
  • Prova tygblöjor.
  • Prova menskopp.

(Ovanstående punkter är hämtade härifrån.)

En fantastisk tanke är, att när man väl börjar sortera ordentligt, då inser man hur minimal avfallsdos som det faktiskt går att nå.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑