Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: natur

Den barnvänliga staden hamnar på agendan

Det är fascinerande att stadsplaneringen under så lång tid och så frekvent har blundat för barnens behov. Mästrandet med intensiv biltrafik mitt i staden har skrämt iväg många barnfamiljer ut till villaförorter. Dessutom byggs inte längre större parker och grönytor i städerna, vilket gör att ytorna för lek och spring ofta begränsas till små innegårdar, eller på sin höjd hårdgjord lekplats, dit man bara kan ta sig med en vuxen i handen, eftersom man på vägen dit måste korsa tungt trafikerade gator. Barnens fysiska aktivitet har minskat drastiskt. Att dödssiffran minskat för barn i staden beror inte på att hotet minskat, utan snarare att färre barn vistas utomhus.

Men från olika håll har reaktioner nu börjat väckas. Tidningen Arkitekten (september 2015) skrev nyligen om hur landskapsarkitekter har ordnat uppror mot den begränsade ytan barnen tilldelas i städerna idag. Samtidigt har Boverket utarbetat en vägledning  kring planering och utformning av förskolans utemiljö. Sist ut har boken En stad för barn, skriven av Susanne de Laval, haft boksläpp. Hon definierar en stad för barn som en plats där barnen kan röra sig fritt. I paritet med den colombianske politikern Enrique Penalosa menar de Laval att en stad för barn är bra för alla. Är staden istället begränsande påverkar det både barn och vuxna, såväl fysiskt som mentalt. (ETC Stockholm, Arkitekturanalys)

Dock är jag trött på att diskussionen alltid strävar åt samma budskap, att förtätningsidealet i städerna måste ifrågasättas och ge vika för barnens bästa. Det uppstår en polarisering mellan barnens bästa, å ens sidan, och  tätt stadsbyggande, å andra sidan. Istället bör förtätningen  stärkas ytterligare för att därmed frigöra större naturmarksområden och friytor åt barnen. Fördelen med täta städer för barn är många. Ju tätare folk bor, desto promenadvänligare blir området, emedan närheten till målpunkter blir kortare. En av de starkaste aspekterna till varför barns fysiska aktivitet och utomhusvistelse har minskat är just för att målpunkterna blivit längre. En folktät plats bidrar till trygghet emedan det finns många ögon på gatan, dvs. att många finns på plats om något otryggt håller på att hända. Dessutom bidrar en tät, funktionsmixad stad till social aktivitet. En sådan miljö låter barn och vuxna få ett ömsesidigt umgänge med varandra, vilket är stärkande för barnen, då de lättare tränas in i socialt samspel och gemenskap.

Det är otroligt roligt att debatten har lyfts, och jag hoppas att detta leder till större kompetens i planeringen vad gäller barns behov och deras perspektiv. Därmed kan nästa diskussion ta vid, nämligen HUR barnvänlig stad ska uppnås. Vägarna dit är många! Och när frågan nu väckts finns det många därute som kan bidra med idéer.

Bildkälla: Pixabay

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

Ett hälsosamt stadsrum

Om inte miljöargumentet biter på makthavare bör hälsoargumentet göra hållbart byggande till en prioritering. Howard Frumkin och Daniel Friedman skriver i The Seattle Times (den 14 september 2013) om hur två världar behöver samarbeta för att främja hälsan i en stad – det är dels arkitekter och dels läkare. Tillsammans kan dessa skapa bra miljöer för alla, oavsett ålder. Framkin och Friedman räknar upp de faror som måste hanteras, såsom depression, ångest , hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, autism, astma, fetma , autoimmuna sjukdomar och infertilitet. I utformningen av det nya samhället bör en stillasittande livsstil övervinnas, detta för att minska fetma, högt blodtryck och liknande sjukdomar. Författarduon tar konkreta exempel på designlösningar, såsom inbjudande trappor och promenadvänliga stråk och genomfartsleder. Fungerande cykelinfrastruktur tar de exempel på ifrån sin egen stad Seattle. Dessutom kan parker med kontakt till naturen skapa rekreationsområden och bidra till social interaktion. Författarduon betonar också vikten av en universell design, där alla trots eventuella funktionshinder ska kännas sig tillgängliga.

Ovanstående punkter kan kännas självklara, men det tycks samtidigt allt viktigare att fördjupa och bredda argumenten varför man bör satsa på grönt byggande. Det handlar inte bara om djur och natur – det handlar lika mycket om vår egen hälsa. Vilka andra aspekter av stadsbyggandet bidrar till ökad folkhälsa?

Vertikala parker och grön infrastruktur

När man inom stadsbyggnad talar om segregation åsyftas oftast den sociala aspekten, men hur är det med den ekologiska? I naturen är allt integrerat och i samspel, detta för att en biologisk mångfald ska kunna fungera. I staden kan grönska finnas, som Central Park på Manhattan, men den är en avskuren ö från resten av naturen runtomkring.

I januari kommer Sidney att få en vertikal Central Park (ej på bild). Byggnaden kommer att bli världens högsta med levande väggar, dvs. med växtlighet. Den består av två bostadstorn med sammanlagt 624 lägenheter, varav 38 är lyxiga takvåningar. Dessutom är komplexet utrustat med motoriserade speglar som fångar och riktar solljuset ner på den omgivande trädgården.

Arkitekten Ken Yeang har ekologin som sitt varumärke. Hans idé att integrera naturen i stadsbyggnad gör det oundvikligt att inte tala om grön infrastruktur. Hans idé är att det krävs broar för växt- och djurliv på samma sätt som det krävs för människor. I en TED-video visar han exempel på hur en grön bro integrerar skogen på båda sidor av en bilväg. Man kan dock ifrågasätta huruvida bilvägen står för ett ekologiskt hållbart byggande eller ej, men principen är tydlig: Separera inte ett grönområde från ett annat. På detta sätt kan grodor hoppa från ena sidan staden till den andra utan problem.

Sidneys nya Central Park har potential. Det är ju självklart en otrolig tanke att leva i en lägenhet med parkmiljö 30 våningar upp i luften, dock kan jag känna att den stadsbyggnad som sker nu är lika ekologiskt segregerande som tidigare. Man skapar grönytor avhuggna från varandra. Ska det vara parkmiljöer finns en trend att placera dessa på taken, minst 30 våningar från nästa grönyta. Jag ställer mig undrande till när integreringen kommer att påbörjas, ty utan denna bildas ingen biologisk mångfald då kretsloppet är för begränsat. Men kanske behöver trenden kring vertikala odlingar och parker slå i blom innan den övergår till att bli horisontell också.

Referenser: Inhabitat.com och Dezeen.com Bildkälla: World.edu

Akustisk, energibesparande innovation

Härlig nyhet av företaget Koostik som nyligen släppt en nollenergihögtalare till iPhone, där ljudstyrkan från telefonen förstärks två till fyra gånger, endast genom naturligt akustiska principer.

En sådan nyhet understryker de kvaliteter man nonchalerar där analogt nollenergitänk är gångbart. Se bara på kyrkornas utformning, vars arkitektur är gjort för att leda ljudet till åhörarna så tydligt som möjligt. Surroundhögtalare har funnits i flera tusen år, där ljudet studsar mot ytor som skickar ljudet vidare, och uppfattas komma bakom en. Jag var själv och besökte Masthuggskyrkan i september förra året, där jag i ett mindre rum fascinerades starkt av dess akustiska kvaliteter. I detta cirkulära rum på kanske fyra meter i diameter med ett lågt kupolformat tegeltak blev ens röst kraftigare och djupare, och en intressant detalj var, att när jag närmade mig mitten av rummet, nära kupolens mitt, där fanns ett ytterligare ljudrum som förstärkte min röst med dubbel styrka, och med kraftigare bas. Det var som om detta ljudrum sköt sig ner som en cylinder från kupolen ner till golvet, och dess naturligt akustiska principer skulle i en musikstudio kräva en rad tillägg av EQ-filter och ljudkompressorer.

Istället för att idag utnyttja dessa akustiska kvaliteter skjuts de över ända när mikrofonerna ändå är gängse i kyrkorna. Att lära sig förvalta gammal kunskap istället för att nonchalera den genom att helt ersätta ändamålen med energislukande lösningar är ett tecken på vår kortsiktiga hållbarhetssyn. Det gäller att öppna ögonen, och kanske ställa sig två frågor vid varje energislukande åtgärd: 1. Fungerar detta som nollenergilösning? 2. Hur skulle naturen ha löst det?

Bildkälla: Shopify.

Ambitionen med Sveriges naturum

Mellan år 1993 och in i vår tid har Naturvårdsverket satsat på naturum, dvs. byggnader som magneter för att se den svenska naturen. 31 stycken har vi sammantaget idag. Naturvårdsveket har insett vikten av en arkitektur som öppnar folks relation till naturen, och det har gett resultat. Kristianstads naturum besöktes förra året av 160 000 besökare, vilket är fyra gånger fler än beräknat. Däremot har det riktats kritik mot att Naturvårdsverket lägger mer pengar på arkitektur än naturvård och skydd av arter, som bör vara deras egentliga arbete. Kritiken är befogad. Och naturumtrenden har genom åren genererat allt större och allt dyrare byggnadskomplex. Falufjällets naturum på 31,5 miljoner kronor slog i höjden för att man därefter satte en gräns på 20 miljoner kronor per naturumbygge.

Men inte bara ekonomiska aspekter påverkar utförandena av naturumen. Arkitektkontoret Whites första förslag till Kosterhavets naturum fick läggas ner till följd av att det uppfattades som alltför dominant i landskapet. Med en stramare budget fick hela förslaget göras om från grunden. Miiljödepartementet avslog detaljplanen då de snarare sökte en byggnad med “minsta intrång i den värdefulla miljön”. Idén att skapa något lågmält och tillbakadraget, med minsta intrång i den värdefulla miljön, handlar om att inte köra över miljön med en arkitektur som tar energi från platsen snarare än ger energi från platsen. Att vara respektingivande och vördnadsfull mot miljön är en sak, men att begränsa sitt arkitektoniska uttryck till vilken sjöbod som helst, då förloras hela poängen med att väcka intresse och inspiration för det svenska naturlivet. Dessa byggnader ska vara en port, och en port bör synas.

Ej heller har jag svårt att förstå den tveksamma skaran som säger att en skrikig byggnad står sig skränig i relation till den mäktiga naturupplevelsen, där en klyfta uppstår mellan sinnlighet och hungrig kommersialism. Men här tenderar diskussionen att handla om fel saker; när diskussionen snarare bör kretsa kring huruvida byggnaden för dialog med platsen på ett känsligt eller klumpigt sätt handlar diskussionen istället om återhållsam eller inte återhållsam arkitektur. En icke återhållsam byggnad behöver nämligen nödvändigtvis inte förleda uppmärksamheten från naturen. En byggnad som väcker reaktioner kan snarare vara den ledstjärna till naturupplevelsen som en plats som Kosterhavet behöver.

Däremot står jag mig kritisk till att ett högre ekonomiskt tak i sig innebär mer kvalitativ arkitektur, kanske snarare tvärtom. Vad naturen behöver är ett skydd, och där ska självklart Naturvårdsverket lägga så mycket krut de kan. Vad gäller att väcka intresset för svensk natur kan snarare en begränsning i ekonomin medföra mer experimentellt processad arkitektur, då arkitektkontoren har mindre att förlora med sin smalare ekonomi. Kreativitet uppstår ur hinder. Här kan okonventionella byggnader förstärka den speciella upplevelsen när man kommer till en plats med en säregen natur.

Bildkälla: Länsstyrelsen.

Den kollektiva skulden uttryckt som takpark

Rolig iakttagelse i det nya numret av Arkitektur (3-2013) där Dan Halleman noterar en trend av offentliga parker på stadens tak. Han lyfter själv upp Malmös köpcentrum Emporia, med sin park på taket, men man skulle lika gärna kunna nämna BIG:s EuropaCity, som jag skrev om under gårdagen. Hallemar tror själv inte att detta är en lösning som är till för att stanna i den allt mer förtätade staden. Dock fördjupar han inte orsaken till sitt ställningstagande. Han menar att dessa parker inte kan ersätta gatans offentlighet. Hallemar beskriver hur takparkerna är sprungna ur en gemensam skuld (Arkitektur 3-2013, s. 15):

Det är som om stadens omedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en “offentlig park”.

Det som dock saknas i staden idag på de flesta ställen är tillgänglighet till just frodig vegetation. När stadens bebyggelse tätnar, varför då inte placera grönskan på taken? Men även här kan jag tycka att man medvetet brer på polariseringen mellan natur och stad. Varför ska naturen begränsas till taken och inte leva i samexistens med staden? Spontant tänker jag på den malaysiske arkitekten Ken Yeang, vars arkitektur inte bara begränsar vegetationen till taket, utan där i princip alla ytor äts upp av grönska. Han talar om vikten av att förbinda naturen, att inte separera olika grönområden från varandra, utan där gröna broar ska leda det organiska livet runt i hela staden utan uppdelning. Ett höghus bör därför leda grönskan från markplan enda upp till taket.

Om nu Hallemar tänker att takparken är en kortvarig trend skulle kanske därför den skuld han beskriver kunna dämpas, åtminstone en aning, genom att människans älskade uppdelning av stad och landsbygd löses upp.

Bildkälla: Gardenvisit.

Hur allemansrätten kommersialiseras

“Naturen är ett slagfält mellan råvara och upplevelse”. Så lyder rubriken till Dan Hallemars artikel i sista numret av Arkitektur (2-2013), där han  skriver om hur allemansrätten kommerialiseras. I en tid då pengar och transaktioner tagit sig in i naturen bör allemansrätten skyddas, menar Hallemar. För hundra år sedan kom naturskyddet, idag skyddar vi även upplevelsen av naturen. Detta är ett tydligt tecken på övergången från industrinäring till tjänstenäring.

Allemansrätten innebär att alla ska ha tillgång till naturen. Naturen ska vara en vilopunkt med stillhet och frånvaro av ekonomi, fortsätter han. Att naturen blir naturreservat  eller nationalpark innebär en förvandling från råvaruresurs till  en del av besöksnäring och friluftsliv. Idag är kommersiell verksamhet förbjuden på nationalparkerna, men regeringen har ambition att ändra på detta. Genom att bedriva naturturism kan fler få möjlighet att uppleva den svenska naturen, menar förre miljöministern  Andreas Carlgren. Dock innebär detta att folk utestängs från det som tidigare var allas rättighet att beträda. Naturen är pengar, och det får sitt uttryck i ishotell, trädhotell, hus i trädtopparna och alla dessa naturum som ploppat upp i landet. Strandskyddet och allemansrätten går i gemensam utveckling från allas rättighet till ett problem för kommunerna att lösa kreativt.

Som jag ser det är den stora fördelen med hur naturen kommersialiseras att man plötsligt kan få folk att öppna ögonen för platser genom att hävda dess värde, där trivialiteter blir skönhet. Att då verkligen börja öppna ögonen för det man trodde man sett, men där vardagens lunk gjort att man inte varit tillräckligt uppmärksam, där gör kommersialiseringen folket en tjänst. Här går konst, kommers och natur ihop.

Däremot är det samtidigt enormt  viktigt att stå fast vid den rättighet till naturen som alla behöver, utan att folk ska utelämnas då deras plånbok inte är tjock nog. Risken är att vi utesluter och skapar sociala klyftor även i skog och mark. Med en sådan utveckling så är frågan, vilka platser finns tillslut att befinna sig på som inte ska kosta pengar att vara på? När når vi gränsen för marknadsekonomins krängarmentalitet?

(Bildkälla: Länk)

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑