Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: plan

Den föråldrade nischen

I gamla borgar var det inte ovanligt att man utnyttjade de djupa nischerna vid fönstren, som uppkom av de tjocka murarna, som sittplats. Detta var en smart lösning innan elektriciteten kom, och att det lilla ljus som fortfarande lyste utomhus var värdefullt att utnyttja maximalt, även inne i byggnaden. En utveckling av sittgrupper runt fönstren utnyttjades senare i burspråk. Bildexemplet nedan är hämtat från Tjolöholms slott utanför Kungsbacka, där arkitekten Lars Israel Wahlman tagit vara på morgonljuset då det vetter åt nordost. Samtidigt kanske inte alltid direktljus är önskvärt, vilket ju gör burspråket attraktivt även senare på dagen.

Tråkigt nog tycks denna typ av sociala fönsternisch markant ha minskat i antal i och med elektricitetens intåg i hemmen, ehuru Tjolöholm alltid haft elektriskt ljus. Mörker präglar inte längre våra hem kvällstid. Samtidigt är vi idag måna om stora glaspartier för generösa ljusinsläpp. Det kan lätt uppfattas som motsägelsefullt att å ena sidan medge generöst med dagsljus och å andra sidan minska husets värmeförlust genom att minska fönsterarean. Samtidigt kan fönsternischen bli en bra lösning på detta, att fönstren kan bli mindre av att man placerar sig närmare det.

Kvaliteten med att inte bara komma nära burspråket utan verkligen sitta i det är ju att ljus medges från flera håll. Bristen är att denna sitthörna historiskt varit fast inredning, vilket försvårar ommöblering. Kanske vill man senare ersätta sitthörnan med ett skrivbord, vilket ju således försvåras.

Att ge fönsternischen renässans kan minska energibehovet, både av att elektrisk ljus inte blir lika nödvändigt och att den minskade fönsterstorleken minskar värmeförlusten, som i sin tur minskar behovet av uppvärmning.

En lika intressant idé med fönsternischen är att samlas tätare inpå varandra. Här är inte den rent ytmässigt effektiva fördelen viktigast utan snarare möjligheten till det intima samtalet. Soffgrupper har med tiden blivit allt större, vilket ju också kräver större yta, men lika mycket handlar det om att avståndet ökar mellan människor. Innan elektriskt ljus fanns blev det naturligt att alla i hushållet samlades intill ett enda brinnande ljus. Motsvarigheten idag hade varit att i häftigt regn försöka stå torrskodda genom att samlas under ett litet paraply. Här är det inte bara närheten till varandra som är påtaglig, med den värme som uppstår, utan framförallt den kontrast som kommer utav denna värme och stillhet mot det vilda, kalla regnet runtomkring.

Fönstret är ett membran mellan det varma och det kalla, och att komma närmare det gör att man också kommer närmare kontrasten mellan dessa poler. Att kura ihop sig i en fönsternisch kan därför ge samma upplevelse som den med paraplyet.

armand.pdfIntimiteten erbjuder därför taktila och sociala kvaliteter som kan vara viktiga att upprätthålla, ty uppslutningen som kurar ihop sig i fönsternischen kvällstid har en bubbla som omsluter dem alla. Sök därför vidare själva på fönsternischer. Inspireras och förundras, hur ett sådant pragmatiskt ursprung som att utnyttja borgens tjocka mur kan ge så många sinnliga kvaliteter.

Bildkälla 1: Wikipedia. Bildkälla 2: Ur Wahlmans planförslag till Tjolöholms slott. Bildkälla 3: Armand Björkmans skiss över lägenhet på Lindholmen. Ur Ola Nylanders “Bostadens formlära”.

En trampolin in i rummen

Ända sedan jag som 9-åring satt och ritade planritningar över hus och drömde om att bli arkitekt har slott och herrgårdar varit min stora dröm att rita. Med åren har jag fått ett ambivalent förhållande till dessa enorma privatbostäder då jag blivit politiskt medveten om att det bara är en försvinnande liten grupp som har råd att leva i ett. Men på samma sätt som Marcel Proust menade att längtan inför ett klädesplagg kan bära större emotionell styrka än att faktiskt köpa plagget ser jag lika mycket själv fascinationen starkast i inlevelsen i att drömma mig runt i fotografier och framförallt planer.

Jag har länge haft för vana att samla på mig arkitekturreferenser, i över 10 års tid. Här har jag samlat på mig ett gediget galleri av alltifrån ruiner till intressanta fönster. Vanligt har varit att plocka referenser från filmer. Jag dök på filmen Hannibal (2001) och blev därifrån bekant med nyklassicistiska Biltmore Estate. Med sina 15 427 kvm i boyta, motsvarande 250 rum, blir det USA:s största privatägda hus. Genom mängder av bilder bestämde jag mig för att, som jag så ofta har känt behov av, rita en plan av huset, våning för våning. Fascinationen har legat i själva utgrävningsprocessen, att genom foton och film jämföra och tänka mig var varje rum kan tänkas ligga i byggnaden. Jag ritade sålunda en utförlig plan över hela Biltmore Estate, vilken nu ligger på vinden sedan länge. Dock dök jag idag på den, svart på vitt, den riktiga planen! Jag blev paff och varm inombords när jag insåg att min föreställning om herrgårdens inre rumsligheter stämde överens med verkligheten i de flesta fall. Faktum är att samtliga rum på hela markplanet stämde överrens till 85-90 %, utifrån referensbilder från Google samt utifrån filmen Hannibal.

Eftersom en planritning fortfarande är en representation av byggnaden tappar den inte min lust till byggnaden jag är rädd att tappa om jag faktiskt skulle gå runt och granska samtliga 250 rum. Jag skulle bli imponerad, men lika snart hade jag känt att jag var så mättad av intryck att de tog musten av all fantasi jag fyllt ut de tidigare luckorna med. Här skulle luckorna fyllas igen. Nu har jag däremot möjlighet att gå in i rummen i fantasin, nu med planen som trampolin in i rummen. Tacksam för den person som lagt upp detta!

Bildkälla: Biltmore-Floor-Plan.org

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑