Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: psykologi

Att ta kontroll över vanans lunk

foto001När jag nu håller på att skriva ett filmmanus gäller det att ta kontroll över skrivandet. Dock finns prokrastineringen där hela tiden – förhalandet. För mig blir datorskrivandet svårare än att skriva förhand just för att datorn är portalen till så mycket annat som inte har med manusskrivandet att göra, såsom sociala medier, Youtube, etc.

När jag stänger av datorn, mobilen och surfplattan, så stänger jag också av standby-läget för ständigt okontrollerat informationsflöde. Jag sluter mig mentalt till en begränsad fokus och kan därför lättare koncentrera mig på skrivandet, som nu sker med papper och penna.

Att alltid vara tillgänglig, alltid vara standby, är stressande och distraherande just därför att det inte går att kontrollera dessa intryck. Tyvärr har dator, surfplatta, mobil och TV blivit ständiga sockerpiller mot tomrummet. När alla göromål är utredda och tomrum analkar, då går en signal till hjärnan som skriker: “Hjälp, det är risk för tristess här, ge mig ett sockerpiller.” På slentrian plockas tekniken fram som genast dämpar tomrummet med billig underhållning och nöjen.

Av egen tid hemma ägnar jag otroligt mycket tid vid datorn. Jag beslutade mig en kväll efter jobbet att inte använda datorn alls. Eftersom jag hade ätit tidig middag uppstod ett tomrum på flera timmar, innan det var dags att gå till sängs. Jag satte mig och läste vid fönstret. Och när mörkret lade sig tände jag ett brinnande ljus. Detta var inte ett nöje, som sockerpillren erbjuder – det var ren njutning, ty här öppnades ett tankerum kring en begränsad och kontrollerad grupp stimuli som jag fick vid läsningen. Jag kunde själv bestämma att pausa i texten, för att begrunda det jag just läst. För en gång skull hade jag trotsat vanans slentrianmässiga lunk och styrt upp kvällen. Detta gav en känsla av harmoni. Under den kvällen fick jag fler nya idéer än jag kommit på under hela veckan dessförinnan, något jag sedan kunde utnyttja i manusskrivandet.

Mihaly Csíkszentmihályi har forskat kring flow. I boken Flow: Den Optimala Upplevelsens Psykologi (2006) definierar han flow som en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesinryck, som individen själv uppfattar som relevanta. Under njutning och koncentration blir tidsflöde och information i omgivning avgränsat, skriver han. Jag vill mena att den avgränsade informationen också innebär att vi kan stänga av den ström av information som ständigt omger oss, och som vi genom sociala medier inte kan ta kontroll över. Det är en ständigt öppen kanal.

Flow uppstår när man tar kontroll över sin psykiska energin, kontroll över sin uppmärksamhet, fortsätter Csíkszentmihályi. Det är först när man lyckats skapa ordning bland fysiska förnimmelser som en njutbar harmoni uppstår i medvetandet. Motsatsen till flow är att något upplevs långtråkigt, vilket uppstår ur att man ger psykisk energi åt en aktivitet som ändå inte förstärker självet. Då kommer känsla av ängslan och kontrollöshet. Den enorma tid man lägger på sociala medier eller TV-serier kanske inte är proportionerlig med vad man får tillbaka. Då blir ju självklart ängslan och kontrollöshet befogad som ett sätt att reagera mot vanans lunk. Csíkszentmihályi skriver också att vuxna amerikaner använder hälften av sin vakna tid utan plikter framför TV:n, där populära TV-serier är enahanda, att det inte krävs varken minne, tänkande eller vilja, där användandet av sinnet blir obefintligt.

Under en vistelse i Amsterdam för en vecka sedan flydde jag regnet som piskade asfalten. Under två timmar torkade jag och skrev på ett fik (se bild). Flow leder till känsla av upptäckt, en kreativ känsla, att sätta upplevelsen i en ny verklighet som får denne till en högre prestationsnivå, menar Csíkszentmihályi. Det är just detta jag själv erfor under aftonen med läsning och på fiket i Amsterdam. Tankar, intentioner, känslor och sinnen var fokuserade på samma mål. ”Och när vi en gång har smakat på denna glädje”, skriver  Csíkszentmihályi, “kommer vi att fördubbla våra ansträngningar för att få smaka på den igen.” (s. 65)

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Främmandegöra rutinen

Slogs av hur beroende jag är av elektricitet, så till den grad att jag stod helt främmande inför det faktum att badrumslampan dog idag. Även femte gången jag gick in i badrummet efter att lampan dött tryckte jag ändå vant på strömbrytaren. Beteendet är så inpräntat i mig att kroppen vägrar släppa det, åtminstone inte i första taget.

Jag tände upp några värmeljus och lät sakta blicken vänja sig vid mörkret när jag denna afton tog en dusch. Intressant iakttagelse utifrån sig själv, att jag i det skedet kom tillbaka till ett närmast meditativt tillstånd av lugn och medvetenhet.

Minns tillbaka på hur jag i Visby, i studentrummet där, hade perioder där jag inte använde elektricitet för belysning alls, utan helt klarade mig på brinnande ljus – som mest uppemot 15 stycken samtidigt. På ett sånt litet utrymme som 13 kvm (inkl. badrum 19 kvm) torkade dessa snabbt ut luften och jag blev ständigt förkyld. Dock bar ljusen med sig ett tillstånd jag gärna söker mig tillbaka till, just detta lugn, denna medvetenhet och närvaro, när jag kunde sitta med brinnande ljus en hel kväll och skriva texter på datorn.

Jag tänker därför att det brinnande ljuset per automatik för med sig ett temperament i rummet som är annorlunda än om rummet är installerat med lysrör. Möjligheten att kunna utnyttja ljusets temperament arkitektoniskt tyckts mig gränslösa. Sen är det något speciellt med det brinnande ljuset som det levande, det som rör sig, fladdrar till och påverkas av en tryckande vind utanför som gör att fönstret skallrar till. Det är därför inte bara ljuset utan även det varierade rörliga skuggspel som uppstår som faller mig i smaken, får mig att bli nyfiken och stärka blicken.

Det blir då nödvändigt att med jämna mellanrum hamna i dessa ljusens temperament, som en portal till nya tankemönster och -rum inom mig. Ser därför det underbara i att det kalla badrumsljuset faktiskt dog så att jag kunde variera ljuset i ett rum man annars tar för givet. Det kan nämligen räcka att byta belysning i ett rum för att helt förvrida den relation man har till det. Att främmandegöra det man trodde sig känna igen. Går också att skapa det som inom psykologin kallas das unheimliche, dvs. en olustkänsla som infinner sig av att något främmande inkräktar på det familjära/bekanta. Det är som att se ett familjefoto med ett filter som förvrider proportionerna.

Funderar på att sätta mina reflexer i obalans genom att vänta med att byta lampa i badrummet till nästa vecka.

Att skildra erfarenhetens sanningar

Att skriva poesi och prosa handlar om att delge erfarenheter. Här finns en möjlighet att skildra detta så rent och sant som möjligt. Sanningen behöver dock inte vara knuten till en riktig situation från livet, men dess känsla ikläder sig en dräkt som är minst lika sann. Men hur kommer man i kontakt med dessa erfarenhetens sanningar? Jag kom i kontakt med ett underbart skrivtips av surrealistförfattaren André Breton (se bild). Uppmaningen lyder:

Ta fram ett papper och penna och slå er ner på en plats där ni kan koncentrera er så bra som möjligt. Sätt er tillrätta i den mest avslappnande eller mottagliga ställningen ni kan. Bry er inte om det där med geni och talang hos er själv och andra. Glöm inte att litteraturen är en av de mest urtråkiga, till allt ledande vägar man kan gå. Skriv snabbt och utan något i förväg formulerat ämne, snabbt nog för att ingenting ska fastna och ni inte ska frestas läsa om. Den första meningen kommer alldeles av sig själv, så sant som det i varje sekund finns för vår medvetna tanke en främmande sats som bara väntar på att få bryta fram, dvs. exteriorisera sig. Det är ganska svårt att uttala sig om hur det ligger till med den meningen som följer på den första; den har otvivelaktigt att göra både med den medvetna aktiviteten och den andra, om man nämligen medger att nedskrivandet av den första skedde med ett aldrig så litet mått av varseblivning. Men detta är saker som ni föga ska bekymra er om – och att inte göra det ligger i högsta grad i surrealismens intresse. Skiljetecken tycks alltid stå i motsättning till den absoluta kontinuiteten hos det utflöde som tar oss i anspråk, fast de verkar lika naturgivna som noterna på en tonande sträng. Håll på så länge ni tycker det är trevligt. Förlita er på det outtömliga sorlet. Men om detta hotar att tystna, om ni med andra ord råkar göra fel på något sätt kanske felet att inte lystra riktigt, då ska ni inte tveka att klippa av med ett klart och tydligt streck. Efter det ord vars ursprung verkar misstänkt sätter ni nu en valfri bokstav, t.ex. I, ja sätt alltid ett I, så återställer ni det godtyckliga genom att låta nästa ord börja på I. (Den surrealistiska magins hemligeter – Surrealistisk skrivakt, eller första utkastet också sista)

Breton försöker upphäva censuren och kontrollen i skrivandet, och söker snarare det undermedvetna sorl av röster som alltjämt finns där. “Förlita er på det outtömliga sorlet”, är alltså en uppmaning att våga tro på att den fritt associativa strömmen av ord från ens inre. Det är alltså tre saker som krävs i en sådan här övning, att först komma i kontakt med den inre strömmen, att sedan skriva så pennan glöder utan att ändra eller censurera innehållet och till sist att inte ge upp att bli dikterad av det outtömliga sorlet.

Varför är då diktering av detta inre sorl bättre än medvetet kontrollerade texter? Författaren och konstnären Kimberly Wilson menar att sann och rå skönhet uppstår ur olyckshändelserna i skapandet. (Ur Teri A. Martins The meditation artist grasping 2010, s. 23) Att släppa självcensuren och kontrollen öppnar upp för dessa olyckshändelser i texten som kan vara vägen till denna erfarenhetens råa sanningen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om Selma Lagerlöfs författarskap, och han beskriver hennes kreativa arbete som nedstigningar, vilket innebär att undersöka sitt djupa inre ur ens undermedvetna, för att hämta fram material. Selma Lagerlöfs framgångsrika självanalys, menar Crafoord, är orsaken till hennes förmåga att stiga ner i sitt inre. Crafoord nämner det farliga i detta, att blotta saker som psykiskt sjuka och svårt självskakade får i form av hallucinationer och vanföreställningar. (s. 251) Så självklart finns det risker med denna typ av skrivande, men det material som kommer fram är ärligt och okonstlat – helt orört av det förnuftiga medvetna planet inom oss.

Bildkälla: Wikimedia.

En helande arkitektur

Sjukhuset La Salpêtrière i Paris blev med sin neurologiska forskning på psykiskt sjuka känt över hela Europa.

Det finns arkitektur som kan hjälpa människor mentalt. Sveriges radio berättade i december om arkitekter som jobbade bort aggressionen på psykiatriska avdelningar. Det största skillnaden i bytet av lokaler tycktes enligt vårdarna handla om ljudnivån: Avdelningarna var plötsligt tysta, detta i relation till de tidigare lokalerna, då miljön var våldsam och aggressiv bland patienterna. Bältesläggning och tvångsinjektioner har minskar med 21 respektive 44 %. Varje patient har fått eget rum. Från de förra lokalernas långa korridorer har den nya byggnaden delats upp i mindre grupper med ljuddämpare. Dessutom har alla tillgång till dagsljus och trädgårdar.

Jag har tidigare arbetat som lokalvårdare på sjukhus, och för mig har jag märkt en stor skillnad på avdelningar som fått in frisk luft samt växtlighet i lokalerna. Från kritvita och kallblanka korridorer och salar kunde det räcka med en växt i ett hörn för att stämningen skulle kännas trevligare, både av mig, övrig personal och patienter. Ljusa rum med stora fönster gav samma verkan.

Mitt intryck därifrån låter mig tänka på hur Le Corbusier vetenskapligt försökte påvisa att grönska, ljus och rymd är positivt laddade erfarenheter hos människan. Huruvida han vetenskapligt kunde bevisa detta eller om det uteslutande grundades i hans subjektiva upplevelser, det vet jag inte.

I tidningen Arkitektur från förra året (7-2012) med tema vård och straff skriver Per Magnus Johansson och Johan Linton följande:

Det yttre rummet kan skapa möjligheter för den psykiskt lidande att få tillgång till ett inre rum. Men för att det inre rummet skall få utrymme krävs det en annan människa som är beredd att lyssna. En människa som dessutom har förutsättningar att förstå någonting hos den som lider som fram till nu inte har blivit förstått.

Intressant är då att arkitekturen kan lugna individerna och få dem att komma i kontakt med sig själva och sina känslor. Där tror jag intimitetskänslan i de små grupperna samt ljuddämpningen gör en stor inverkan. Även naturen och ljuset självklart. Men för att verkligen hantera det inre rummet/den mentala obalansen, då krävs närvarande och lyssnande människor med kompetens.

(Bildkälla: Länk)

Inlevelse och omtanke – föreläsning med Arne Branzell

Hade en underbar föreläsning av arkitekten och formgivaren Arne Branzell i veckan. På hans hemsida beskriver han även sin forskning, som är inriktad på hur arkitektens skissande kan leda till den bästa lösningen. Här ligger tyngd i ord som rumsupplevelser, att med alla sinnen ta till sig ett rum.

Arkitektur strävar alltid efter att förhärliga, att skapa poesi i vardagen. Frusen musik, kallar Goethe det. Branzell fortsätter i samma spår och menade under föreläsningen att inlevelse och omtanke är arkitektens främsta förmågor, att sätta sig in i användaren av byggnaden och förhöja dennes kvaliteter genom arkitekturen.

Hur är detta möjligt? I mötet med ett rum med mörker, massiva material, lätta material, mönstrade tapeter skapar allihopa krafter och spänningar som hos användaren kan uttrycka sig som oro och lätthet. Dessa spänningar är en mental hinna eller bubbla av rymd, ett kraftfält, som uppstår runt användaren i dennes upplevelse av ett rum. Med alla sinnen närmar man sig rummet och skapar därför ett luktens rum och ett synens rum. Branzell jämför här hinnan eller bubblan med fosterhinnan som en gång omgav en, och som enligt Branzell fortfarande är närvarande hos användaren.

Jag tolkar Branzells jämförelse med fosterhinnan med följande: Den chock man upplevde över att komma ut ur den varma fosterbädden tvingar personen att upprätthålla en trygg mental bubbla även senare i livet. När vi vistas i fysiska rum blir det viktigt att upprätta den mentala bubblan, det inre rummet. Kanske har detta att göra med att behärska sin miljö för att känna sig trygg i det, att s.a.s. upprätta ett revir.

Jag minns min praktik på en teater i Göteborg för ett och ett halvt år sedan där teaterkreatörernas uppgift var att skapa denna bubbla hos åskådaren, som skulle vandra runt i olika rum. Här iscensattes varseblivningar  för åskådaren. Intressant här var att det krävdes att det skapades spänningar mellan olika saker i rummet för att få åskådaren att uppleva detta spänningsfält. För att översätta detta till arkitekturen hjälper det inte att enbart skapa hus – för att det ska bli arkitektur krävs ett finkänsligt inkännande för användaren av den tänkta byggnaden. Eller snarare utgår arkitekten från att själv vara i rummet, ty som Gunnar Ekelöf skriver i sin lyrik, det som är botten i dig är botten i andra.

Människans rum

Streijfferts rum

Har börjat följa Oklar – en podcast om arkitektur. I första avsnittet intervjuas inredningsarkitekten Carouschka Streijffert som genom att en bred yrkesbana som inredningsarkitekt, konstnär, scenograf och pedagog ändå följer den röda tråden att skapa rum.

Hon pratar i podcasten om att det yttre rummet är till för förpliktelser medans det inre rummet är till för kreativiteten. Hon konkretiserar idén med att förpliktelserna är de praktiska delarna, att t.ex. skapa en så billig, enkelt och effektiv skola som möjligt. Det inre rummet är i det rum där människan finns, kan verka och vara kreativ. I detta rum kan man födas och dö. Samtidigt kan detta inre rum också vara det mentala rummet.

Jag kan tänka att man på ett sätt kan säga att det inre rummet och det yttre, fysiska rummet man som arkitekt skapar är samma rum eftersom detta fysiska rum faktiskt är en del av det inre rummet, likt barnet som fysiskt rum ur livmodern som mentalt rum. Dessutom sker ju växelverkningar hela tiden, mellan att i en skapandeprocess bolla referenser observerade ur yttre, fysiska rum och bearbetning i det inre. En insikt sprungen ur något man observerat leder en in till att besöka ett annat rum.

Och hela tiden i denna skapandeprocess handlar det om, som Streijffert också menar, det som händer hos människorna då de vistas i rummen. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande, och flera gånger i podcasten betonar hon vikten av att skapa rum för människor.

Mycket riktigt sätter hon därför värde i det hon kallar för den fjärde dimensionen inom arkitekturen, nämligen psykologin. Även om psykologi inte ingår i arkitekturutbildningarna ser hon ändå en stor vikt i att applicera detta i arkitekturen, just eftersom skapandeprocessen annars ofta bara kan tendera att handla om trendiga material och snygga lampor, dvs. där rummens användbarhet inte diskuteras.

För mig är ens inre rum så starkt förknippat med den inre dialog man håller med sig själv, dvs. det tankerum som uppstår. Med rätt yttre rum kan man hamna i vibration eller eftertanke. Ur rätt miljö slås rätt klanger igång inom en som länkar samman det yttre och inre rummet, där det faktiskt finns en kommunikation. Exempel på detta kan vara religiösa byggnader, som verkligen är ämnade för reflektion och eftertanke. Att då tydliggöra för sig själv sambandet mellan dessa olika rum tror jag underlättar hur arkitekturen ska utformas för att bäst skapa möte mellan de olika rummen.

Då uppstår en resonans i mellanrummen.

Drömmen som dramatiker

Jag har länge tyckt att det undermedvetna är den skickligaste dramatikern, som varje natt iscensätter ett skådespel genom drömmen. Sigmund Freud menar i Drömtydning (1900) att drömmen bearbetar olösta konflikter från barndomen genom stoff från de tre sista dagarnas händelser och iakttagelser. Och vari ligger då skickligheten, i min mening? Trots postmodernismens ifrågasättanden finns ändå en gängse uppfattning i konstvärlden att tala om sanning, och att mäta kvaliteten i ett konstverk mot hur pass sant det är. Definitionen av sanning är säkert lika olikartad som det finns människor. Vad jag menar med sanning i drömmen är en känslomässigt uppriktig smärtpunkt som iscensatts med brinnande precision. En skickligt iscensatt dröm är därför en dröm som med precision organiserat ett material för att blotta en känslomässigt ärlig problematik.

Freud talade också om förtätning. Minnet och drömmen jobbar med förtätning. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om hur minnet ideligen efterkonstrueras. Om man t.ex. har flera upplevelser av att känna sig utfryst av sin omgivning kan minnet, för att enklare lagra materialet förtäta det till en specifik händelse. Denna förtätning leder till en specifik händelse som möjligen aldrig har hänt, men den har skapats ur flera uppriktiga upplevelser som har samma tema, nämligen tema utfrysning. Minnet och drömmen jobbar båda med att förtäta ens upplevelser till en specifik händelse som bär alla de samlade upplevelsernas känslomässiga styrka.

Jag vill tro att man kan ha hjälp som författare, filmare eller konstnär av drömmens metodik och iscensättning för att själv skapa de skarpaste förtätade sanningarna. Man kan nämligen göra en insamling av material medvetet, till det ämne man ämnar gestalta konstnärligt, för att behandla materialet omedvetet. Avslutningsvis plockar man upp den omedvetet bearbetade förtätningen av materialet och paketerar det som en konstnärlig produkt.

I praktiken ser det ut såhär:

Under de tre senaste dagarna har jag medvetet iakttagit en person som är oerhört rädd att göra bort sig, en rädsla som hämmat honom att koncentrera sig på uppgifter, varför en ond cirkel uppstår där han därför enklare gör bort sig genom att sitta låst i sitt huvud, att s.a.s. sitta på sin egen axel och kontrollera sig själv in i minsta rörelse. Min bild av den alltmer skygga, skuldtyngda, infantila och impotenta individen gav en förtätad bild i en dröm om denne: På en klassfest finner jag plötsligt att en ring av folk som skingras kring den vuxne personen, som sitter storgråtande på golvet för att han råkat kissa på sig.

Mitt omedvetna har skapat en förtätad gestaltning av mina medvetna iakttagelser av personens problematik, där iscensättningen går ut på att utsätta honom för det han är mest rädd för, nämligen att tappa ansiktet inför folk. Jag kan ur detta låta drömmen diktera mig, där jag helt enkelt skriver ner drömmens gestaltning.

Vipps så har det medvetna och det omedvetna skapat ett grupparbete.

Byggnaden som huskropp

Stephen King har en återkommande benägenhet att använda rum som inre, mentala rum hos sina karaktärer. I novellen 1408 (1999), som senare blivit film, och romanen The Shining (1977), också filmatiserad för både film och TV, visas hur karaktärer konfronteras sina olösta problem och smärtor genom rum – i första fallen som hotellrum och det andra som ett helt hotell. Jag minns även hur romanen Hannibal (1999) av Thomas Harris beskriver huvudkaraktärens inre slott som en plats att ordna starka upplevelser i, där rum och föremål symboliserar laddade minnen. Genom associationer kan huvudkaraktären därför styra sina minnen genom att medvetet träda in i de olika salarna.

Filosofen Slavoj Žižek har analyserat filmen Psycho (1960) utifrån rummets förhållande till karaktären. Karaktären Norman Bates är kluven mellan det moderna horisontella motellet och sin mammas vertikala nygotiska hus. Han beter sig dessutom olika beroende på vilket våningsplan han befinner sig på i moderns hus. Utifrån Sigmund Freuds delar i psyket: detet, jaget och överjaget, motsvaras dessa av de tre våningsplanen. På övervåningen bor mamman som representerar sonen Bates’ överjag, med sociala normer och driftkontroll. På markplan är han välanpassad och civiliserad, där jaget medlar mellan detets omedelbar behov av driftstillfredställelse och överjagets sociala normer. Nere i källaren härskar detet, det undre omedvetna dit Bates för att få frid flyttar ner moderns lik.

Denna spänning mellan detets underkuvade impulser och överjagets kontrollerade hand inom arkitekturen syns i Bart van der Straetens tolkning av projektet RoofTop Remodeling i Wien. En skelettkonstruktion som ser instabil ut växer ut från takvåningen i ett traditionellt hus. Van der Straeten ser hur byggnadens inälvor har vilja att fly från förtrycket av sina begränsande geometriska ramar.

Huset bär oändliga valv efter valv, som huskroppen, likt en dikt av Tranströmer – lika många rum och färger som människan har starkt laddade minnen. Det finns något intressant kring byggnadens potential att framhäva den omedvetna laddningen hos de personer som lever däri, och hur denna idé kan bli strävan under en arkitektonisk skapandeprocess.

 

 

Torr skräck utan att djuploda

TV har traditionsenligt valt att inför det nya året visa skräckfilm. Orsaken är oklar. Minns hur The Shining (1980) och När lammen tystnar (1991) gick på TV under denna period för några år sedan. När jag nu kasserat min TV har jag därför kringgått TV-tablån och sett film den tid det passar mig. Senast såg jag skräckfilmen 1408 (2007).

Det finns en lathet i skräckgenren, där monstren är stereotypa och allmänt tecknade. Det jag istället söker är inre monster hos karaktärerna som är ett resultat av deras mest dolda sidor – sidor de aldrig skulle kunna röja för andra. Att då utsättas för dessa monster blir logiskt i relation till den bakgrund karaktären upplevt. Kort sagt: Karaktären utsätts för det hen är mest rädd för.

1408 handlar om författaren Mike (John Cusack) som mist sin unga dotter. Han har påmints av denna genom sin fru, som han just separerat med, ty ångesten är för stark. Hans far försöker få honom att nå sin fru igen men Mike har en iskall distans och får därav även en svår relation med sin far. Mikes måste våga återvända till sin fru och pussla ihop sina oläkta sår. Han är en författare som skriver skräck, och han har ett omedvetet mål av att försöka få bukt på sina problem genom sitt skrivande. Men den litteratur han skriver är torr och stereotyp skräck som inte har koppling till karaktärerna. Då blir monster och vålnader räddningar för att inte behöva bli alltför personlig. En slags distansering alltså. Mike får reda på att det finns ett hotell i New York vari ett visst hotellrum drabbat folk till vansinne och självmord. Hotellföreståndaren Olin (Samuel L. Jackson) försöker att få bort Mike från hotellet eftersom han inte vill ”städa upp” resterna av honom efter ett besök i rum 1408. Sedan är det ju ingen fin PR att folk avlider på hotellet. Men Mike är benhård i viljan att komma dit, trots gåvor och vädjan till förnuft. Mike söker en så realistisk skräck som möjligt och tror sig här inte komma närmare realism.

Olin berättar att det inte finns några vålnader på hotellrummet; det är rummet i sig som gör folk vanvettiga. Men det är just denna del jag tycker filmen brister i. Filmen innehåller monstruösa zombies som på något sätt förenklar hela anslaget. Det jag hade velat se är mer av Mikes bakgrund. Även om dottern, frun och fadern kommer in i berättelsen är det viktigt att skräcken inte förenklas till en dammig gubbe som jagar Mike i ventilationssystemet. Jag vill veta mer om äktenskapet och tiden med fru och dotter. Därför tycker jag att man kan spara på monster och koncentrera sig på hur Mike utsätts för det han skräms av mest, nämligen den ouppgjorda sorgen. Rummet 1408 blir således inte skräckinjagande i sig, men det får folk att väcka sina mörkaste och mest dold upplevelse. Rummet blir en psykolog som blottar fördolda, smärtsamma rädslor hos huvudkaraktären.

Jag ska visserligen lovorda vissa avsnitt ur berättelsen, som när Mike står öga mot öga med sin förlorade dotter; den scenen gör ont! Men zombieinslagen låter faktiskt hela filmen brista eftersom jag har svårt att ta filmen på allvar när dessa löjliga element slängs in. Jag har svårt att våga känna med öppna sinnen när filmen är så dubbel, som om det finns tidsbrist i skapandeprocessen att hinna djuploda och gräva i karaktärerna.

Egentligen sammanfattar huvudpersonen Mike hela filmen som sådan: han har ouppklarade problem att hantera, men han väljer att skydda dessa genom att endast skriva om den tunna skräcken.

 

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑