Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: rum

Smarta planlösningar för stark rumsupplevelse

I första delen av programserien Rummet formar dig (tidigar visat på SVTPlay) beskrivs hur mörka och trånga utrymmen, som dessvärre är standard för i synnerhet den engelska bostaden, gör den boende deprimerad och oförmögen att hålla grepp om tillvaron. Detta påminner mig om funktionalismen inom arkitekturen, som var måttens tid, där ingenjörskonsten och det rationella byggandet försökte skapa så lite rörelse och ansträngning i rummen som möjligt, och att korsande rörelser mellan människor, dvs. möten, skulle undvikas. Var sak på sin plats, där var och en skulle placeras på sin plats i den dåvarande moderna bostaden. Vi behöver stora ljusa ytor för hälsans skull, samtidigt är ytan begränsad och populationen starkt ökande. Vilka lösningar finns och vilka värden finns att bevara och bejaka?

I kapitlet “Bostadens typologi” ur Ola Nylanders Bostaden som arkitektur (1999) presenteras olika planlösningar från funktionalismens tid, där rationella men trånga och mörka utrymmen är  standard i byggandet av det svenska folkhemmet. Emellertid går äldre kunskaper förlorade i dessa tider, där all tidigare erfarenhet kördes över av rationella och ingenjörsmässiga metoder. Vilka kvaliteter gick då förlorade?

Att läsa av bostaden genom att se rummen i djupled axialt redan från entrén skapar förväntningar hos användaren. Att skapa rumsekvenser, flexibilitet i rörelsemöjligheterna, kontraster i omslutenhet och öppenhet, möjlig tolkning av privat och offentligt, omsorg om detaljer och sinnlighet i upplevelsen av material, gestaltning av dagsljuset, generellt användbara rum och gestaltande gränsrum  – dessa kvaliteter bejakar Nylander i bostaden. Han menar dessutom att dessa egenskaper redan fanns i den traditionella bostaden och framförallt i den klassiska borgerliga våningen, från sent 1800-tal.

Det är dags att överge funktisbostadens krympta ytor, rationella synsätt och ingenjörsmässiga rumskapande och återföra bostaden till humaniora. Med andra ord – hög tid för traditionell arkitekturkunskap.

Det gäller att värna om de kvaliteter som en gång fanns i bostaden. Dock kan det lätt bli en romantiserad, sentimental och konservativ syn på arkitekturen, att alla svar på att den perfekta planlösningen och rumsligheten fanns i den klassiska, borgerliga våningen, kan jag tycka. Det går samtidigt att tolka Nylanders text som att denna dåtidens ljusa arkitektur möter antitesen med de mörka rationella och trånga funktisplanlösningarna, för att sedan belysa syntesen av dessa. Här skapas luftiga och ljusa rum med genomtänkta funktioner och utrustningar, vilka tillsammans svarar för en genomtänkt arkitekturupplevelse.

Nylander tar exempel på två planlösningstyper som utvecklats under funktionalismen, som ändå frigjort sig från sin ism genom att medge genomgång mellan rummen, där rörelsen i bostaden sker genom rum och inte mörka korridorer. Den tredelade planen är en planlösningstyp som placerar förråd, bad, passager och liknande rum som gemensam mittdel, med större rum på ömse håll. Nylander ser även kvaliteter i den s.k. zonerade planen, där bostaden delar upp offentliga och privata utrymmen. Att skapa zoner på detta sätt, mellan det offentliga vardagsrummet och matsalen och det privata sovrummet, ger en flexibilitet i användandet genom att erbjuda möjlighet till arbete hemma, kollektivt boende och generationsboende, fortsätter Nylander.

En intressant frågeställning är då, är det av vikt att skapa en arkitektur som är skapad för att människor ska korsa varandras väg eller ska man skapa en arkitektur som isolerar folk från varandra? Jag har själv avsmak för korridoren, vars yta jag aldrig känner blir använd tillräckligt då den endast blir en transportsträcka, vilken upptar yta som istället kunde utnyttjas till användbara rum. På ett sätt blir man främling i sitt eget hem, där man leds bort från rummen och in i den neutrala och mörka korridorsytan.

Däremot ser boendekonstellationen olika ut idag gentemot under förra seklet. I en tvårumslägenhet förekommer alltifrån en boende till kanske åtta boende. Mångfunktionella ytor är ett måste då variationen är gängse. Och där krävs möjlighet att kunna öppna upp eller skärma av efter behov. En idealisk lösning skulle vara en bostad med justerbara väggar. Och hur hanterar man en framtid där ytan är begränsad men där befolkningen ökar? Rum som kan transformeras erbjuder stora rum utav små lägenheter. Arkitekten Gary Chang var trött på de trånga ytorna och skapade Domestic Transformer (bild ovan). Se videon!

Bildkälla: Six.seven.eight.nine.

Att styras av arkitekturen

Arkitekturen påverkar folket som finns däri, såväl i värderingar, beteendemönster som känslomässigt. Här finns ett ansvar hos arkitekterna att arbeta fram en lyckad arkitektur som sätter människa och deras välmående i fokus.

Den 4 april visade SVT den tredje och sista delen av den brittiska serien Rummet formar dig. Här undersöks rummen människan dagligen vistas i sin vardag, hur dessa påverkar oss. Ofta uppstår en klyfta mellan de ambitioner en viss miljö är tänkt att väcka hos användarna och vad som faktiskt händer i mötet med ett rum.

Det vanliga sättet att arbeta på är att man visas till en viss arbetsplats, ett visst skrivbord, ensamma, oavsett vilken typ av arbete de ska uträtta. Men det finns de som tänker annorlunda. Arkitekten Erik Veldhoen arbetade med valmöjlighet och variation av olika arbetsytor, med olika ljus, volym, avskärmat och öppet. Att komma till arbetet och tänka vad man ska utföra under dagen för att därefter fundera över vilken miljö på kontoret som lämpar sig bäst för ett sådant arbete, det ökade produktiviteten i företaget med 20 %.

En annan viktig idé med denna typ av arkitektur är att den inte bygger på att cheferna ska kontrollera att de anställda arbetar ordentligt. Arkitekten Veldhoens koncept bygger på tillit i företaget. Dessutom är det omöjligt att som chef ha full kontroll på alla sina anställda hela tiden. Kontrollbehovet uttryck i arkitekturen vi känner till idag bottnar förmodligen, menar programledare Tom Dyckhoff, i 80-talets kapitalism.

Men det är inte bara de nybyggda kontorsytorna som kan öka produktiviteten. Även den mest gängse kontorsformen idag, med öppna beiga ytor, där icke valda distraktionsmoment är ett faktum, där prövades att låta de anställda välja ut en egen krukväxt till sitt skrivbord. Att ge de anställda möjlighet att välja stärkte de anställda då de fick känsla att ha kontroll, vilket också ökade produktiviteten.

Arkitekturen påverkar folk oerhört mycket i deras beteende och känslor, menar professor Fred Gage. Arkitekten som ritat byggnaden är dock inte medveten om hur hen påverkar användarna. Därför bör neuroforskare och arkitekter samarbeta, menar Gage, detta för att få folk att öka sin prestation, sin förmåga.

Det värmer mig att se ett program som detta, där makthierarkier och sociala barriärer kan lösas upp och skapa miljöer som ger användarna möjlighet att själva välja. När det gäller just arbetsplatsen blir det, anser jag, extra viktigt att visa på de valmöjligheter som finns hos de anställda, då de stärks av att gå till arbetet. Under programmet togs också exempel på arbetsplatser där de anställda faktiskt inte ville gå hem efter sin arbetsdag, utan där de satt i den gemensamma restaurangen bara för att de trivdes där. Men det handlar inte bara om ett rums utseende. Gamla strukturer och samhällsordningar är svåra att förändra över en natt, men att sätta den anställde på ett företag som huvudperson i byggnaden, det äventyrar också traditionen med kontrollbehov och statusskillnader mellan folk och folk. Här bejakas fritänkande, vilket är en fantastiskt idé. Att därför fortsätta rita iögonfallande exteriörer, men med en interiör som fortsätter dela upp folk och folk, det gör att användarna blir ostimulerade, men ännu viktigare är att de också påverkas i idén att bygga sociala barriärer mellan folk och folk.

(Bildkälla: Länk)

En helande arkitektur

Sjukhuset La Salpêtrière i Paris blev med sin neurologiska forskning på psykiskt sjuka känt över hela Europa.

Det finns arkitektur som kan hjälpa människor mentalt. Sveriges radio berättade i december om arkitekter som jobbade bort aggressionen på psykiatriska avdelningar. Det största skillnaden i bytet av lokaler tycktes enligt vårdarna handla om ljudnivån: Avdelningarna var plötsligt tysta, detta i relation till de tidigare lokalerna, då miljön var våldsam och aggressiv bland patienterna. Bältesläggning och tvångsinjektioner har minskar med 21 respektive 44 %. Varje patient har fått eget rum. Från de förra lokalernas långa korridorer har den nya byggnaden delats upp i mindre grupper med ljuddämpare. Dessutom har alla tillgång till dagsljus och trädgårdar.

Jag har tidigare arbetat som lokalvårdare på sjukhus, och för mig har jag märkt en stor skillnad på avdelningar som fått in frisk luft samt växtlighet i lokalerna. Från kritvita och kallblanka korridorer och salar kunde det räcka med en växt i ett hörn för att stämningen skulle kännas trevligare, både av mig, övrig personal och patienter. Ljusa rum med stora fönster gav samma verkan.

Mitt intryck därifrån låter mig tänka på hur Le Corbusier vetenskapligt försökte påvisa att grönska, ljus och rymd är positivt laddade erfarenheter hos människan. Huruvida han vetenskapligt kunde bevisa detta eller om det uteslutande grundades i hans subjektiva upplevelser, det vet jag inte.

I tidningen Arkitektur från förra året (7-2012) med tema vård och straff skriver Per Magnus Johansson och Johan Linton följande:

Det yttre rummet kan skapa möjligheter för den psykiskt lidande att få tillgång till ett inre rum. Men för att det inre rummet skall få utrymme krävs det en annan människa som är beredd att lyssna. En människa som dessutom har förutsättningar att förstå någonting hos den som lider som fram till nu inte har blivit förstått.

Intressant är då att arkitekturen kan lugna individerna och få dem att komma i kontakt med sig själva och sina känslor. Där tror jag intimitetskänslan i de små grupperna samt ljuddämpningen gör en stor inverkan. Även naturen och ljuset självklart. Men för att verkligen hantera det inre rummet/den mentala obalansen, då krävs närvarande och lyssnande människor med kompetens.

(Bildkälla: Länk)

Inlevelse och omtanke – föreläsning med Arne Branzell

Hade en underbar föreläsning av arkitekten och formgivaren Arne Branzell i veckan. På hans hemsida beskriver han även sin forskning, som är inriktad på hur arkitektens skissande kan leda till den bästa lösningen. Här ligger tyngd i ord som rumsupplevelser, att med alla sinnen ta till sig ett rum.

Arkitektur strävar alltid efter att förhärliga, att skapa poesi i vardagen. Frusen musik, kallar Goethe det. Branzell fortsätter i samma spår och menade under föreläsningen att inlevelse och omtanke är arkitektens främsta förmågor, att sätta sig in i användaren av byggnaden och förhöja dennes kvaliteter genom arkitekturen.

Hur är detta möjligt? I mötet med ett rum med mörker, massiva material, lätta material, mönstrade tapeter skapar allihopa krafter och spänningar som hos användaren kan uttrycka sig som oro och lätthet. Dessa spänningar är en mental hinna eller bubbla av rymd, ett kraftfält, som uppstår runt användaren i dennes upplevelse av ett rum. Med alla sinnen närmar man sig rummet och skapar därför ett luktens rum och ett synens rum. Branzell jämför här hinnan eller bubblan med fosterhinnan som en gång omgav en, och som enligt Branzell fortfarande är närvarande hos användaren.

Jag tolkar Branzells jämförelse med fosterhinnan med följande: Den chock man upplevde över att komma ut ur den varma fosterbädden tvingar personen att upprätthålla en trygg mental bubbla även senare i livet. När vi vistas i fysiska rum blir det viktigt att upprätta den mentala bubblan, det inre rummet. Kanske har detta att göra med att behärska sin miljö för att känna sig trygg i det, att s.a.s. upprätta ett revir.

Jag minns min praktik på en teater i Göteborg för ett och ett halvt år sedan där teaterkreatörernas uppgift var att skapa denna bubbla hos åskådaren, som skulle vandra runt i olika rum. Här iscensattes varseblivningar  för åskådaren. Intressant här var att det krävdes att det skapades spänningar mellan olika saker i rummet för att få åskådaren att uppleva detta spänningsfält. För att översätta detta till arkitekturen hjälper det inte att enbart skapa hus – för att det ska bli arkitektur krävs ett finkänsligt inkännande för användaren av den tänkta byggnaden. Eller snarare utgår arkitekten från att själv vara i rummet, ty som Gunnar Ekelöf skriver i sin lyrik, det som är botten i dig är botten i andra.

En fantasieggande rumslighet

Breddar min kunskap i CAD-programmen just nu. Känns otroligt roligt att behärska redskapen som man skapar ur, men också kommunicerar med.

Minns hur jag hamnade i eufori över en julklapp i 11-årsåldern, nämligen datorprogrammet 3d-inredaren PLUS. Jag höll den stora pappkartongen framför mig i mormor och morfars hus och trodde inte mina ögon. Jag var under denna tid aktiv i att rita planlösningen på stora tudorslott, men jag ville öka inlevelseförmågan ännu mer genom att rita planlösningen som sedan gick att vandra runt i. Handritade perspektivritningar räckte inte. Men här gav datorn lösningen i mitt sökande. Minns hur jag ville rita större och större planlösningar. Den största privatvillan jag ritade i programmet var 600 meter bred. Men ganska snart övergav jag idén med storskaligheten och arbetade med små, gemytliga utrymmen.

Det starkaste minnet var hur intensivt fantasin flödade kring att arbeta fram miljöer. Att skapa en miljö som sporrade sinnena gav enorm tillfredsställelse att ha energi att arbeta noggrant med varje rum i ett slott på flera hundra salar. De vanligaste ritningar var till privatvillor och skolor. Kring varje projekt hade jag en hel föreställningsvärld kring hur det var att själv bo och leva där, och att möta andra personer i rummen.

Det är inte alltid lätt att förstå hur enkla linjer och ritningar kan skapa sådan enorm attraktionskraft, men de skapade en rumslighet som i sin tur gav associationer, och därför var jag fast som användare av den i dagens mått mätt usla grafiken. Men en sak är säker: Där luckor finns, där fyller fantasin i.

P.S. Bilden är hämtad från 3DCADCOs hemsida och är alltså inte min projektering. Alla mina åsyftade ritningar är samtliga borta med vinden. D.S.

Hur arkitekturen blir mental låsning

Jag har tidigare skrivit om hur rummet i vid bemärkelse, dvs. engelskans space, kan skapa hinder och distans mellan människor. Man vistas i miljöer man inte själv har möjlighet att påverka. Intressant är också hur ny och hypad arkitektur som saknar förankring hos människan, hur denna ändå bär en status och ett värde i samhället. Jag tänker i första hand på den arkitektur vars form är originell och iögonfallande, men vars funktion är under all kritik. Välkända arkitekter fortsätter sina projekteringar och håller sin ryktbarhet vid liv även när deras arkitektur fallerar fullständigt. Exempel på detta finns i det oändliga, men ett kan vara hur den världsberömda arkitekten Zaha Hadid ritade en brandstation som redan efter ett halvår fick överges då den var totalt oanvändbar.

I Jacque Tatis Mon Oncle (1958) ser vi hur människan genom arkitekturen skapar beteendemönster den blir slav under. Apparaturen och arkitekturen är inte tillförlitlig och användarvänlig enligt sunt förnuft. Detta är Tatis gyllene kort i humorn. Här uppstår hinder i vardagslivet trots att ingen vill kritisera det därför att det är modernt och hypat. Att använda sig av det moderna är ett tecken på social status.

I sin 50-talsskildring är det tydligt hur Tati ger moderniteten en färg, nämligen grå. Allt går i grått. De individer som står för modernitet och status i samhället går klädda i helgrått, och deras strävan uppåt i karriär och ryktbarhet gör att de övergett värme, friskhet och sunt förnuft, eftersom de tvingat sig själva in i socialt höga ställning. Att därmed erkänna att apparaturen och arkitekturen är fel äventyrar deras ryktbarhet och heder.

Det finns genom ovanstående beskrivning en idé kring onyanserad skildring, men så lätt kategoriseras inte Tati, ty även de grå människorna skrattar rödkindat och genuint. Filmen bär visserligen ett lite väl teatralt spel på sina håll, men koreografin och ett oerhört komplext och precist sceneri gör Tatis filmer oslagbara i sin klass. Tati har förmågan att använda rummet så flitigt för att beskriva karaktärerna och deras drömmar och ambitioner, där de också blir låsta individer, såväl mentalt som fysiskt.

Människans rum

Streijfferts rum

Har börjat följa Oklar – en podcast om arkitektur. I första avsnittet intervjuas inredningsarkitekten Carouschka Streijffert som genom att en bred yrkesbana som inredningsarkitekt, konstnär, scenograf och pedagog ändå följer den röda tråden att skapa rum.

Hon pratar i podcasten om att det yttre rummet är till för förpliktelser medans det inre rummet är till för kreativiteten. Hon konkretiserar idén med att förpliktelserna är de praktiska delarna, att t.ex. skapa en så billig, enkelt och effektiv skola som möjligt. Det inre rummet är i det rum där människan finns, kan verka och vara kreativ. I detta rum kan man födas och dö. Samtidigt kan detta inre rum också vara det mentala rummet.

Jag kan tänka att man på ett sätt kan säga att det inre rummet och det yttre, fysiska rummet man som arkitekt skapar är samma rum eftersom detta fysiska rum faktiskt är en del av det inre rummet, likt barnet som fysiskt rum ur livmodern som mentalt rum. Dessutom sker ju växelverkningar hela tiden, mellan att i en skapandeprocess bolla referenser observerade ur yttre, fysiska rum och bearbetning i det inre. En insikt sprungen ur något man observerat leder en in till att besöka ett annat rum.

Och hela tiden i denna skapandeprocess handlar det om, som Streijffert också menar, det som händer hos människorna då de vistas i rummen. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande, och flera gånger i podcasten betonar hon vikten av att skapa rum för människor.

Mycket riktigt sätter hon därför värde i det hon kallar för den fjärde dimensionen inom arkitekturen, nämligen psykologin. Även om psykologi inte ingår i arkitekturutbildningarna ser hon ändå en stor vikt i att applicera detta i arkitekturen, just eftersom skapandeprocessen annars ofta bara kan tendera att handla om trendiga material och snygga lampor, dvs. där rummens användbarhet inte diskuteras.

För mig är ens inre rum så starkt förknippat med den inre dialog man håller med sig själv, dvs. det tankerum som uppstår. Med rätt yttre rum kan man hamna i vibration eller eftertanke. Ur rätt miljö slås rätt klanger igång inom en som länkar samman det yttre och inre rummet, där det faktiskt finns en kommunikation. Exempel på detta kan vara religiösa byggnader, som verkligen är ämnade för reflektion och eftertanke. Att då tydliggöra för sig själv sambandet mellan dessa olika rum tror jag underlättar hur arkitekturen ska utformas för att bäst skapa möte mellan de olika rummen.

Då uppstår en resonans i mellanrummen.

Rummet som hinder

Vår tids rädsla för allvar

Vår tids rädsla för allvar av Roy Andersson

Har under längre tid återkommit till en artikel regissören Roy Andersson skrev om rummets sanna skildring av människan. Artikeln publicerades i arkitekturtidskriften Forum Inredning Arkitektur Design och finns nu även med i Anderssons nya upplaga av boken Vår tids rädsla för allvar (Studio 24). Andersson jämför rummet med seriefiguren Li’l Joik som ständigt förföljs av ett regnmoln. Han verkar ha accepterat regnmolnet och berörs således inte av det, men vi som betraktar figuren kommer aldrig att kunna bortse från molnet. Det uppstår därför en dimension hos publiken som figuren själv inte är medveten om. På samma sätt fungerar rummet, menar Andersson. Man kan välja rum i viss mån, men det som syns är då ens ambitioner och drömmar genom rummet.

Att på detta sätt se rummet som gestaltning av människans drömmar kan ställas mot att vi fortfarande trampar i nyfunkisens fotspår. Var finns variationen i bostadsbyggandet? Var finns mångfalden? Var finns den jordnära värmen och hantverket i relation till den sterila likriktigheten?

Likväl vistas man i stor utsträckning i rum man inte själv haft kontroll över att påverka, fortsätter Andersson. Detta sista är intressant då jag kopplar detta till hur staten bygger ett samhälle långt ifrån människorna, även om det är gjort för människorna, finansierat av människorna. En segregerad stad som skapar klyftor. En arkitektur som bygger konflikter.

Jacques Tati lär ha sagt att filmen visar ett utsnitt av sanningen, men arkitekturen är sanningen. I filmen Playtime (1967) visade han en tragikomisk historia med en omänsklig arkitektur där det inte fanns en tydlig funktion vad byggnaden är till för. Han leker med ovissheten hos publiken i vilken interiör man månne ha kommit till. Allt är stort, sterilt vitt – som en uttrycksfull påminnelse om det känslomässigt karga landskap som byggs upp mellan människor, som ett hinder mellan människor.

Ur filmen Playtime:

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑