Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: skapande

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Kopplingar mellan teater och arkitektur

Har stundom känt en avsaknad på liv och närvaro i den arkitektur jag arbetar fram under utbildningen. Gestaltningen kan ha fötts ur förnuftsmässiga avvägningar, som visserligen är logiska, men som tycks mig fullständigt kallsinniga. Den kalla materian står där stadigt för beslutets skull, men den besjälas inte med mänsklig värme och friskhet. Inte heller blåser arkitekturen liv i den miljö som står där platt som ett kalhygge.

Det är en enorm begränsning att enbart gestalta ur medvetenhet i allmänhet och förnuft i synnerhet. För att frigöra mig i skapandeprocessen för arkitektur har jag utgått från teaterteori från Jerzy Grotowskij, Towards a poor theatre (Methuen Drama), och genom att byta ut teatertermer och -kontext med arkitekturtermer och -kontext uppstår insikter som jag finner användbara i kommande projekt. Såhär står det:

The important thing is to use the [environment] as a trampoline, an instrument with which to study what is hidden behind our everyday mask – the innermost core of our personality – in order to sacrifice it, expose it.

(s. 37; Har ersatt “role” med “environment”)

There is only one element of which film and television cannot rob the [architecture]: the closeness of the living organism.

(s. 41; Har ersatt “theatre” med “architecture”)

In order that the [(1) user] may be stimulated into self-analysis when confronted with the [(2) architecture], there must be some common ground already existing in both of them, something they can either dismiss in one gesture of jointly worship. Therefore the [(3) architecture] must attack what might be called the collective complexes of society, the core of the collective subconscious or perhaps super conscious (it does not matter what we call it), the myths which are not an invention of the mind but are, so to speak, inherited through one’s blood, religion, culture and climate. I am thinking of things that are so elementary and so intimately associated that would be difficult for us to submit them to a rational analysis.” [—] If we start working on a [(4) architecture] performance or a [(5) room] by violating our innermost selves, searching for the things which can hurt us most deeply, but which at the same time give us a total feeling of purifying truth that finally brings peace, then we will inevitably end up with representations collectives.

(s. 42; Har ersatt 1: ” spectator” med “user”, 2: “actor” med “architecture”, 3: “theatre” med “architecture”, 4: “theatre” med “architecture”, 5: “role” med “room”)

Det sistnämnda stycket är särskilt intressant då det levererar en metod kring hur man skapar en arkitektur utifrån något som kan jämföras med kritisk regionalism i arkitekturteorin. Detta sätt att kombinera två vitt skilda traditioner, såsom teater- och arkitekturteori, ger nycklar till nya sätt att skapa som jag tror kan hjälpa såväl användare som arkitekt. P.S. Bilden är från en uppsättning av Grotowskijs Akropolis. D.S.

Bildkälla: Theatredublog.unblog.fr

Fri association i skapandeprocesser

Den fritt associativa skapandeprocessen blir jag gång på gång mäkta imponerad av, ty den slutar aldrig att överraska. Idag arbetade jag kollektivt med ett filmmanus jag själv stirrat mig blind på, men som jag genom att muntligt presentera projektet för mitt filmkollektiv fick nya uppslag till.

Regissören Judith Weston definierar fri association i boken A film director’s intuition (2003) som ett fritt, ocensurerat skapande av associationer. Denna skapandemetod för mig tankarna till ett annat projekt vi arbetat med, den gången helt kollektivt, där alla i vårt lilla filmkollektiv var delförfattare. Vi arbetade uteslutande med fri association, utan behov av att förstå eller känna behov av att se orsaken till en viss verkan.

Utifrån ett tema valde vi ut bilder som vi associerade kring. En av oss föreslog att hår hänger ner ifrån vardagsrumstaket. En annan sa att om man drar i håret, då skriker en bäbis utanför fönstret. Detta var bilder som alla kunde föreställa sig och känna energi inför. Här var det ingen av oss som kände behov av att förstå varför vi kände energi för situationerna eller inte. Det faktum att alla var på banan, det gav tillräcklig bäring för att skriva ner situationen i manus. När vi hade väl så många situationer kunde vi se utvecklingen i handlingen.

Det märkliga var bara att alla dessa situationer kändes totalt självklara för oss, såsom att någon drar i håret från taket för att få bäbisen utanför fönstret att skrika. Kanske hade vi blivit tillräckligt lyhörda inför varandra och vårt projekt att vi nått en gemensam logik, som utifrån sett skulle te sig tagen från luften och svårgripbar. Men när vi blev alltmer angelägna om att behålla och vårda vissa situationer mer än andra, då märkte vi hur denna till synes lösryckta och svårfångade logik trampade på områden i oss som var både känslomässigt hjärtskärande och humoristiska.

Genom att inte censurera bilder som dyker upp inom oss, då tror jag universella och arketypiska sanningar kommer fram som personer med olika bakgrund och referenser kan identifiera sig med. Vissa forskare och konstnärer talar också om en inre logik som är nåbar just genom ett flöde av ocensurerade associationer.

Olikartade skapandeprocesser

skapandeprocess_musikInsåg idag en markant skillnad i skapandeprocess ur olika medium jag jobbat med. Under helgen har jag arbetat vidare med att komponera musik, där jag arbetar fram musiken genom att ur lusten finna melodier som lägger sig som en kontrapunkt, lager på lager. Sedan kan jag självklart reducera, men generellt sätt gäller regeln lagt kort ligger. Resultatet blir ett komplext nät av självständiga och fristående melodier som ändå fungerar tillsammans i syftet att skapa en genomgående harmoni. Dessutom uppstår en ny melodi ur nätet av melodier som samverkar, vilket kan jämföras med det färgmönster i en stickad tröja som uppstår när man stickar i olika färger. För mig är detta helhetsmönster aldrig förbestämt. Det uppstår ofrånkomligen när verket är färdigt.

De få men intensiva arkitektprojekt jag arbetat med under utbildningen har däremot kretsat kring en tidigt definierad utgångspunkt. Denna har varit otroligt välformulerad, koncis och ren i sin karaktär. Processen har då snarare handlat om att vända och vrida på denna utgångspunkt för att blotta så många olika perspektiv på den som möjligt. Här undersöker jag varje perspektiv jag finner. I slutändan har jag högar med skisser och uppslag som aldrig blir av, utan det blir istället en isbergsteknik där det stora isberget jag grävt fram i processen enbart resulterar i toppen på isberget. Men för att hitta toppen på isberget behövs hela berget arbetas fram, bit för bit.

Visserligen kan musiken ha ett musikaliskt tema som utgångspunkt, men denna är jag fri att gå runt och ifrån, allt för att finna intressanta tongångar. Det är lätt att säga att den ena processen har en större disciplin än den andra, men även musiken fordrar en disciplin å harmonins vägnar. Bägge processernas urval drivs av lusten, även om arkitekturen även kan ha rationella argument som lägger sig i. Men då krävs att denna rationella fördel även innefattar lusten. Här måste därför aspekter av fördelen utrönas i sökandet efter energipunkter att arbeta ifrån.

Jag vill aldrig bli låst i en arbetsmetod, men att tydliggöra för en själv ens tidigare omedvetna beteendemönster kan väcka impulser att utveckla ett förfinat, rutinerat arbetsmönster. Här tror jag även de tydligt egenartade skapandeprocesserna kan hjälpas åt.

Det förlorade innehållet

Minns hur jag för ett bra tag sedan fick projektion av en inre bild hos mig som jag var tvungen att teckna ner. Men jag märkte att jag inte kom närmare bilden för att teckna ner den så naturalistiskt korrekt som möjligt. Jag ville testa att med disciplinerad metod komma åt vad jag ville. Metoden löd: Gör om skissen flera gånger, inte för att nå en bättre hantverkskicklighet, utan för att komma närmare ursprungsbilden som driver mig att teckna just ikväll, att forska närmare på bildens olika element. Experimentera och laborera med uttrycket för att få syn på något nytt, något jag med förnuftig studie av ljus och form möjligen skymmer eller i värsta fall låter gå förlorad.

Att sedan tolka detta utifrån naivistisk referensram, eller vilken ism man nu må vilja applicera teckningarna i, hör inte hit. Det viktiga för mig är att komma närmare, och det vet bara jag när jag gör. Men det skedde något i de olika teckningar, olika sätt att hantera motivet. Att reducera, att överdriva, att forma om. Resultaten gav mig nya associationer som jag kunde spinna på, men någonting sade mig att sista bilden i bildserien var den slutgiltiga, så jag stannade där för kvällen.

I drömmar upplever man bilder och miljöer som åtminstone jag sällan har möjlighet att kunna sätta ord på, då reduceras styrkan i bilderna. Sökandet med skissen blotta aspekter av dessa bilder och vidder, att på något sätt hitta en metod för att artikulera det som tidigare inte gick att artikulera. Kanske vidareutvecklat: Laborera med och förenkla uttrycket för att komma närmare innehållet. Vet inte alls om detta är skitsnack eller om jag möjligen kan plocka något av detta. Möjligen även kunna använda i arkitektursammanhang för skapandeprocessen.

byraserie

Arkitekturens värden

Jag gläds åt ett moget inlägg på Studentspalten i sista numret av Arkitekten (12.12). Skribenten Marta Dell’anna tar upp hur dagens individualiserings- och karriärstänk ställer sig i vägen för de egentliga värdena som arkitekturen bör sträva efter, nämligen att sluta rikta blicken mot sig själv och sitt eget välstånd för att istället fokusera på de man ritar för. Massmedia brer på bilden av framgångsidealet genom exemplifiera den perfekta familjen, den perfekta kroppen, en lyckad karriär, osv. Resultatet blir ofta en enorm självcentrering, att se till att i varje situation få uppskattning. Men vilka värden är det egentligen som bör styra designen, ställer Dell’anna frågan. I rädsla att göra fel går man inte på djupet med kreativa, innovativa lösningar, menar hon. Resultatet blir mainstream då målet är att få beröm. Man vågar inte gå utanför ramarna.

Teaterteoretikern Stranislavskij uppmanade att under repetitionerna inför ett teateruppträdande eliminera sina privata problem genom att alla helt sonika slutade att fokusera på sig själva, för att istället lägga all fokus och tid på de andra. Denna idé har länge följt och fascinerat mig. Att ge upp sig själv och på det sättet vinna sig själv. Och när arkitekturen anklagas för att bygga arkitektur för arkitekturens egen skull, där de boende i arkitekturen försvinner, då kan en tankeställare uppstå vilket syfte arkitekturen verkligen bör fylla. Med total fokus på människor runt sig, och därifrån samla fakta och intryck, bör designern satsa fullt ut på att bygga med förnuft och känsla – och samtidigt själv sätta sig in i den människa man ritar för. Jag vill tro att empatin för andra är nyckeln, ty genom ett fördomsfritt lyssnande åt sin omgivning blir ens insamlade material mer nyanserat och omfångsrikt.

Stark skärpa i grov avgränsning

Arkitekter klagar över byggbolagens stränga regelverk, att fingervisa in på millimeternivå hur bostaden ska utformas, och hur arkitekten snällt försöker sicksacka mellan staplarna och göra det bästa av situationen. För mig var första tanken att byggbolagen dödar den lilla kreativitet som finns kvar till övers i den produktionsanpassade projekteringen. Bostäder behövs, men det behövs en rationell plan för hur kostnaderna kan hållas låga.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån föreställningen om det motsatta, ett skapande ur intet. Detta skulle ju vara hämmande av något, att liksom ha möjlighet att ta in allt, och detta allt är suddigt. Ett ok som tynger. Vad är allt? Allt utifrån vad? Den konstnärliga arkitekten skickar iväg spjutet, men träffen är oprecis – kastat i blindo. När många ser skönheten, kreativiteten och det fria skapandet som motpol och fiende till den produktionsanpassade projekteringen ser jag istället hur dessa två fält är starkt beroende av varandra, hur behovet kräver en skönhet för att skapa finess i behovet, där en slags växelverkan uppstår, då skönheten behöver behovets ramar och behovet behöver skönhetens sätt att vända och vrida på problematiken. För en sak är klar: skönheten tar sig överraskande uttryck genom just avgränsning och begränsning. Jag vill dessutom tro på paradoxen att ju smala avgränsning man strävar efter, desto friare blir man. Med en tydligt definierad avgränsning uppstår en större skärpa i vad man undersöker, då frigörs impulser lättare. Är avgränsningen för vid blir den vagare och suddigare.

Med denna inställningen blir inte byggbolagens regelverk lika svettiga att ha att göra med, just därför att attityden gentemot dem är förändrade redan ifrån i början av skapandeprocessen. Då gäller det i researcharbetet att tidigt lära sig sitt ämne och sin avgränsning. Kanske, vill jag då mena, kan den stora kreativiteten med de riktigt innovativa lösningarna frigöras och utnyttjas, då man lärt sig bli bekväm i det smala rum man så länge trott sig vara blind i. Skärpan närmar sig.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑