Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: skrivande (sida 1 av 2)

Att ta kontroll över vanans lunk

foto001När jag nu håller på att skriva ett filmmanus gäller det att ta kontroll över skrivandet. Dock finns prokrastineringen där hela tiden – förhalandet. För mig blir datorskrivandet svårare än att skriva förhand just för att datorn är portalen till så mycket annat som inte har med manusskrivandet att göra, såsom sociala medier, Youtube, etc.

När jag stänger av datorn, mobilen och surfplattan, så stänger jag också av standby-läget för ständigt okontrollerat informationsflöde. Jag sluter mig mentalt till en begränsad fokus och kan därför lättare koncentrera mig på skrivandet, som nu sker med papper och penna.

Att alltid vara tillgänglig, alltid vara standby, är stressande och distraherande just därför att det inte går att kontrollera dessa intryck. Tyvärr har dator, surfplatta, mobil och TV blivit ständiga sockerpiller mot tomrummet. När alla göromål är utredda och tomrum analkar, då går en signal till hjärnan som skriker: “Hjälp, det är risk för tristess här, ge mig ett sockerpiller.” På slentrian plockas tekniken fram som genast dämpar tomrummet med billig underhållning och nöjen.

Av egen tid hemma ägnar jag otroligt mycket tid vid datorn. Jag beslutade mig en kväll efter jobbet att inte använda datorn alls. Eftersom jag hade ätit tidig middag uppstod ett tomrum på flera timmar, innan det var dags att gå till sängs. Jag satte mig och läste vid fönstret. Och när mörkret lade sig tände jag ett brinnande ljus. Detta var inte ett nöje, som sockerpillren erbjuder – det var ren njutning, ty här öppnades ett tankerum kring en begränsad och kontrollerad grupp stimuli som jag fick vid läsningen. Jag kunde själv bestämma att pausa i texten, för att begrunda det jag just läst. För en gång skull hade jag trotsat vanans slentrianmässiga lunk och styrt upp kvällen. Detta gav en känsla av harmoni. Under den kvällen fick jag fler nya idéer än jag kommit på under hela veckan dessförinnan, något jag sedan kunde utnyttja i manusskrivandet.

Mihaly Csíkszentmihályi har forskat kring flow. I boken Flow: Den Optimala Upplevelsens Psykologi (2006) definierar han flow som en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesinryck, som individen själv uppfattar som relevanta. Under njutning och koncentration blir tidsflöde och information i omgivning avgränsat, skriver han. Jag vill mena att den avgränsade informationen också innebär att vi kan stänga av den ström av information som ständigt omger oss, och som vi genom sociala medier inte kan ta kontroll över. Det är en ständigt öppen kanal.

Flow uppstår när man tar kontroll över sin psykiska energin, kontroll över sin uppmärksamhet, fortsätter Csíkszentmihályi. Det är först när man lyckats skapa ordning bland fysiska förnimmelser som en njutbar harmoni uppstår i medvetandet. Motsatsen till flow är att något upplevs långtråkigt, vilket uppstår ur att man ger psykisk energi åt en aktivitet som ändå inte förstärker självet. Då kommer känsla av ängslan och kontrollöshet. Den enorma tid man lägger på sociala medier eller TV-serier kanske inte är proportionerlig med vad man får tillbaka. Då blir ju självklart ängslan och kontrollöshet befogad som ett sätt att reagera mot vanans lunk. Csíkszentmihályi skriver också att vuxna amerikaner använder hälften av sin vakna tid utan plikter framför TV:n, där populära TV-serier är enahanda, att det inte krävs varken minne, tänkande eller vilja, där användandet av sinnet blir obefintligt.

Under en vistelse i Amsterdam för en vecka sedan flydde jag regnet som piskade asfalten. Under två timmar torkade jag och skrev på ett fik (se bild). Flow leder till känsla av upptäckt, en kreativ känsla, att sätta upplevelsen i en ny verklighet som får denne till en högre prestationsnivå, menar Csíkszentmihályi. Det är just detta jag själv erfor under aftonen med läsning och på fiket i Amsterdam. Tankar, intentioner, känslor och sinnen var fokuserade på samma mål. ”Och när vi en gång har smakat på denna glädje”, skriver  Csíkszentmihályi, “kommer vi att fördubbla våra ansträngningar för att få smaka på den igen.” (s. 65)

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Om ASMR för film

Kan film upplevas fysiskt? Detta har undersökts i en internetsubkultur som kallas ASMR. Med inriktning mot audiovisuella effekter stimuleras hjärnan att känna fysisk beröring. Med en viss skepsis kring fenomenet såg jag emellertid en video på Youtube när någon försöker nå fram till dessa effekter genom att viska nära och lysa med lampan mot kameran, och jag kände en kittling i bakhuvudet – samma kittling med gåshud jag får vid skör beröring. Fenomenet känns igen på andra platser, såsom när DN-reportern Hanna Fahl beskriver hur hon får likande reaktion när hon går hos frisören eller när någon sminkar henne. Det jag hörde och såg väckte ett kroppsminne som gav mig denna reaktion i form av kittling.

Det jag insåg efter att ha sett videoklipp och läst kring fenomenet är att detta är något jag försökt att nå inom filmmanus under flera år, att hävda och stärka sinnena inför vardagsbestyr, såsom att skära upp tomater eller att klippa naglarna. Det handlar helt enkelt om att stärka ljud och bild inför detaljer som annars går förlorat i vanans lunk. Det handlar om att väcka medvetenhet kring här och nu.

Fahl kallar i DN-artikeln fenomenet meningslöst, men jag vill tro att detta är meningsfullt, om inte annat som ett sätt att bli närvarande och släppa stress kring framtidsplaner. Precis som yoga helar kropp och själ kan ASMR göra det också. Det blir ett enormt här och nu som kan leda till njutning i den reaktion som kan väckas hos åskådaren. Att då dra detta ett steg längre och baka in detta i en berättelse skulle vara intressant, detta eftersom filmaren/författaren vill påverka åskådaren känslomässigt. Kreatören har därför en idé kring vad åskådaren ska känna i olika scener. Att då studera ASMR ytterligare kan också leda till att kreatören också kan påverka åskådaren fysiskt genom olika stimulanser. Självklart är inte detta nytt på något sätt, men det nya är att få syn på fenomenet och hävda det. Film som påverkat mig fysiskt är t.ex. Irreversible (2002), där en baston vibrerar i så långt ljudregister att det är svårt att höra den, men man känner den.

Bildkälla: Epcdn.net

En sårbar och kärleksfull karaktärsgestaltning på film

ParkerEfter att kortfilmen Betraktaren nu är avslutad – en film jag stått för regi, musik och ljudsättning i – är det underbart att känna att jag nu kan kasta mig in i ett nytt projekt. Vad ska då det vara? Jag har skissat på en historia ett tag, som egentligen är ett hopplock av flera av mina texter, skrivna under flera år. Jag pitchade idén för mitt filmkollektiv i söndags, och det slutade med att vi gemensamt associerade vidare på filmidén. Roligt att historien gav genklang i gruppen.

Något jag nu insett fungerar för mig i skrivandet med strävan att skriva vördnadsfullt, men samtidigt med viljan att få alla karaktärer så mångbottnade och identifierbara som möjligt, det är att faktiskt hitta vänner som kan vara skådespelare till var och en karaktär. Självklart behöver dessa inte vara med i en eventuell filmproduktion. Det viktiga är att du känner värme inför samtliga personer. Att då tvinga vännen att gestalta en alltför endimensionell karaktär är ett slöseri på talang, tid och pengar. Jag drivs därför att skildra alla så sårbart och så kärleksfullt som möjligt, detta för att ge mina vänner en så fin present att ta sig an som möjligt, ty varje roll ska vara utmanande men lockande att gestalta.

Jag skriver nu på något som ser ut att bli en novellfilm på 30 minuter, och att ha haft ovanstående metod med mig i processen har dels gjort filmen mer konkret för mig samtidigt som den också blir viktigare för mig att producera. Sen är det inte omöjligt att jag vid en eventuell filmproduktion också frågor åtminstone några av de vänner jag tänkt mig att gestalta karaktärerna.

Angående distans till skrivandet

Jag påbörjade ett romanskrivande för fem år sedan som dessvärre avslutades abrupt. Av en anledning bestämde jag mig för att läsa texten i ett svep nu i veckan, vilket gav mig en enorm osäkerhet. Minnet av det jag skrivit stämde nämligen inte överrens med det jag faktiskt läste. Ännu märkligare var dessutom att det uppstod helt nya lager i berättelsen som för mig i skrivandet inte var något jag reflekterade över alls, som jag inte ens var medveten om. Dessa lager skulle förmodligen beskriva lika mycket den jag var då som det ämne jag valt att avhandla. Jag hade en medveten avsikt med texten, som visserligen föddes efter att jag hade skrivit av mig några sidor. Jag minns dock att det jag hade för avsikt att skriva och det jag faktiskt skrev gick mer och mer isär. Kanske var det också anledningen till att jag slutade skriva på romanen. Klyftan mellan det jag ville skriva och det jag skrev fick mig att tappa lusten.

Jag har flera gånger skrivit om saker som i skrivandets stund varit mig alltför blödande och nära. Distansen till det man väljer att skriva kan vara nyckeln till en mångfasetterad skildring. Att skriva om ett alltför nära tema kan göra att man inte ser det mest relevanta eller ha förmågan att växla perspektiv och berättare. Det jag skrev för fem år sedan som inte stämde överrens med det jag ville skriva var förmodligen en undermedveten gest att skriva om något jag faktiskt behövde blotta och bearbeta. Dock var väl problematiken alltför nära mig själv för att jag i det stadiet skulle upptäcka problematiken. Den tidsmässiga distans jag nu fått till problematiken jag skrivit om i den oavslutade romanen har kanske därför varit nödvändig för att jag ens ska bli medveten om berättelsens ytterligare lager.

En liknande företeelse uppträdde när jag läste en bok 2006 som jag aktivt markerade intressanta ord och meningar ur. När jag sedan läst om boken efter tre år har jag märkt att de markerade orden jag ansåg viktiga 2006 inte alls var de väsentliga uttrycken jag skulle markerat under omläsningen. Distans skapar perspektiv på tillvaron, och för att en berättelse ska bli så bra som möjligt bör den avhandlas utifrån åtminstone två synvinklar, anser jag.

Ett sätt att få flera synvinklar på ett blödande och nära ämne hos en kan vara att be en annan person beskriva en själv, för att ur det upptäcka aspekter man i närhetens mörker aldrig skulle kunnat medvetandegöra själv. Detta är en annan distans än den tidsmässiga. Via podcasten med Alex och Sigge hörde jag talas om ett program i Tv3 där Björn Kjellman klär ut sig till en kändis, där kändisen ställer privata frågor om sig själv till Kjellman, som alltså då spelar kändisen. Kanske finns det frågor som kan vara intressanta att ställa som andra kan se men som man inte märkt själv hos sig, såsom olika ticks och omedvetna beteenden som förmodligen bottnar i någonting djupt inom en, vilken i sig är förankrat i en händelse man sedan länge förträngt.

Sommarledigt från bloggen

Efter några veckors halvhjärtad aktivitet på bloggen inser jag nu att sommaren behöver sitt uppehåll från skrivandet. För mig kommer det bli skön ledighet med sol och grillat, men också pågående sommarpraktik och filminspelning, där jag står för regin. Till den lilla skara som läser min sida, i början av september är jag aktiv igen.

Fri association i skapandeprocesser

Den fritt associativa skapandeprocessen blir jag gång på gång mäkta imponerad av, ty den slutar aldrig att överraska. Idag arbetade jag kollektivt med ett filmmanus jag själv stirrat mig blind på, men som jag genom att muntligt presentera projektet för mitt filmkollektiv fick nya uppslag till.

Regissören Judith Weston definierar fri association i boken A film director’s intuition (2003) som ett fritt, ocensurerat skapande av associationer. Denna skapandemetod för mig tankarna till ett annat projekt vi arbetat med, den gången helt kollektivt, där alla i vårt lilla filmkollektiv var delförfattare. Vi arbetade uteslutande med fri association, utan behov av att förstå eller känna behov av att se orsaken till en viss verkan.

Utifrån ett tema valde vi ut bilder som vi associerade kring. En av oss föreslog att hår hänger ner ifrån vardagsrumstaket. En annan sa att om man drar i håret, då skriker en bäbis utanför fönstret. Detta var bilder som alla kunde föreställa sig och känna energi inför. Här var det ingen av oss som kände behov av att förstå varför vi kände energi för situationerna eller inte. Det faktum att alla var på banan, det gav tillräcklig bäring för att skriva ner situationen i manus. När vi hade väl så många situationer kunde vi se utvecklingen i handlingen.

Det märkliga var bara att alla dessa situationer kändes totalt självklara för oss, såsom att någon drar i håret från taket för att få bäbisen utanför fönstret att skrika. Kanske hade vi blivit tillräckligt lyhörda inför varandra och vårt projekt att vi nått en gemensam logik, som utifrån sett skulle te sig tagen från luften och svårgripbar. Men när vi blev alltmer angelägna om att behålla och vårda vissa situationer mer än andra, då märkte vi hur denna till synes lösryckta och svårfångade logik trampade på områden i oss som var både känslomässigt hjärtskärande och humoristiska.

Genom att inte censurera bilder som dyker upp inom oss, då tror jag universella och arketypiska sanningar kommer fram som personer med olika bakgrund och referenser kan identifiera sig med. Vissa forskare och konstnärer talar också om en inre logik som är nåbar just genom ett flöde av ocensurerade associationer.

Att damma av återblickar som filmmanusgrepp

manuskriptAtt skriva intensivt ett filmmanus nära en deadline kan vara en nackdel. I samband med min vilja att damma av gamla filmmanus för att söka stöd insåg jag värdet av att låta texter ligga till sig orörda en tid för att senare plocka fram dem igen och se de komplikationer som fanns sist man lade undan texten. Så var det idag. Det är som om texten liksom degen behöver jäsa till sig innan den ska gräddas i producenternas händer.

Jag har skrivit en novellfilm som i sitt nuvarande skick är lineär, dvs. utan att hoppa fram och tillbaka i tid. Men jag insåg nu att jag för att leverera tematiken så starkt som möjligt behöver gå utanför dessa ramar, vilket enligt min mening inte måste vara en nackdel, tvärtom. Minnet och associationerna arbetar fritt i tid och rum. Det jag söker i nuläget är en ramberättelse, där man börjar i ett nutidsplan och återvänder fragmentariskt till ett dåtidsplan. Slutet är återigen i nutidsplanet.

Det viktiga med valet av ramberättelse är självklart att det sker något avgörande för historien i nutidsplanet; en utveckling även där alltså. Det finns dock alltför många exempel i filmhistorien där nutidsplanet endast finns som en talbok för seende, där det som sker i återblickarna endast kommenteras verbalt genom nutidsplanet. Men om det är viktigt att poängtera tiden som gått, och vad som skett sen dåtidsplanet, då kan det vara värt att fundera över ramberättelsen.  Dock är det viktigt att känna till att återblickar i film är en snårig urskog av klichéuttryck som lätt slinker in i originaliteten och den unika rösten. Men även om filmknepet är nyttjat å det flitigaste betyder inte det att det finns unika sätt att använda det på. En ramberättelse behöver t.ex. inte ha berättarröst.

I mitt fall söker jag ett uttryck för förgängligheten kring handlingen, och det uppstår onekligen en ny dimension av poetisk karaktär. Så med en hög av nya uppslag arbetar jag mig vidare mot en ny genomskrivning.

Moleskine och jag

moleskineMoleskine och jag har varit goda vänner under flera år. Handgjorda skrivböcker av bästa kvalitet som förtjänar lite extrapengar. Moleskine har historiskt burit stora namn som Picasso och Hemingway, vilka en gång i tiden prytt Moleskineböckerna med anteckningar och skisser. Jag har slängt med mig böckerna varje dag och de ser emellertid nästan oanvända ut. Eftersom jag utnyttjar utrymmet i böckerna maximalt – liten handstil och skrift på framtida och baksida – har jag på det sättet kunnat dra ut kostnaden under längre tid. Därför lönar sig Moleskine!

Till detta har jag fått en underbar present av min sambo och flickvän, nämligen en reservoarpenna av märket Parker.

För mig har det varit viktigt att ha två typer av format på Moleskine, en som jag alltid har med mig i fickan, där jag snabbt kan skriva ner annotationer av diverse slag. Därtill har jag en i det större formatet, motsvarande A5, som varit ämnad för blandat innehåll: dagboksanteckningar, filmidéer och föreläsningsanteckningar. Det enda sättet jag kategoriserat materialet på är genom datum, då jag aldrig skriver rubriker.

Idag skrev jag ut ytterligare en bok, så därför blev till tillskott i familjen Moleskine här hemma.

reservoarpenna och skrivbok

 

En kamp att fånga det inre

Har sett ett intressant reportage i K-special om Karl-Ove Knausgård, året efter hans sista bok ur serien Min Kamp (2009-2010) – detta oerhörda självbiografiska verk som kan jämföras med Marcel Proust svit kring ens självutlämnande.

Jag ser något storartat i den uppgift som vissa författare tar på sig, att berätta något oerhört utelämnande, närmast pikant privat – det är storartat för att dessa författare tycks denna sårbara närhet till sitt ämne trots det tycks behandla det som redan stelnat och kallt stearin, inte det mjukt, brännande och klibbiga det bör vara. Jag tänker likväl på Nils Claessons bok om sin pappa Slas, Stig Claesson, Blåbärsmaskinen (2009). I denna bok uppstår distansen till skildringen av pappan också mycket av det avhuggna språk som Claesson använder – där meningarna är så korta, och där luckorna mellan orden är så stora att jag drar paralleller med lyriken. Även styckeindelningens form påminner om detta, där stycket oftast bryts varje rad. Och när jag nu tar mig an Knausgårds privata skildringar kommer jag också att tänka på Marcel Proust, också då Knausgård i TV-intervju från tidigare medverkan i Babel berättade att han ville göra ett litterärt självmord, dvs. att beta av allt i sitt förflutna tills det tillslut inte finns någonting kvar.

Vad händer då sen, frågan programledaren, och Knausgård verkar trots detta ha mycket kvar som i planeringsstadiet efter “självmordet” – något som dessvärre inte Proust hade då han efter den sista tiden av sitt liv isolerade sig och skrev. När han skrev “slut” upphörde också livet. Reportaget om Knausgård skildrar alltså detta efter.

Något jag fastnar för i under reportaget är den metod Knausgård berättar att han använde i sin kamp att nå det blödande inom sig. Han skriver en text som river upp smärtsamma blödande minnen inom honom, och han beskriver hur tårarna sprutar när han skriver ett visst skeende, med tanken att han gått över gränsen för vad som kan publiceras av privata, pikanta detaljer, men när han i efterhand läser texten är den inte alls så farligt smärtsam som han trott. Han berättar då hur han försöker komma tillbaka till samma emotionella helvete, att åter trampa dessa smärtsamma upplevelsers stigar för att även leverera detta smärtsamma i texten. Vad berodde då hans egen känsloreaktion på? Förmodligen handlade det om hans egna associationer och konfrontation med minnet, inte vad han faktiskt skrev ner. Kring denna givna smärtsamma upplevelse återvände han gång på gång; skrev, läste, slängde, skrev om, läste, osv. Tillslut kändes hans egna reaktioner orsak till texten, inte till hans privata minne.

Även tanken på minnet, och att fritt kunna hoppa i tiden mellan den vuxne Knausgård och den åttaårige pojken Knausgård ger spännande aspekter, i synnerhet då hans pappa är yngre än honom själv då han skildrar situationen, dvs. att den vuxne Knausgård är sju år äldre än den far han beskriver i tillbakablicken. Här betonas minnet, tiden, döden, och han betar verkligen av fältet med sådan precision och sådan nyansering att det är mig en gåta hur skildringen kan ha flödat med sådan iskall distans och samtidigt närvaro. Är det möjligt att leva och samtidigt studera sitt liv utifrån? Är det möjligt att så att säga sitta på två stolar? Kanske om man tydligt växlar mellan vilket läge man går in i. Knausgård lyckas, och det ska bli en belöning att få ta till mig resten av hans digra texter – med en kvantitet som också kan ställas mot Prousts opus På spaning efter den tid som flytt (1913–1927).

Äldre inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑