Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: SVT (sida 1 av 2)

Ekologisk och social funktionsseparering

beesI somras gick Bieffekten (2014) på SVTPlay – ett program som avhandlar hur den väldiga industrialiseringen av landsbygden, med funktionsseparerade fält av homogena grödor, riskerar att totalt utrota humlor och bin. När detta väl sker kommer det sprudlande naturliv vi så innerligt suktar efter att vara ett minne blott.

En ögonöppnare för mig kring hur lätt växt- och djurlivet kan rubbas upplevde jag i ett datorprogram som barn, där jag som spelare kunde förändra näringskedjan någonstans för att sedan se dess följder på andra växter och djur. Den stora insikten var att en ringa förändring kunde ge enorma konsekvenser. Jag hade därigenom blivit vittne till något som från den dagen blev motorn i mitt intresse mig för hållbar utveckling.

Liksom med ekologisk funktionsseparering blir även samhället rent socialt orubbat när funktioner delas upp alltför kategoriskt. Exempel kan vi ta från de s.k. urban sprawl i USA, där bostäder för sig och kontor för sig skapar livlösa och otrygga områden många timmar på dygnet, och där avstånden mellan områdena kräver långa bilresor. Att istället blanda funktioner i samhället skapar aktiviteter under hela dygnet i området. En sådan funktionsblandning skulle även dra nytta av mix mellan psykosociala grupper – något som skulle minska segregationen.

Att då göra sig av med industrialismens och modernismens behov av funktionsseparering och bygga ett samhälle där såväl ekosystem som sociala aktiviteter blandas skulle göra stadsplaneringen bättre rustad för såväl utrotning som social exkludering.

Bildkälla: Pixabay

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Frigörelsen från TV-tablån

Blev så fundersam idag över hur lätt det är att gå in i en vana, och att sedan inte ha möjlighet att komma ur den. Jag har aldrig varit en TV-tittare såtillvida att jag inte slötittar på TV i timmar. Om det är så att jag tittar på TV via datorn blir det i så fall något jag söker aktivt, utan att gå igenom en massa utfyllnad såsom reklaminslag eller andra program som jag inte söker. Jag vill gå rätt på väsentligheterna. Samtidigt är det problematiskt att vänta in att ett program ska börja en viss tid och att inte ha möjlighet att kunna gå därifrån i pressen att missa något viktigt. Det sista momentet känner vi igen från TV för inte så många år sedan med TV-tablåns strikta ramar, om man inte aktivt spelade in varje program man såg, vill säga. Att nu kunna lösgöra programmen från strömmen av andra program blir därmed en otrolig frigörelse för att komma ifrån ett eventuellt slötittande. Man slår på videoklippet och tittar på det så länge det varar, med möjlighet att kunna pausa och gå tillbaka.

Hade under förra veckan väntat in nästa avsnitt av Alla är fotografer som gick på onsdagskvällen, och jag var också förberedd med mat innan programmet började. I lugn och ro satte jag mig med rykande tekopp för att se programmet i tid. Mitt i allt detta ser jag fotografer i programmet jag minns att jag sett förut. Jag måste därför genast Googla fram alternativa sökord för att finna motivet och fördjupa mig kring dem. Jag måste därför stänga av programmet för att göra en 10-minuters sökning, varpå jag sedan återvänder till programmet men inser att jag denna gång inte såg något inspelat. Visserligen blir programmet tillgängligt på SVTPlay i samma stund som det sänds, men känslan att faktiskt se det när det går bar med sig en sällsam känsla hos mig som nu med SVTPlay skulle gå förlorad.

Nästa vecka vill jag försöka hålla TV-tablån. Gör om, gör rätt.

Alla är fotografer

Måste tipsa om programmet Alla är fotografer som går att se på SVTPlay. Här ska humorduon Johan Rheborg och Henrik Schyffert som glada amatörfotografer under sex avsnitt lära sig behärska kameran bättre med målet att lyckas skapa den perfekta bilden. Första avsnittet kring självporträtt gick på TV igår. Programmet väckte flera idéer hos mig.

I en tid när miljontals bilder publiceras per dag, av alla, kan det vara intressant att ifrågasätta sättet man porträtterar sig själv på och sättet man vill exponera sig själv genom. Med en överutnyttjad förmågan att putsa till och försköna, att idealisera sig själv, kan det vara intressant att kasta in tillfälligheterna i fotografiet, det som ställer det förskönande  och medvetna på tvären. Istället riktas fokus i programmet mot att vara spontan, att öppna sig och framför allt att släppa kontrollen. Den sista punkten ligger starkt förknippad med att släppa självcensuren, att inte överjagsstyras in i ett invant ansiktsuttryck för fotografi. Att våga undersöka och våga leka fram det oplanerade.

Minns hur Roy Andersson under en intervju berättade hur han under en teateruppsättning hade problem med yrkesskådespelare att släppa loss den invanda jargongen hos dessa. Hans metod var därför att göra det obekvämt för dem på scenen, att de skulle ha dialog med varandra med ett vårtträd mitt emellan, så att de var tvungna att böja sig varje gång de skulle svara varandra. Anderssons mening med detta var att skådespelaren i den mödosamma aktionen att sträcka på sig släppte kontrollen i uttrycket för att oväntade kvaliteter skulle framhävas. Ryggmärgsreflexer är vad Andersson ser som dessa omedvetna kvaliteter som därmed skapar liv i scenen. Olyckligtvis fick Anderssons sådant mothugg av yrkesskådespelarna att idén med vårtträdet fick skrotas.

Blev framförallt inspirerad av att plåta själv.

Bildkälla: Kamerabild.se

Att skala av oväsentligheter

Jag har sett en av de mest uppfriskande programmen på länge, nämligen Microtopia via SVT Play. Programmet handlar om compact living när den är som mest kompakt. Den tillhörighet vi känner i att vara hemmastadda, behöver det nödvändigtvis vara förknippat med vilket hemland vi har? Hur mycket yta behöver man för att tillgodose sina behov? Detta är några av de frågor som avhandlas.

Den arkitektur som lyfts fram är en reaktion mot konsumtionssamhället och det ekologiskt ohållbara system vi befinner oss i, i och med den byggstandard vi tvingas utgå från. Utvecklaren för den nya, ofta nomadvänliga byggnaden, ifrågasätter inte bara byggstandarden – hen omdefinierar även sättet att bo och leva på. En av dessa är Jay Shafer (se bild). Amerikanska regler omöjliggör kompakt boende eftersom ytan för ett sovrum måste vara en viss standard. Innovativt nog löste Shafer detta genom att sätta hjul på huset, för att på det sättet kringgå regelverket.

Det handlar om att leva enklare och mer avskalat, för att ur det skala av alla de lager av oväsentligheter som vi överöses av i vårt befintliga boende och samhälle. Genom att förminska boytan finns inte heller så mycket plats för den överkonsumtion som är så stark idag; det finns helt enkelt inte plats för något onödigt. Kompakt boende blir på det sättet lika mycket en filosofi som en politisk reaktion. Genom att skära bort allt oväsentligt uppstår ett uppvaknande kring de livskvaliteter som man tidigare förringat eller kringgått. Det handlar om att se och närvara.

Minns hur jag skrev en reflektion på ett engelskaprov i grundskolan kring hur man ska hantera den ohållbara livsstilen i samhället. Då skrev jag om hur vi går tillbaka till grottmänniskans primitiva levnadssätt, där vi inte sticker upp huvudet över andra livsformer eller tar mer yta i anspråk än vad vi faktiskt behöver. Självklart blev provet underkänt och hånat av lärare som en naiv utopi, men känslan jag kom i kontakt med under reflektionen har jag burit med mig sedan dess. En oerhört befriande och sällsam känsla. Den känslan väcktes inom mig vid anblicken av den underbara arkitektur som presenterades i programmet.

Konstnären och arkitekten Ion Sørvin beskriver sitt arkitektoniska skapande som att försöka göra något annorlunda, vilket lockar till sig folk. Om folk upplever något och kanske känner någon slags mening kring skapelsen, då kan det uppstå ett samtal där erfarenheter delas. Det är vad konst, arkitektur och design handlar om.

Bildkälla: Cityhomeconstructions.com

En vägvisare ut i naturen

Så var man tillbaka till studierna efter sommarens praktik, och därmed också tillbaka till bloggen. Det har varit en innehållsrik, härlig och intensiv period. Nu börjar mitt andra år på Chalmers, och som inspirerande kick fann jag för några dagar sedan ett program i K-special på SvtPlay om modernismen inom arkitekturen och dess sätt att skapa byggnader utifrån känslan av sin omgivande natur. Här presenteras en rad villor från LA till Vancouver där interiören blivit en vägvisare ut i naturens mäktiga rumsligheter.

Ett exempel är Eppich House i Vancouver (se bild), där arkitekten Arthur Erickson först skapade trädgården innan han 1972 gav sig på att rita huset. Huset blir en vägledare genom trädgårdens olika rumsligheter, med sin tjocka och frodiga vegetation, där de inre rummen ger väl valda utblickar mot de yttre rummen, med bambu, näckrosor och damm. Byggnaden blir en läktare för naturens skönhet. Hela huset ligger lutad ner i en sluttning av grönska, och det är svårt att få överskådlighet. Detta skapar en rad överraskningar i planen, dels utifrån sin interiör och dels utifrån sin utblick mot den oöverskådliga trädgården, med sina avskärmande buskar och träd. Att dessutom arbeta med asymmetri bidrar till överraskningseffekten.

Men den stora effekten med de väldiga panoramafönstren ut i trädgården i samband med växtligheten på fasaden är hur definitionen inne och ute suddas ut. Droppande vatten en decimeter från fönstret blir lika påtagligt exteriört som interiört. På det sättet skapas ett hus som blir en resonanslåda för naturens rika liv och föränderlighet. Det är rent av en omöjlighet att inte påverkas av naturlivet utanför huset när man befinner sig i det, blir min kvarvarande känsla när jag ser programmet.

Bildkälla: Ounodesign.com

Den analoga världens renässans

Har ikväll sett ett tänkvärt program på Kobra på SVT om längtan efter den fysiska närheten, längtan till det analoga när den digitala världen allt mer håller på att utplåna sina analoga motsvarigheter. Avsnittet finns att se på SVT Play. Jag har tidigare skrivit om hur Svenska filminstitutet måste hinna digitalisera allt sitt material då det bara är en tidsfråga innan man snart inte längre kan utnyttja den analoga 35mm-filmen – över huvud taget.

I en rad inslag i programmet följer vi konstnärer som är analogfantaster. Programledaren Kristofer Lundström ställer tänkvärda frågor, som om den analoga retrokulturen är ett uttryck för snobbism? Eller om intresset för analoga världen är ett sätt att skilja proffs från amatörer, detta i en tid då den digitala världen underlättat såväl produktion som distribution och därmed demokratiserat hela kulturvärlden.

Men bevarandet av de analoga kvaliteterna är inte bara ett tecken på konservatism, ty det finns faktiskt värden som går förlorade i och med total digitalisering, och det är den fysiska närheten. Att som konstnär arbeta med digitala verktyg ger en brist på intuitiv känsla, det menar konstnären Chris Burden, som själv lever bland sina fysiska kreationer som tagit åratal att skapa. När man tillverkar fysiska föremål får man kunskap på intuitiv väg.

Jag kan själv relatera denna tanke med modellbyggandet i arkitekturutbildningen. För yrkesverksamma arkitekter, likväl som arkitektstudenter under de senare åren på utbildningen, nyttjas sällan arbetsmodellen som medel i skapandet; dock läggs stor vikt vid detta kunskapsbringande medium tidigt i utbildningen. Att fysiskt lära sig bekanta sig med byggnaden, och att möta praktisk hantering av det man tidigare bara hade en vag bild om, det är arbetsmodellens värde. Här blir det svart på vitt. Rasar modellen så fungerar det inte. Arbetsmodellen är dessutom i alla kulturer lätt att snabbt förstå, att vända och vrida på en liten låda som representerar något i större skala. Att däremot tolka ritningar och skisser kräver mer av betraktaren. För det handlar inte bara om att passivt betrakta något på ett papper eller en datorskärm, det handlar om att fysiskt vidröra –  vända och vrida. Detta är en annan typ av kunskap än den vi får via att siffrorna för en viss konstruktion inte stämmer, om vi skulle rita in modellen i datorn.

Men visst, 3D-skrivaren har nått långt i sin pilotverksamhet, och det är väl bara en tidsfråga innan byggnader printas ut, likväl arbetsmodeller av dem. Så kanske blir det snart inget större konflikt mellan det digitala och det analoga fältet, ty de brister man konfronteras med via en innovation löser man ofta i nästa.

Bildkälla: Historic Camera.

Smarta planlösningar för stark rumsupplevelse

I första delen av programserien Rummet formar dig (tidigar visat på SVTPlay) beskrivs hur mörka och trånga utrymmen, som dessvärre är standard för i synnerhet den engelska bostaden, gör den boende deprimerad och oförmögen att hålla grepp om tillvaron. Detta påminner mig om funktionalismen inom arkitekturen, som var måttens tid, där ingenjörskonsten och det rationella byggandet försökte skapa så lite rörelse och ansträngning i rummen som möjligt, och att korsande rörelser mellan människor, dvs. möten, skulle undvikas. Var sak på sin plats, där var och en skulle placeras på sin plats i den dåvarande moderna bostaden. Vi behöver stora ljusa ytor för hälsans skull, samtidigt är ytan begränsad och populationen starkt ökande. Vilka lösningar finns och vilka värden finns att bevara och bejaka?

I kapitlet “Bostadens typologi” ur Ola Nylanders Bostaden som arkitektur (1999) presenteras olika planlösningar från funktionalismens tid, där rationella men trånga och mörka utrymmen är  standard i byggandet av det svenska folkhemmet. Emellertid går äldre kunskaper förlorade i dessa tider, där all tidigare erfarenhet kördes över av rationella och ingenjörsmässiga metoder. Vilka kvaliteter gick då förlorade?

Att läsa av bostaden genom att se rummen i djupled axialt redan från entrén skapar förväntningar hos användaren. Att skapa rumsekvenser, flexibilitet i rörelsemöjligheterna, kontraster i omslutenhet och öppenhet, möjlig tolkning av privat och offentligt, omsorg om detaljer och sinnlighet i upplevelsen av material, gestaltning av dagsljuset, generellt användbara rum och gestaltande gränsrum  – dessa kvaliteter bejakar Nylander i bostaden. Han menar dessutom att dessa egenskaper redan fanns i den traditionella bostaden och framförallt i den klassiska borgerliga våningen, från sent 1800-tal.

Det är dags att överge funktisbostadens krympta ytor, rationella synsätt och ingenjörsmässiga rumskapande och återföra bostaden till humaniora. Med andra ord – hög tid för traditionell arkitekturkunskap.

Det gäller att värna om de kvaliteter som en gång fanns i bostaden. Dock kan det lätt bli en romantiserad, sentimental och konservativ syn på arkitekturen, att alla svar på att den perfekta planlösningen och rumsligheten fanns i den klassiska, borgerliga våningen, kan jag tycka. Det går samtidigt att tolka Nylanders text som att denna dåtidens ljusa arkitektur möter antitesen med de mörka rationella och trånga funktisplanlösningarna, för att sedan belysa syntesen av dessa. Här skapas luftiga och ljusa rum med genomtänkta funktioner och utrustningar, vilka tillsammans svarar för en genomtänkt arkitekturupplevelse.

Nylander tar exempel på två planlösningstyper som utvecklats under funktionalismen, som ändå frigjort sig från sin ism genom att medge genomgång mellan rummen, där rörelsen i bostaden sker genom rum och inte mörka korridorer. Den tredelade planen är en planlösningstyp som placerar förråd, bad, passager och liknande rum som gemensam mittdel, med större rum på ömse håll. Nylander ser även kvaliteter i den s.k. zonerade planen, där bostaden delar upp offentliga och privata utrymmen. Att skapa zoner på detta sätt, mellan det offentliga vardagsrummet och matsalen och det privata sovrummet, ger en flexibilitet i användandet genom att erbjuda möjlighet till arbete hemma, kollektivt boende och generationsboende, fortsätter Nylander.

En intressant frågeställning är då, är det av vikt att skapa en arkitektur som är skapad för att människor ska korsa varandras väg eller ska man skapa en arkitektur som isolerar folk från varandra? Jag har själv avsmak för korridoren, vars yta jag aldrig känner blir använd tillräckligt då den endast blir en transportsträcka, vilken upptar yta som istället kunde utnyttjas till användbara rum. På ett sätt blir man främling i sitt eget hem, där man leds bort från rummen och in i den neutrala och mörka korridorsytan.

Däremot ser boendekonstellationen olika ut idag gentemot under förra seklet. I en tvårumslägenhet förekommer alltifrån en boende till kanske åtta boende. Mångfunktionella ytor är ett måste då variationen är gängse. Och där krävs möjlighet att kunna öppna upp eller skärma av efter behov. En idealisk lösning skulle vara en bostad med justerbara väggar. Och hur hanterar man en framtid där ytan är begränsad men där befolkningen ökar? Rum som kan transformeras erbjuder stora rum utav små lägenheter. Arkitekten Gary Chang var trött på de trånga ytorna och skapade Domestic Transformer (bild ovan). Se videon!

Bildkälla: Six.seven.eight.nine.

Att styras av arkitekturen

Arkitekturen påverkar folket som finns däri, såväl i värderingar, beteendemönster som känslomässigt. Här finns ett ansvar hos arkitekterna att arbeta fram en lyckad arkitektur som sätter människa och deras välmående i fokus.

Den 4 april visade SVT den tredje och sista delen av den brittiska serien Rummet formar dig. Här undersöks rummen människan dagligen vistas i sin vardag, hur dessa påverkar oss. Ofta uppstår en klyfta mellan de ambitioner en viss miljö är tänkt att väcka hos användarna och vad som faktiskt händer i mötet med ett rum.

Det vanliga sättet att arbeta på är att man visas till en viss arbetsplats, ett visst skrivbord, ensamma, oavsett vilken typ av arbete de ska uträtta. Men det finns de som tänker annorlunda. Arkitekten Erik Veldhoen arbetade med valmöjlighet och variation av olika arbetsytor, med olika ljus, volym, avskärmat och öppet. Att komma till arbetet och tänka vad man ska utföra under dagen för att därefter fundera över vilken miljö på kontoret som lämpar sig bäst för ett sådant arbete, det ökade produktiviteten i företaget med 20 %.

En annan viktig idé med denna typ av arkitektur är att den inte bygger på att cheferna ska kontrollera att de anställda arbetar ordentligt. Arkitekten Veldhoens koncept bygger på tillit i företaget. Dessutom är det omöjligt att som chef ha full kontroll på alla sina anställda hela tiden. Kontrollbehovet uttryck i arkitekturen vi känner till idag bottnar förmodligen, menar programledare Tom Dyckhoff, i 80-talets kapitalism.

Men det är inte bara de nybyggda kontorsytorna som kan öka produktiviteten. Även den mest gängse kontorsformen idag, med öppna beiga ytor, där icke valda distraktionsmoment är ett faktum, där prövades att låta de anställda välja ut en egen krukväxt till sitt skrivbord. Att ge de anställda möjlighet att välja stärkte de anställda då de fick känsla att ha kontroll, vilket också ökade produktiviteten.

Arkitekturen påverkar folk oerhört mycket i deras beteende och känslor, menar professor Fred Gage. Arkitekten som ritat byggnaden är dock inte medveten om hur hen påverkar användarna. Därför bör neuroforskare och arkitekter samarbeta, menar Gage, detta för att få folk att öka sin prestation, sin förmåga.

Det värmer mig att se ett program som detta, där makthierarkier och sociala barriärer kan lösas upp och skapa miljöer som ger användarna möjlighet att själva välja. När det gäller just arbetsplatsen blir det, anser jag, extra viktigt att visa på de valmöjligheter som finns hos de anställda, då de stärks av att gå till arbetet. Under programmet togs också exempel på arbetsplatser där de anställda faktiskt inte ville gå hem efter sin arbetsdag, utan där de satt i den gemensamma restaurangen bara för att de trivdes där. Men det handlar inte bara om ett rums utseende. Gamla strukturer och samhällsordningar är svåra att förändra över en natt, men att sätta den anställde på ett företag som huvudperson i byggnaden, det äventyrar också traditionen med kontrollbehov och statusskillnader mellan folk och folk. Här bejakas fritänkande, vilket är en fantastiskt idé. Att därför fortsätta rita iögonfallande exteriörer, men med en interiör som fortsätter dela upp folk och folk, det gör att användarna blir ostimulerade, men ännu viktigare är att de också påverkas i idén att bygga sociala barriärer mellan folk och folk.

(Bildkälla: Länk)

Herrgårdarnas och slottens hemligheter

Ur TV-serienJag har genom en brittisk dokumentärserie som nu visas på SVT kunnat väcka de associationer och den fascination jag i barndomen sökte så innerligt, och det är mötet med engelska herrgårdar och slott. Serien bygger på idén att alla som vill självklart kan åka och besöka stora, privatägda slott, men att få har möjlighet att verkligen få träda in i dem. I en miljö som Skottland med sitt kontrastrika landskap med tjocka träd, stenmurar och murgrönor i mötet en åskmörk himmel, guidas vi runt genom rummen i de mäktiga byggnader vars skapare är döda sedan länge, men där historien finns kvar i sådant välskött skick.

Kanske har det under min barndom varit så, att jag genom att inte kunna ha möjlighet att komma in i slotten triggat fantasin att vilja arbeta upp en plan med rum för rum, hur det ser ut. Jag började därför intensivt att rita planlösningar. Detaljskärpan i fasadens relief och dess påverkan på ljusets spel, detta var mäkta imponerade. Här låg likväl fascinationen i att föreställa sig hur det skulle vara att själv bo där.

En källa till inspiration i detta mitt hemliga rummens sökande blev olika filmer, där scener kunde utspela sig både exteriört och interiört. Min uppgift låg här i att pussla ihop de olika rummen så de stämde in med husets exteriör, så att alla rum föll på rätt plats.

Självklart låg djupast i skattkammaren möjligheten att komma åt ritningar på byggnaderna, men kanske skulle dessa, när jag nu tänker på det, döda det roliga i att själv fantisera fram lösningar. Jag blev aktiv genom själv söka svaret istället för att bli en passiv betraktare av ett facit.

(Bilden hämtad ur TV-serien.)

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑