Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: teater (sida 1 av 2)

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Om ASMR för film

Kan film upplevas fysiskt? Detta har undersökts i en internetsubkultur som kallas ASMR. Med inriktning mot audiovisuella effekter stimuleras hjärnan att känna fysisk beröring. Med en viss skepsis kring fenomenet såg jag emellertid en video på Youtube när någon försöker nå fram till dessa effekter genom att viska nära och lysa med lampan mot kameran, och jag kände en kittling i bakhuvudet – samma kittling med gåshud jag får vid skör beröring. Fenomenet känns igen på andra platser, såsom när DN-reportern Hanna Fahl beskriver hur hon får likande reaktion när hon går hos frisören eller när någon sminkar henne. Det jag hörde och såg väckte ett kroppsminne som gav mig denna reaktion i form av kittling.

Det jag insåg efter att ha sett videoklipp och läst kring fenomenet är att detta är något jag försökt att nå inom filmmanus under flera år, att hävda och stärka sinnena inför vardagsbestyr, såsom att skära upp tomater eller att klippa naglarna. Det handlar helt enkelt om att stärka ljud och bild inför detaljer som annars går förlorat i vanans lunk. Det handlar om att väcka medvetenhet kring här och nu.

Fahl kallar i DN-artikeln fenomenet meningslöst, men jag vill tro att detta är meningsfullt, om inte annat som ett sätt att bli närvarande och släppa stress kring framtidsplaner. Precis som yoga helar kropp och själ kan ASMR göra det också. Det blir ett enormt här och nu som kan leda till njutning i den reaktion som kan väckas hos åskådaren. Att då dra detta ett steg längre och baka in detta i en berättelse skulle vara intressant, detta eftersom filmaren/författaren vill påverka åskådaren känslomässigt. Kreatören har därför en idé kring vad åskådaren ska känna i olika scener. Att då studera ASMR ytterligare kan också leda till att kreatören också kan påverka åskådaren fysiskt genom olika stimulanser. Självklart är inte detta nytt på något sätt, men det nya är att få syn på fenomenet och hävda det. Film som påverkat mig fysiskt är t.ex. Irreversible (2002), där en baston vibrerar i så långt ljudregister att det är svårt att höra den, men man känner den.

Bildkälla: Epcdn.net

En sårbar och kärleksfull karaktärsgestaltning på film

ParkerEfter att kortfilmen Betraktaren nu är avslutad – en film jag stått för regi, musik och ljudsättning i – är det underbart att känna att jag nu kan kasta mig in i ett nytt projekt. Vad ska då det vara? Jag har skissat på en historia ett tag, som egentligen är ett hopplock av flera av mina texter, skrivna under flera år. Jag pitchade idén för mitt filmkollektiv i söndags, och det slutade med att vi gemensamt associerade vidare på filmidén. Roligt att historien gav genklang i gruppen.

Något jag nu insett fungerar för mig i skrivandet med strävan att skriva vördnadsfullt, men samtidigt med viljan att få alla karaktärer så mångbottnade och identifierbara som möjligt, det är att faktiskt hitta vänner som kan vara skådespelare till var och en karaktär. Självklart behöver dessa inte vara med i en eventuell filmproduktion. Det viktiga är att du känner värme inför samtliga personer. Att då tvinga vännen att gestalta en alltför endimensionell karaktär är ett slöseri på talang, tid och pengar. Jag drivs därför att skildra alla så sårbart och så kärleksfullt som möjligt, detta för att ge mina vänner en så fin present att ta sig an som möjligt, ty varje roll ska vara utmanande men lockande att gestalta.

Jag skriver nu på något som ser ut att bli en novellfilm på 30 minuter, och att ha haft ovanstående metod med mig i processen har dels gjort filmen mer konkret för mig samtidigt som den också blir viktigare för mig att producera. Sen är det inte omöjligt att jag vid en eventuell filmproduktion också frågor åtminstone några av de vänner jag tänkt mig att gestalta karaktärerna.

Kopplingar mellan teater och arkitektur

Har stundom känt en avsaknad på liv och närvaro i den arkitektur jag arbetar fram under utbildningen. Gestaltningen kan ha fötts ur förnuftsmässiga avvägningar, som visserligen är logiska, men som tycks mig fullständigt kallsinniga. Den kalla materian står där stadigt för beslutets skull, men den besjälas inte med mänsklig värme och friskhet. Inte heller blåser arkitekturen liv i den miljö som står där platt som ett kalhygge.

Det är en enorm begränsning att enbart gestalta ur medvetenhet i allmänhet och förnuft i synnerhet. För att frigöra mig i skapandeprocessen för arkitektur har jag utgått från teaterteori från Jerzy Grotowskij, Towards a poor theatre (Methuen Drama), och genom att byta ut teatertermer och -kontext med arkitekturtermer och -kontext uppstår insikter som jag finner användbara i kommande projekt. Såhär står det:

The important thing is to use the [environment] as a trampoline, an instrument with which to study what is hidden behind our everyday mask – the innermost core of our personality – in order to sacrifice it, expose it.

(s. 37; Har ersatt “role” med “environment”)

There is only one element of which film and television cannot rob the [architecture]: the closeness of the living organism.

(s. 41; Har ersatt “theatre” med “architecture”)

In order that the [(1) user] may be stimulated into self-analysis when confronted with the [(2) architecture], there must be some common ground already existing in both of them, something they can either dismiss in one gesture of jointly worship. Therefore the [(3) architecture] must attack what might be called the collective complexes of society, the core of the collective subconscious or perhaps super conscious (it does not matter what we call it), the myths which are not an invention of the mind but are, so to speak, inherited through one’s blood, religion, culture and climate. I am thinking of things that are so elementary and so intimately associated that would be difficult for us to submit them to a rational analysis.” [—] If we start working on a [(4) architecture] performance or a [(5) room] by violating our innermost selves, searching for the things which can hurt us most deeply, but which at the same time give us a total feeling of purifying truth that finally brings peace, then we will inevitably end up with representations collectives.

(s. 42; Har ersatt 1: ” spectator” med “user”, 2: “actor” med “architecture”, 3: “theatre” med “architecture”, 4: “theatre” med “architecture”, 5: “role” med “room”)

Det sistnämnda stycket är särskilt intressant då det levererar en metod kring hur man skapar en arkitektur utifrån något som kan jämföras med kritisk regionalism i arkitekturteorin. Detta sätt att kombinera två vitt skilda traditioner, såsom teater- och arkitekturteori, ger nycklar till nya sätt att skapa som jag tror kan hjälpa såväl användare som arkitekt. P.S. Bilden är från en uppsättning av Grotowskijs Akropolis. D.S.

Bildkälla: Theatredublog.unblog.fr

Friare form inom film för fritt tänkande

Intressant tillställning ikväll när jag var på Pusterviksteatern i Göteborg för att lyssna på bl a Ruben Östlund, som var mitt uppe i klippandet av sin nya långfilm Turist (eller möjlig titel: Avalanche). Vi i publiken blev också de första som fick se filmen, om än bara ett minutlångt klipp ur. För er som inte är bekanta med Östlunds filmer finns att se Play (2011), De ofrivilliga (2008) och Gitarrmongot (2004) samt kortfilmer som Händelse vid bank (2009) och Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005). Han har redan i sin första långfilm Gitarrmongot undvikit att följa traditionell berättarstruktur och har snarare en formmässig än en berättarmässig avgränsning.

Det var därför inte överraskande att han under kvällen berättade om hur trött han var på hur begränsad och fokuserad dagens film är vid handlingen. Samtidigt kan jag känna att ett sådant ämne är värt att diskutera mer kring, ty det sker sällan och blir aldrig djuplodande reflektion. Film bör inte hela tiden kretsa kring handlingen, vad som händer sedan – att tro att detta är det enda sättet en åskådare kan känna spänning och intresse för en film. Istället kan filmen vara så mycket friare, menar Östlund. Han tar exempel ifrån teatern, där man om man sätter upp Hamlet börjar gräva i vilka frågeställningar i dramat som är relevant att behandla i vår tid idag vid en modern uppsättning. På motsvarande sätt har filmen möjlighet att provocera med en viss belyst och behandlad frågeställning som åskådaren därmed måste förhålla sig till och reflektera över. Filmen lutar snarare på åskådarens eget reflekterande rum än på sin egen nonstop-action.

Filmen kan lätt bli slav under sin egen industri, där man gör vad som helst för att inte tappa publiken, men att man till slut inte ser väsentligheterna bakom alla cliffhangers. Filmberättandet faller på sitt eget grepp, så att säga. Som motpol till det kan det vara intressant att, som Östlund gjort, titta på den enskilda bildrutan för att ur denna belysa en fråga, att provocera åskådaren med en obalans. Att då inte alltid ge åskådaren en hjälpande hand genom att retoriskt definiera rätt och fel gör det ännu obehagligare för åskådaren att hantera situationen. Kanske är det just där, med den verkliga känslan av frustration och obehag, som man mer eller mindre tvingas konfronteras sina fördomar, förutfattade meningar och moraliska beslut. Ifrågasättandet är ett sätt att utvecklas, och framförallt ett sätt att som åskådare kunna tänka själva, istället för att få premissen och den moraliska synen bestämd av filmens handling.

Bildkälla: Op.se

Filmen Jobs

För er som vill se filmen Jobs (2013) rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser detta, då jag lägger ut spoilers.

Det är självklart svårt att gestalta en livstid på två timmar, samtidigt finns det exempel tidigare där man lyckats såsom i filmen Amadeus (1984) – kanske trots att Wolfgang Amadeus Mozart inte själv är huvudkaraktär. Kanske kan en nyckel till framgången med Amadeus handla om att filmen är gjord så långt efter Mozarts död.

Att göra film på någonting allt för färskt blödande gör att man undviker ämnen som ligger allt för nära. Stevie Jobs dog för två år sedan i cancer. Han hade med åren magrat oerhört, men han höll ändå igång nog att kunna lansera såväl iPad som iPhone. Det kan väl inte gå att göra en film om Stevie Jobs utan att nämna hans kamp mot cancern samt hans oerhörda arbete bakom såväl iPod, iPad och iPhone? Ändå har vi här filmen Jobs som på ett skickligt sätt lyckas undvika alltför färska och svåra ämnen av säkerligen såväl moraliska som marknadsföringsmässiga skäl. Det är svårt att klandra någon; att börja rota i processen bakom iPhone kan göra hela filmen Jobs till en reklamkampanj för iPhone. Här väljer man istället att avsluta filmen i och med lanseringen av iPod år 2001. Jobs 10 sista år blir därför bortblåsta.

Jag skulle själv se fördel i film som kan vara brutalt ocensurerad och modig, en film som vågar avhandla ämnen på djupet. Istället får vi här se 30 år passera i rasslande fart, då ämnen som privatliv enbart solidariskt skymtas genom två enstaka scener. En scen där Jobs nekar sitt barn och en där barnet är närmare 15-20 år och sover i Jobs hus. Hur hamnade hon där, slås jag av. Ämnen såsom detta hinner inte avhandlas. Överhuvudtaget ges anslag på ett flertal ämnen som inte får någon upplösning eller ens behandling. Filmens anslag med iPodlanseringen år 2001 är en sådan lösryckt tråd. Så lösningen för att inte begränsa sig och censurera av etiska och juridiska skäl bör vara distansen – att det kan finnas fördel i att faktiskt vänta några år innan det är läge att göra film på Apples grundare.

Dock måste jag medge att filmen och i synnerhet  Ashton Kutcher, som spelar Stevie Jobs, levererar den otroliga excentriska gnista som Jobs bar med sig i hela sin karriär. Filmen bärs upp av denna energi, som skapar puls i varje scen.

Filmens olösta trådar gör dock att filmen inte får ett ordentligt avslut. Vi lämnar Stevie mitt i karriären, något som förmodligen är planerat, dock med en avhuggen osäkerhet. Vart tog han vägen, vad hände? Är det slut redan? Ja, kanske var det så många kände när Jobs gick bort för två år sedan.

Bildkälla: Salon.com

RED istället för 35-mmfilm

Så var den analoga tiden förbi, med en nedräkning innan allt filmmaterial går förlorat. 10 år har Svenska Filminstitutet på sig att överföra alla svenska filmer de senaste 100 åren till digital kopia. Ruta för ruta skannas filmen in och lagras på hårddisk. DN skriver om hur 40 miljoner kronor har getts för digitaliseringen, men det behövs hela 250 miljoner för att få de samtliga 2500 långfilmerna och 6000 kortfilmerna att överleva framtiden. Vd:n på Svenska Filminstitutet, Anna Serner, ser filmerna som en ovärderlig källa till lärdom om Sverige det senaste seklet, och visst har hon rätt. Det är dock bråttom då överföringstekniken slutade att tillverkas i samband med att film började spelas in med digitala kameror. Då har EU-kommissionen uppskattat att det tar 10 år innan utrustningen har tjänat ut och försvunnit helt, därav en nedräkning. I artikeln ifrågasätts också ifall alla dessa 2500 filmer är värda att överföra, vilket blir ett jobb för Svenska Filminstitutet att bedöma.

Den s.k. RED-kameran blev bekant för mig år 2007 första gången, när filmfotografen till Underbar och älskad av alla (2007) berättade storslaget om den digitala filmkameran han använt för filmen. I det skedet var det fortfarande 35-mmfilm som gällde. Under de samtal jag hade med folk i filmbranschen skrattades det fortfarande under denna tid åt den digitala kameran med hänvisning till den analoga skärpan och mjuka rörelsen i panoreringen som var oslagbar digitala alternativ. Men i rasslande fart har digitalkameran blivit gängse, så till den grad att nya biografer nu saknar installation av traditionella filmprojektorer för kilometervis med film per visning. Jag var själv med en tid som maskinist år 2007 och fick bekanta mig med lukten, rasslet av filmremsan, de varma filmprojektorerna och pressen inför att byta projektor under filmens gång då den ena filmrullen närmade sig sitt slut, då den andra skulle ta vid, omärkbart för publiken, 20 minuter in i filmen. Nu trycker man på Play, och filmen spelas upp. Vacker nostalgi men ändock så bekvämt att slippa kånka runt på kilovis med film.

Bildkälla: Red.com

Från film till rörlig bild – om ens begränsande värderingar

Värderingar kring filmens räckvidd är mycket mer begränsade än kring bildkonsten. Bildkonsten är mycket friare än både film och teater. Där går det att vara mycket mer abstrakt och sökande än vad föreställningen om film och teater kan vara. Nu vill jag ändå mena att det går som i en skala, där bildkonsten är den friaste formen, vars mångfasetterade uttrycksmöjligheter är mer accepterade än teatern. Teatern däremot har breddat sitt uttryck och får lov att gå utanför den naturalistiska traditionen, vilket filmen fortfarande inte har samma möjlighet att göra, då publiken lätt skjuter upplevelsen ifrån sig när man överger vissa outtalade regler. Orsaken till detta är osäkert. Teatern har ju funnits lika länge som bildkonsten, så jag ser inte varför inte teatern skulle ha kunnat vara minst lika fri. Däremot är ju filmmediet i relation till sina kollegor oerhört ungt medium, vilket är en mer förstålig orsak till att ens värderingar kring begreppet film är mer begränsade.

Regissören Ruben Östlund (se bild) vill överge begreppet film, då det ofrånkomligen väcker en snedvriden bild av vad filmmediet kan åstadkomma och innebära. Film är ett ord som bär laddade värderingar, säger han. Han beskriver själv i en intervju hur han associerar film med röda mattan, namn i neon, en hjälte och en blond tjej – värderingar han själv medger är otroligt konstiga. Det farliga med detta är att de värderingar man har ligger i vägen för en då att man ska kunna få en ny filmupplevelse. När man möter ett nytt uttryck på film som inte stämmer överrens med ens värderingar om vad film är, då blir man förvirrad och skjuter upplevelsen ifrån sig. Han har själv fått kommentar till sina filmer att det här är inte film. Östlund tror därför själv att orsaken bakom en sådan kommentar bygger på sådana värderingar som krockar med nya uttryck som inte passar inom den ramen man skapat.

Kontentan är alltså: Vill man skapa en originalitet i filmuttrycket, då gör man bäst i att inte kalla filmen för film, i risken att publiken inte kan ta upplevelsen till sig då deras referensramar inte täcker in uttrycket. Att kalla film för rörlig bild ger en vidare uppfattning kring upplevelsen, vilket inte begränsar tittaren på samma sätt. Det är upp till var och en att fundera över om detta är fallet, men en sak är säker: Om filmen ska ha möjlighet att utvecklas, då måste man våga överge gängse värderingar om film.

Bildkälla: Wikipedia.

Observera världsberömda arkitekter i deras arbete

En intressant inblick för att studera skapandeprocessen hos olika arkitekter och deras kontor går att få när nu filmen Competition kommer ut i slutet av året där fem kända arkitekter tävlar om samma projekt. I filmen ser vi unika bilder på bl.a. Jean Nouvel, Zaha Hadid och Frank Gehry i deras arbetet på vägen till ett färdigt tävlingsförslag.

Jag har länge fascinerats av att observera skapandeprocesser. Jag har själv genom tre olika uppsatser närmat mig konstnärligt skapande, först utifrån att titta på mitt eget skapande och andra och tredje gången utifrån frigruppsteatrars kollektiva skapande. Det som lockar ligger i metoden att nå en färdig produkt. Metoden i att aktivera känslomässigt starka och intima processer för att sedan översätta detta till ett verk.

Konstnärlig forskning är ett relativt färskt fält i den akademiska världen. Syftet är att fånga, ringa in och analysera de värden som är viktiga i konstnärliga processer. I Sverige har vi Per Zetterfalk som gjort pionjärarbete i konstnärliga processer genom att i synnerhet studera dramatikern Lars Norén i dennes arbete, i gränslandet mellan intuition, avsikt, slump och tradition. Zetterfalk är nu doktor inom konstärlig gestaltning. Han ser själv vikten av att precisera de konstnärliga värdena som man inte kan effektivisera bort utan att förlora dem.

Extra intressant med denna film tycks vara att det inte bara handlar om en skapandeprocess, utan hur åskådaren får fem parallella processer skildrade. Genom att då i slutet ställa var och en arkitekts avsikt med skapandet mot hur resultatet blev, där kan man dra slutsatser kring vilka skapandemetoder som är bättre lämpade. Dock är det svårt att dra tydliga slutsatser då urvalet är så smalt. Här kan även de olika utgångspunkterna kräva olika typ av metoder för att ett så bra resultat ska uppstå som möjligt. Därför kan det vara missvisande att endast söka efter den perfekta metoden i ett skapande arbete. Mångfalden är nödvändig. Och mångfald i skapandet anar jag att jag kommer få syn på i Competition.’

Se trailern här:

Källa: Archinect. Bildkälla: Spainculturenewyork.org.

Ljudläggning av avslutad kortfilm

Michael Haneke i ljudstudion, ur dokumentären Michael Haneke - My life (2009)

Michael Haneke i ljudstudion, ur dokumentären Michael Haneke – My life (2009)

Idag avslutar vi kortfilmen Dagen efter kvällen före i mitt filmkollektiv Filmflocken.

Under redigeringen har ljudläggning varit en kvalitet jag känner allt större ambition att jobba vidare med i kommande filmer. I praktiken har detta inneburit att vi spelat in de ljud som vi inte spelat in med skådespelarna, såsom prassel i täcket och atmosfärsljud som porlande regn. Överhuvudtaget läggs allt ljud på som inte syns i bild när vi filmat. Jag minns vid ett flyktigt tillfälle på gymnasiet hur något berättade för mig att man skapar upplevelsen av filmen till  70 % av ljudet. Hur det nu är med den saken kan jag inte fastställa, men att ljudet har stor vikt i film, det kan man säkert konstatera.

Michael Haneke är en regissör jag ser upp till av flera avseenden, såväl med ljudläggningen. Han ägnar flera månader åt ljudsättning men bara några veckor åt klippning. Hans idé bygger på att det visuella, alltså vad som syns i bild på filmen, kan bli alltför redovisande att laddningen försvinner. Istället låter han genom ljudet publiken föreställa sig hur en viss händelse ser ut, och genom att aktivera publikens egen fantasi på detta sätt menar Haneke att upplevelsen blir starkare, ty ingen bild i världen kan mätas med ens egen föreställningsförmåga. Hans filmer präglas därför ofta av fasta nätbilder, där mycket av händelserna i scenerna pågår utanför bild.

I mitt förra filmmanus hade jag en detaljskärpa i ljudbilden som jag, om jag skulle filma den på egen hand, skulle vilja lägga stor vikt i. Här skulle det handla olika temperament av fågelsång till ett omfångsrikt flöde av naturljud som fyller biosalongen, från lägsta bas till högsta diskant.

Mitt stora intresse för ljudarbetet är i nuläget vare sig musiken eller dialogen, utan i synnerhet s.k. trampljuden, dvs. vardagsliga ljud som fotsteg eller rörelseljud. Här har man som filmare också möjlighet att förstärka sådana ljud som kan vara viktiga i berättandet, som kanske inte naturligt sätt låter så accentuerat. Filmer som Forrest Gump (1994) arbetar dessutom med ljud utifrån en viss karaktär, som är oerhört subjektiva och närmast drömska. Här har ljudläggningen handlat mycket i att förmedla en viss känsla genom att förstärka vissa ljud och dra ner dess hastighet, såsom en cykelkedja som rasslar i slow motion när huvudpersonen blir jagad som barn av ett gäng skolkamrater på cyklar.

Mitt just avslutade projekt har öppnat nya dörrar hos mig, och jag kan knappt vänta innan jag drar igång med något nytt.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑