0020-mobil2Kanske har slit och släng-samhället nått sin peak. Företaget Fairphone gör en radikal förändring i det resursslöseri som är standard idag. Ofta är det en bråkdel av alla komponenter i en telefon som är sönder när man byter ut den – detta eftersom alla delar sitter samman som en produkt. Fairphone vill istället låta brukaren reparera och uppgradera telefonen själv genom att kunna köpa till lösa komponenter som man likt pusselbitar byter ut. Om kameran inte fungerar byter man enbart ut den, inte hela telefonen.

Konceptet är genialt. Dock förvånas jag över hur lågt företaget spänner bågen. VD:n vill sikta på att kunderna ska ha sin telefon i fem år. Sikta på.

När jag köpte min Sony Ericsson P800 för 13 år sedan var det den första generationen smartphones. Den hade mp3-spelare, färgskärm, kamera, touchskärm, handskriftsigenkännare, röststyrning, E-post, riktigt Internet (mer än samtidens WAP) samt hantering av Excel- och Wordfiler. Det fanns dessutom möjlighet att helt ta bort knappsatsen för att få den eftertraktade helskärmen, som Apple med sin första iPhone fem år senare såg som banbrytande. Att den hade varit med i James Bond: Die Another Day från samma år gjorde den ju inte mindre åtråvärd.

I samma veva var jag lokalansvarig på Grön Ungdom i Varberg, där jag även deltog i evenemang i Göteborg, däribland en demonstration mot överkonsumtion. Som 15-åring var jag mycket väl medveten om det ironiska i att å ena sidan demonstrera i Nordstan mot överkonsumtion och å andra sidan köpa den kanske både dyraste och hetaste telefonen på marknaden.

Emellertid förändrades den bilden över tid. Det jag först fick höra vara en överklasstelefon gick till att bli en normal telefon. Efter bara fyra år av användning blev den till och med betraktad som ålderdomlig, detta trots att iPhone, med liknande helskärm inte hade släppts ännu. Kanske var detta för att livslängden på telefoner är så korta – normalt sätt. Min P800 var en ständig följeslagare. När batteriet krånglade år 2010 insåg jag hur otroligt svårt det var att hitta ett batteri som kunde fungera lika bra. Jag hittade ett och lyckats hålla telefonen fungerande i ytterligare två år. Men år 2012 dog telefonen.

Ett resursslöseri och överkonsumtion blev istället en relativ sparsmakad konsumtion. Det blev därför naturligt för mig att tänka att även nästa telefon skulle hålla lika länge, vilket dock inte var fallet.

Att satsa på utbytbara moduler i sin telefon är en smart och logisk reaktion mot överkonsumtion. Att dock begränsa telefonen till fem år, och under den tiden dessutom hinna byta ut komponenter, gör det svårt för mig att förstå att denna telefon faktiskt skulle vara mer miljösmart än gängse telefoner. Jag skulle snarare se att det stora problemet är livsstilen som bygger på att ägandet av andraklassens produkter därmed gör en till andraklassens medborgare.

En tredje aspekt är att teknikjättarna pressar undan produkter och deras attribut snabbare än behovet av ny telefon. Min nuvarande iPhone 5C behöver nytt skyddsglas, vilket efter september månad är enormt svår att nå eftersom Apple vill bereda plats åt enbart nya modeller.

Överkonsumtionen måste bekämpas på flera plan; med en annan livsstil, med långvarig service och med smartare produkter – som ger anspråk på längre hållbarhet än fem år.