Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: trafik

Cykelns roll i staden

Foto: Björn Stenberg

Foto: Björn Stenberg

En ständigt ökande cykelvåg har slagit rot i bilstaden Göteborg och satt den gängse trafikplaneringen i gungning. Detta har tvingat politiker och stadsplanerare att vidta nödlösningar och efterkonstruktioner i utformningen för den alltjämt växande gruppen. Nödlösningar såsom cykelfil på fel sida av vägen, fragmentariska cykelnät som slutar tvärt eller byter sida oannonserat och trafikskyltar placerade mitt i körbanan är utbrett. Listan skulle kunna göra längre. Därtill har vi en snöröjning som i många fall ser ut som bilderna visar. Stadens prioriteringsval syns kanske tydligast här, då bilfilerna i städerna oftast har klanderfri snöröjning.

Bilinfrastrukturens dominans gentemot andra trafikalternativ står sig även gällande i pågående stadsplaneringsprojekt, trots att förutsättningarna är emot dem. Vid Slussen i Stockholm passerar dagligen 150 000 cyklister, vilket är dubbelt så många som bilister. Trots detta glöms dessa i princip bort i utformningen, gång efter gång, i förslagen. Betänkt då hur en sådan design skulle te sig om 15-20 år, då cykeltrafiken kanske fördubblats.

Dokumentären Bikes vs Cars (2015) visar hur städer under det senaste 50-100 åren, med sin prio för bilar, slagit ut möjligheten att ta sig fram med cykeln. Oftast slutar trafikolyckor mellan bil och cykel med att bägge parter skriker på varandra, men oftast är städerna utformade på ett sådant sätt att motorfordon inte ser cyklisterna, varför de därför omedvetet prejar ut dem. Det står därför klart att den stora boven i dramat är stadsplaneringen.

Dokumentären The Human Scale (2012) visar att bilinfrastrukturens dominans i stadsplaneringen även är en demokratisk fråga. I den mest växande staden i världen, Dhaka, kör 5 procent bil. Ändå tvingas alla vara med att betala för bilinfrastrukturen. Den tar dessutom så stor plats att de övriga i samhället inte får plats. På många platser finns inga trottoarer. Forskaren och arkitekten Jan Gehl visar även i dokumentären studier på hur bilvägar som blivit gågator ökar stadslivet markant. Att rusta upp små bakgator med kafeterior ökar aktiviteten i området med hundratals procent.

Göteborgs stad ska under en 10-årsperiod satsa 3 miljarder på utveckling av cykelnätet i staden. Ambitionen är att göra cyklandet som ett värdigt transportalternativ jämlik med bil- och kollektivtrafik. Detta kommer emellertid inte påverka bilarnas framkomlighet. Det sistnämnda ser jag som en omöjlig ekvation, emedan gaturummets yta är begränsad. Det oroväckande är att Göteborg hittills visat hur en sådan lösning går till, nämligen genom att begränsa promenadstråk till fördel för cyklister. Detta är farligt, eftersom de gående med sin begränsade yta omärkligt promenerar ut i cykelfilen. För att stärka ekologiska, folkhälsobefrämjande och yteffektiva transportalternativ, såsom promenad och cyklande, bör dessa få sin demokratiska plats i stadsbilden, och då blir det naturligt att biltrafiken får backa, eftersom gaturummet inte annars räcker till.

P.S. För er som vi vill se Den mänskliga staden finns den tillgänglig gratis på UrPlay. Bikes vs Cars kan hyras från Triart.se. D.S.

Bildkälla: Krister Isaksson bloggar

Den barnvänliga staden hamnar på agendan

Det är fascinerande att stadsplaneringen under så lång tid och så frekvent har blundat för barnens behov. Mästrandet med intensiv biltrafik mitt i staden har skrämt iväg många barnfamiljer ut till villaförorter. Dessutom byggs inte längre större parker och grönytor i städerna, vilket gör att ytorna för lek och spring ofta begränsas till små innegårdar, eller på sin höjd hårdgjord lekplats, dit man bara kan ta sig med en vuxen i handen, eftersom man på vägen dit måste korsa tungt trafikerade gator. Barnens fysiska aktivitet har minskat drastiskt. Att dödssiffran minskat för barn i staden beror inte på att hotet minskat, utan snarare att färre barn vistas utomhus.

Men från olika håll har reaktioner nu börjat väckas. Tidningen Arkitekten (september 2015) skrev nyligen om hur landskapsarkitekter har ordnat uppror mot den begränsade ytan barnen tilldelas i städerna idag. Samtidigt har Boverket utarbetat en vägledning  kring planering och utformning av förskolans utemiljö. Sist ut har boken En stad för barn, skriven av Susanne de Laval, haft boksläpp. Hon definierar en stad för barn som en plats där barnen kan röra sig fritt. I paritet med den colombianske politikern Enrique Penalosa menar de Laval att en stad för barn är bra för alla. Är staden istället begränsande påverkar det både barn och vuxna, såväl fysiskt som mentalt. (ETC Stockholm, Arkitekturanalys)

Dock är jag trött på att diskussionen alltid strävar åt samma budskap, att förtätningsidealet i städerna måste ifrågasättas och ge vika för barnens bästa. Det uppstår en polarisering mellan barnens bästa, å ens sidan, och  tätt stadsbyggande, å andra sidan. Istället bör förtätningen  stärkas ytterligare för att därmed frigöra större naturmarksområden och friytor åt barnen. Fördelen med täta städer för barn är många. Ju tätare folk bor, desto promenadvänligare blir området, emedan närheten till målpunkter blir kortare. En av de starkaste aspekterna till varför barns fysiska aktivitet och utomhusvistelse har minskat är just för att målpunkterna blivit längre. En folktät plats bidrar till trygghet emedan det finns många ögon på gatan, dvs. att många finns på plats om något otryggt håller på att hända. Dessutom bidrar en tät, funktionsmixad stad till social aktivitet. En sådan miljö låter barn och vuxna få ett ömsesidigt umgänge med varandra, vilket är stärkande för barnen, då de lättare tränas in i socialt samspel och gemenskap.

Det är otroligt roligt att debatten har lyfts, och jag hoppas att detta leder till större kompetens i planeringen vad gäller barns behov och deras perspektiv. Därmed kan nästa diskussion ta vid, nämligen HUR barnvänlig stad ska uppnås. Vägarna dit är många! Och när frågan nu väckts finns det många därute som kan bidra med idéer.

Bildkälla: Pixabay

Kollisionsstaden

kollisionI modern hantering av trafik i stan tycker jag mig se två skilda ideologier i planeringen. Den första talar för att separera olika trafikmedel från varandra, såsom gång och cykel i olika körfält, helst med olika fält per färdriktning. Sedan har vi den ideologin som talar för blandstaden som en plats där även alla trafikmedel ska dela på gemensam yta, där alltså cykel, bil och gående ska samsas på samma väg, i samma fält – demokratiskt och rättvist. Den senare ideologin har slagkraftiga argument, men jag har svårt att se hur detta ska fungera i praktiken. Folk kommer från alla håll och ska i detta gytter veta vem av de olika trafikmedlen som har företräde, vem som ska vänta, osv. Det blir en plats byggd för konflikter, osäkerhet och olyckor.

Dock tycker jag mig allt oftare i arkitekttävlingsförslag se tendens till den senare ideologin. Jag fotograferade därför av två exempel på roliga situationer, där bilden t.v. bör visa en ideal verklighet, men att motivet ändå svarar för en trafiksituation med kaos, där cykelsymbolen i marken till trots lockar gående att beträda ytan. I bild två blir det tydligt hur trafiklyckor lätt kan uppstå, när cyklister kommer åkande där folk aktivt korsar vägen på väg ner till älven.

Jag är glad att jag i min egen stad Göteborg sett hur uppdelning mellan gångtrafikanter och cyklister skett i stora delar av centrum – även med olika körfält för olika färdriktningar. Dock vittnar både empiri och teori om kaos ändå, och då handlar det om gångtrafikanternas inkompetens vad gäller trafikregler – kanske för att majoriteten inte uppfattar sig själva som del i stadstrafiken. Det fordras alltså även verifiering av trafikkunskap bland gående som för bilister. Men det är inte rättvist att smutskasta de gående med all kraft, ty jag har läst en bra artikel som även påvisar förståelsen för de gåendes agerande: uppdelningen mellan gång- och cykelbana är inte tillräckligt accentuerad, varför det är lätt att av misstag komma in på fel fält.

Med all den ambition kring lyckad stad som uttrycks i arkitekturrenderingar hoppas jag även att ambitionen förankrar sig i analys kring hur denna lyckade stad ska fungera trafikmässigt. Bara för att social kollision är bra behöver inte all kollision vara det.

Bildkälla: Bilder fotograferade ur tidningen Arkitektur nr 5 och 6 2013 (beskurna bilder).

Med cykeln som transportmedel

När nu cykelparkeringar har ploppat upp lite varstans i Göteborg centrum lär cykeln bli det absolut smidigaste och snabbaste sättet att ta sig fram i stan, detta då den sammanlagda tiden jag ägnat åt att stå i glaskurerna och väntat in rätt spårvagn – speciellt kvällstid – känns oändlig. Ett oslagbart tillbehör till cykeln är mobilhållaren, placerat på styret, där mobilen dels ritar ut den effektivaste vägen och dels håller koll på hastighet och distans.

Men så har vi det där med framkomligheten. Bilister och cyklister sköter sig förhållandevis bra i trafiken, men den enda grupp som fortfarande inte gör det är vissa gående som alltför ofta fräckt går i bredd. De ockuperar på så vis såväl gångväg som cykelväg, båda riktningarna. Många gående uppfattar sig inte som trafikanter och blir därför avskurna från trafikvett i ett alltmer trafiktätt samhälle. I grund och botten handlar det om att vara observant på sin omgivning och visa varandra respekt. Det är inte hållbart att vissa frånkopplar sig ansvaret genom att gå i bredd eller skärma av med öronsnäckor med blicken fastnaglad i sin iPhone. Beteendet hade varit uteslutet för bilister, och för ett solidariskt samhälle bör alla inse vikten av sina egna handlingar på en plats där ytan är begränsad och där hastigheterna är höga.

Dock är det svårt att som gående veta var man ska ta vägen då separering mellan cyklist och gående inte är lika tydlig som mellan gående och bilist. Dessutom är gångvägen kraftigt begränsad i relation till den givmilda yta bilisten tilldelats. Jag har själv som gående flera gånger tvingats ut i cykelbanan för att kunna väja för folk. Lösningen är självklart att få bort de stora biltrafiklederna från centrum och ersätta dessa med gator och stadsrum – en åtgärd som faktiskt är på gång. Och vips så har man fått större yta för gående, cyklister och de trädalléer som under det rationella 60-talet höggs ner för att ge plats åt bilsamhället.

Bildkälla: Yumpu.com

En triumf för cyklister

cyklistDN skriver om en nyligen framtagen mjuk asfalt som ska minska cykelskador. Cyklister är den grupp som skadas mest i trafiken, så här kommer något nytt. Underbart att höra att äntligen cyklister kan gynnas i trafiken.

Hoppas bara att det i samband med nyläggning av cykelvägar även kan bli endast för cyklister. Det vanliga har varit att gångtrafikanter och cyklister har delat bana, vilket är vansinne då det är tal om helt olika hastigheter som ska mötas. Dessutom finns inga tydliga regelverk i uppdelningen, vilket göra att folk tar sig friheten att går i bredd. Överhuvudtaget rör det sig om en annan disciplin för regler hos cyklister och gångtrafikanter än för bilar, vilket jag uppfattar som respektlöst.

Att prioritera cyklister i samband med trängselskatt gör ju självklart att fler väljer cykel. Det vore underbart att se hur ett samhälle växer fram som inte ringaktar cykelvägar. Att ta sig in i Göteborg som cyklist idag medför snabba kast fram och tillbaka över vägen, detta för att bilisterna ska ha så effektiv väg som möjligt.

Tycks ständigt återkomma till detta: Stadsplanering och byggandet av staden påverkar de som bor och verkar där.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑