Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: upplevelse

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Angående distans till skrivandet

Jag påbörjade ett romanskrivande för fem år sedan som dessvärre avslutades abrupt. Av en anledning bestämde jag mig för att läsa texten i ett svep nu i veckan, vilket gav mig en enorm osäkerhet. Minnet av det jag skrivit stämde nämligen inte överrens med det jag faktiskt läste. Ännu märkligare var dessutom att det uppstod helt nya lager i berättelsen som för mig i skrivandet inte var något jag reflekterade över alls, som jag inte ens var medveten om. Dessa lager skulle förmodligen beskriva lika mycket den jag var då som det ämne jag valt att avhandla. Jag hade en medveten avsikt med texten, som visserligen föddes efter att jag hade skrivit av mig några sidor. Jag minns dock att det jag hade för avsikt att skriva och det jag faktiskt skrev gick mer och mer isär. Kanske var det också anledningen till att jag slutade skriva på romanen. Klyftan mellan det jag ville skriva och det jag skrev fick mig att tappa lusten.

Jag har flera gånger skrivit om saker som i skrivandets stund varit mig alltför blödande och nära. Distansen till det man väljer att skriva kan vara nyckeln till en mångfasetterad skildring. Att skriva om ett alltför nära tema kan göra att man inte ser det mest relevanta eller ha förmågan att växla perspektiv och berättare. Det jag skrev för fem år sedan som inte stämde överrens med det jag ville skriva var förmodligen en undermedveten gest att skriva om något jag faktiskt behövde blotta och bearbeta. Dock var väl problematiken alltför nära mig själv för att jag i det stadiet skulle upptäcka problematiken. Den tidsmässiga distans jag nu fått till problematiken jag skrivit om i den oavslutade romanen har kanske därför varit nödvändig för att jag ens ska bli medveten om berättelsens ytterligare lager.

En liknande företeelse uppträdde när jag läste en bok 2006 som jag aktivt markerade intressanta ord och meningar ur. När jag sedan läst om boken efter tre år har jag märkt att de markerade orden jag ansåg viktiga 2006 inte alls var de väsentliga uttrycken jag skulle markerat under omläsningen. Distans skapar perspektiv på tillvaron, och för att en berättelse ska bli så bra som möjligt bör den avhandlas utifrån åtminstone två synvinklar, anser jag.

Ett sätt att få flera synvinklar på ett blödande och nära ämne hos en kan vara att be en annan person beskriva en själv, för att ur det upptäcka aspekter man i närhetens mörker aldrig skulle kunnat medvetandegöra själv. Detta är en annan distans än den tidsmässiga. Via podcasten med Alex och Sigge hörde jag talas om ett program i Tv3 där Björn Kjellman klär ut sig till en kändis, där kändisen ställer privata frågor om sig själv till Kjellman, som alltså då spelar kändisen. Kanske finns det frågor som kan vara intressanta att ställa som andra kan se men som man inte märkt själv hos sig, såsom olika ticks och omedvetna beteenden som förmodligen bottnar i någonting djupt inom en, vilken i sig är förankrat i en händelse man sedan länge förträngt.

Smarta planlösningar för stark rumsupplevelse

I första delen av programserien Rummet formar dig (tidigar visat på SVTPlay) beskrivs hur mörka och trånga utrymmen, som dessvärre är standard för i synnerhet den engelska bostaden, gör den boende deprimerad och oförmögen att hålla grepp om tillvaron. Detta påminner mig om funktionalismen inom arkitekturen, som var måttens tid, där ingenjörskonsten och det rationella byggandet försökte skapa så lite rörelse och ansträngning i rummen som möjligt, och att korsande rörelser mellan människor, dvs. möten, skulle undvikas. Var sak på sin plats, där var och en skulle placeras på sin plats i den dåvarande moderna bostaden. Vi behöver stora ljusa ytor för hälsans skull, samtidigt är ytan begränsad och populationen starkt ökande. Vilka lösningar finns och vilka värden finns att bevara och bejaka?

I kapitlet “Bostadens typologi” ur Ola Nylanders Bostaden som arkitektur (1999) presenteras olika planlösningar från funktionalismens tid, där rationella men trånga och mörka utrymmen är  standard i byggandet av det svenska folkhemmet. Emellertid går äldre kunskaper förlorade i dessa tider, där all tidigare erfarenhet kördes över av rationella och ingenjörsmässiga metoder. Vilka kvaliteter gick då förlorade?

Att läsa av bostaden genom att se rummen i djupled axialt redan från entrén skapar förväntningar hos användaren. Att skapa rumsekvenser, flexibilitet i rörelsemöjligheterna, kontraster i omslutenhet och öppenhet, möjlig tolkning av privat och offentligt, omsorg om detaljer och sinnlighet i upplevelsen av material, gestaltning av dagsljuset, generellt användbara rum och gestaltande gränsrum  – dessa kvaliteter bejakar Nylander i bostaden. Han menar dessutom att dessa egenskaper redan fanns i den traditionella bostaden och framförallt i den klassiska borgerliga våningen, från sent 1800-tal.

Det är dags att överge funktisbostadens krympta ytor, rationella synsätt och ingenjörsmässiga rumskapande och återföra bostaden till humaniora. Med andra ord – hög tid för traditionell arkitekturkunskap.

Det gäller att värna om de kvaliteter som en gång fanns i bostaden. Dock kan det lätt bli en romantiserad, sentimental och konservativ syn på arkitekturen, att alla svar på att den perfekta planlösningen och rumsligheten fanns i den klassiska, borgerliga våningen, kan jag tycka. Det går samtidigt att tolka Nylanders text som att denna dåtidens ljusa arkitektur möter antitesen med de mörka rationella och trånga funktisplanlösningarna, för att sedan belysa syntesen av dessa. Här skapas luftiga och ljusa rum med genomtänkta funktioner och utrustningar, vilka tillsammans svarar för en genomtänkt arkitekturupplevelse.

Nylander tar exempel på två planlösningstyper som utvecklats under funktionalismen, som ändå frigjort sig från sin ism genom att medge genomgång mellan rummen, där rörelsen i bostaden sker genom rum och inte mörka korridorer. Den tredelade planen är en planlösningstyp som placerar förråd, bad, passager och liknande rum som gemensam mittdel, med större rum på ömse håll. Nylander ser även kvaliteter i den s.k. zonerade planen, där bostaden delar upp offentliga och privata utrymmen. Att skapa zoner på detta sätt, mellan det offentliga vardagsrummet och matsalen och det privata sovrummet, ger en flexibilitet i användandet genom att erbjuda möjlighet till arbete hemma, kollektivt boende och generationsboende, fortsätter Nylander.

En intressant frågeställning är då, är det av vikt att skapa en arkitektur som är skapad för att människor ska korsa varandras väg eller ska man skapa en arkitektur som isolerar folk från varandra? Jag har själv avsmak för korridoren, vars yta jag aldrig känner blir använd tillräckligt då den endast blir en transportsträcka, vilken upptar yta som istället kunde utnyttjas till användbara rum. På ett sätt blir man främling i sitt eget hem, där man leds bort från rummen och in i den neutrala och mörka korridorsytan.

Däremot ser boendekonstellationen olika ut idag gentemot under förra seklet. I en tvårumslägenhet förekommer alltifrån en boende till kanske åtta boende. Mångfunktionella ytor är ett måste då variationen är gängse. Och där krävs möjlighet att kunna öppna upp eller skärma av efter behov. En idealisk lösning skulle vara en bostad med justerbara väggar. Och hur hanterar man en framtid där ytan är begränsad men där befolkningen ökar? Rum som kan transformeras erbjuder stora rum utav små lägenheter. Arkitekten Gary Chang var trött på de trånga ytorna och skapade Domestic Transformer (bild ovan). Se videon!

Bildkälla: Six.seven.eight.nine.

En kamp att fånga det inre

Har sett ett intressant reportage i K-special om Karl-Ove Knausgård, året efter hans sista bok ur serien Min Kamp (2009-2010) – detta oerhörda självbiografiska verk som kan jämföras med Marcel Proust svit kring ens självutlämnande.

Jag ser något storartat i den uppgift som vissa författare tar på sig, att berätta något oerhört utelämnande, närmast pikant privat – det är storartat för att dessa författare tycks denna sårbara närhet till sitt ämne trots det tycks behandla det som redan stelnat och kallt stearin, inte det mjukt, brännande och klibbiga det bör vara. Jag tänker likväl på Nils Claessons bok om sin pappa Slas, Stig Claesson, Blåbärsmaskinen (2009). I denna bok uppstår distansen till skildringen av pappan också mycket av det avhuggna språk som Claesson använder – där meningarna är så korta, och där luckorna mellan orden är så stora att jag drar paralleller med lyriken. Även styckeindelningens form påminner om detta, där stycket oftast bryts varje rad. Och när jag nu tar mig an Knausgårds privata skildringar kommer jag också att tänka på Marcel Proust, också då Knausgård i TV-intervju från tidigare medverkan i Babel berättade att han ville göra ett litterärt självmord, dvs. att beta av allt i sitt förflutna tills det tillslut inte finns någonting kvar.

Vad händer då sen, frågan programledaren, och Knausgård verkar trots detta ha mycket kvar som i planeringsstadiet efter “självmordet” – något som dessvärre inte Proust hade då han efter den sista tiden av sitt liv isolerade sig och skrev. När han skrev “slut” upphörde också livet. Reportaget om Knausgård skildrar alltså detta efter.

Något jag fastnar för i under reportaget är den metod Knausgård berättar att han använde i sin kamp att nå det blödande inom sig. Han skriver en text som river upp smärtsamma blödande minnen inom honom, och han beskriver hur tårarna sprutar när han skriver ett visst skeende, med tanken att han gått över gränsen för vad som kan publiceras av privata, pikanta detaljer, men när han i efterhand läser texten är den inte alls så farligt smärtsam som han trott. Han berättar då hur han försöker komma tillbaka till samma emotionella helvete, att åter trampa dessa smärtsamma upplevelsers stigar för att även leverera detta smärtsamma i texten. Vad berodde då hans egen känsloreaktion på? Förmodligen handlade det om hans egna associationer och konfrontation med minnet, inte vad han faktiskt skrev ner. Kring denna givna smärtsamma upplevelse återvände han gång på gång; skrev, läste, slängde, skrev om, läste, osv. Tillslut kändes hans egna reaktioner orsak till texten, inte till hans privata minne.

Även tanken på minnet, och att fritt kunna hoppa i tiden mellan den vuxne Knausgård och den åttaårige pojken Knausgård ger spännande aspekter, i synnerhet då hans pappa är yngre än honom själv då han skildrar situationen, dvs. att den vuxne Knausgård är sju år äldre än den far han beskriver i tillbakablicken. Här betonas minnet, tiden, döden, och han betar verkligen av fältet med sådan precision och sådan nyansering att det är mig en gåta hur skildringen kan ha flödat med sådan iskall distans och samtidigt närvaro. Är det möjligt att leva och samtidigt studera sitt liv utifrån? Är det möjligt att så att säga sitta på två stolar? Kanske om man tydligt växlar mellan vilket läge man går in i. Knausgård lyckas, och det ska bli en belöning att få ta till mig resten av hans digra texter – med en kvantitet som också kan ställas mot Prousts opus På spaning efter den tid som flytt (1913–1927).

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑