Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Etikett: villa

Tankar kring småhus

Det är bra med varierade upplåtelseformer och bebyggelsetyper. Samtidigt kan det vara värt att se över bostadstypen villan*  emedan den är mer resurskrävande än tätare bostadstyper. Alternativa bostadstyper såsom stadsradhus eller urbana villor är alternativ som samtidigt lätt kan passa in bland andra bostadstyper för att därför medge blandning i bebyggelsen, samtidigt som dessa behåller flera av villans kvaliteter.

Villamattorna breder ut sig enormt i Sverige. I Malmö är 20% av ytan villamattor, trots att bara 5% av dess befolkning bor där. Glesheten omöjliggör kollektivtrafik. Avstånden blir längre, varför därför bilen fungerar som primärt transportmedel. En av de starkaste orsakerna till barns minskade aktivitet idag beror på långa avstånd mellan målpunkter. Vi måste därför bygga tätare. Därtill blir områdena ofta enformiga i såväl funktion som uttryck eftersom det endast är bostäder av liknande karaktär.

Det ser heller inte ut som att småhusen kommer minska i antal i framtiden, åtminstone inte i Göteborg. Under nästa kommunfullmäktigemöte väntas moderaternas motion om att byggnads- och fastighetsnämnden varje år ska upplåta tomter för minst 250 småhus på kommunal mark gå igenom. Jag vill därför hoppas att moderaternas förslag inte resulterar i enbart villor man på slentrian rullar ut i glesbygden. Vi måste vara mogna nog att lära av våra misstag.

Dock tycks ju efterfrågan efter villan ändå finnas. Barnfamiljers efterfråga av småhus i ytterområdena kan emellertid handla om att utemiljön för barn i staden är otrygg och outvecklad. Mycket arbete bör därför läggas på att göra staden lika attraktiv för barnfamiljer som villaförorterna.

I samma veva måste vi också utveckla de villaområden som finns idag, och det genom att förtäta. De flesta villaområden är idag övervägande ägande- och bostadsrätter. För att erbjuda social mix bör även hyresrätter erbjudas, därtill med nära service och utbud.

* Ett omfångsrikare namn för villan är småhuset, dvs. en byggnad avsedd för ett hushåll. Dock går åsikterna isär huruvida även radhusen och kedjehusen innefattas under typen småhus. Jag väljer därför att kalla byggnaden med ett enskilt hushåll för villa.

Bildkälla: urbanisera.blogg.se

Tar man bort bilen tar man bort individers frihet

Jag skrämdes tidigt av amerikanska villaförorternas enorma exploatering, där alla hade var sin trädgård med swimmingpool, och där bilen ständigt stod startklar, även då man skulle till kiosken 500 meter bort för att handla. Först skrattade jag bort denna utbredda och frekventa bilanvändning, men insåg sedan att den var fullständigt förstålig om bara samhällsstrukturen ser ut på ett visst sätt. En tanke som slog mig när jag läste en artikel om detta för många år sedan i National Geographic var att känslan av frihet och tillgänglighet är viktig för alla, och att ett visst samhällsmönster kan påtvinga individer behovet av bilen som tillslut blir en hjärtevän man inte kan skiljas från. Tar man bort bilen tar man bort individers frihet. Men detta s.k. behov är ju en verkan av samhällsstrukturen som orsak. Ändrar man orsaken kan man på så vis ändra dess verkan.

Ur sista numret av Arkitekten (8-2013) lyfts ett förslag fram hur villaområdena skulle kunna nå dagens krav på mångfacetterat bostadsbyggande. Det som tidigare var svartbyggen på villatomterna har med tiden blivit mer rumsrent hos lagstiftningen, s.k. accessory dwelling units – självförsörjande bostäder som byggs på villatomternas bakgårdar. I täten för projektet finns Per-Johan Dahl, som fortfarande ser att mycket måste ske i acceptansen kring dessa extrabostäder på villatomterna, i synnerhet i staten Kalifornien där han är verksam. Konceptet har även inspirerat Mats Johan Lundström för svenska villaområden. Lundström ser fördel i förtätning av villaområdena, främst i storstadsregionerna där bostadsbristen är utbredd. Han menar att den stora utmaningen ligger i att hantera trafiken, parkering och förstärkt kollektivtrafik. Att förtäta villaområdena kommer öka påtryckning för gator, VA, skolor, lekplatser och kollektivtrafik, att pressa utvecklingen framåt, menar Lundström.

Problemet med villaförorterna idag är att dess gleshet inte gör det ekonomiskt gångbart att driva kollektivtrafik i dessa områden. För att inte vara bilberoende krävs inte bara en förtätning av villaförorterna, ty även om backyard homes blir gängse krävs att även arbetsplatser, skolor, näringsliv, detaljhandel och kultur går att nå inom en kvarts gångväg, annars är resultatet detsamma som många förorter idag: sovstäder. Visst, en större förtätning av villaförorterna leder till att det blir ekonomiskt gångbart med kollektivtrafik på dessa områden, men de stora problemen som återstår då är två.

Det första är att se över dessa områdens tillgänglighet. Jag vill tro att känslan att kunna nå allt inom femton minuters promenad ökar frihetskänslan då man har större tillgänglighet. Att hålla folk i ständig rörelse ökar folkhälsan. Att alltid vara beroende av kollektivtrafik ställer höga krav på infrastrukturen och dess pålitlighet. Men det är en sak att faktiskt ha ett pålitligt kollektivtrafiknät och en annan sak hur känslan av tillgänglighet och frihet ser ut.

Ett annat problem som måste lösas är statusen för dessa backyard homes. I Per-Johan Dahls förslag är det aluminiumlådor som av risk för taskigt rykte placeras osynligt från gatan. Idén att bo i en byggnad med dåligt rykte, där man kan bo så länge man inte syns eller hörs är som gjort för osämja och segregation. Samtidigt finns det fördelar med ett område med varierade bostadstyper och därmed varierade priser. Detta eliminerar idén med ett bostadsområde ämnad för en specifik målgrupp, vilket är ett hälsotecken.

Bildkälla: NewGeography.com

Den monotona arkitekturen

Ett fotografi ur Metro (22-01-2013) fångade mitt intresse förrförra veckan (se till höger). Området kallas Dadun och ligger på den sydkinesiska ön Hainan. Här fyller 1.029 identiska hus landskapsbilden. Med anledning av bostadsbrist ska här 3.500 hushåll kunna bo.

Jag kan förstå orsaken till uttrycket såtillvida att det är ekonomiskt och effektivt. Därtill finns ambition att skapa renhet i uttrycket, med precis raklinjighet. Men för mig stoppar orsakerna där, för vad beskriver monotonin om oss människor? Varje hus har säkert en välordnad planlösning, men att skapa exakta kopior i rader i det oändliga, där dödar rationaliteten friskheten. Här jämnas landskapet i risken att husen annars – hemska tanke – skulle följa terrängen och därmed bryta de exakta linjerna.

Jag tänker på ett område i södra Stockholm vid namn Enskedefältet, där 30-talshusen i homogenitetens tecken tecknar landskapet. Kanske har människor ett behov av att hävda sin identitet, sätta sitt revir såtillvida att de måste skapa en säregenhet, ty det som hänt sedan de exakt likadana villorna på 1,5-plan byggdes är att de boende byggt till sina hus och målat om dem i olika färger.

Att skapa oregelbundenhet och variation frigör hamstern från sitt hjul, och plötsligt uppstår frihet och spontanitet. I ett homogent samhälle får ingenting sticka ut, där likritningen når närmast fascistoida dimensioner. Det känns som att man totalt tappat bort människan i byggandet, där boxarna till villor blir förvaring av resurser. Det intressanta blir därför att se vad som sker med villaområdet när människorna flyttar in. Kanske letar sig färgburken fram, kanske ändras även taktypen om med åren. Vilket friskhetstecken!

Bildkälla: Reutersmedia.

Villadrömmen ett minne blott

Arkitektkontoret MOS förslag Thoughts on a Walking City

Arkitektkontoret MOS förslag Thoughts on a Walking City

Hur vill vi bo i framtiden? Villadrömmen har varit en naturlig del i Sverige då 74% av alla svenska barnfamiljer bor i enfamiljshus. Men den storskaliga ytan för villor är ingen gångbar lösning. Martin Arfalk skriver i senaste numret av Arkitektur (7-2012) kring New Yorkutställningen på MoMA om just behovet av förtätning i bostadsbyggandet.

Dagens villaförorter är inte tillräckligt befolkningstäta för att offentlig service och kollektivtrafik ska vara möjlig. Arfalk skriver hur en femtedel av invånarna i Malmö bor i enfamiljshus med trädgård, vars yta upptar nästan hälften av den sammanlagda bebyggda ytan. Det sker en utglesning av städerna, där avståndet till staden och dess funktioner växer. Villadrömmen är stark i Sverige, men ännu starkare i USA. MoMA-utställningen ifrågasätter villadrömmen då det omöjliga i den storskaliga villaytan kräver nya boformer. Dock menar amerikanska forskare, presenterade i artikeln, att villaförorten och staden inte kan delas upp. Man måste lösa problemet på annat sätt, med nya rumsliga idéer, där även äganderättsförhållanden förändras i fördelningen av privat och offentligt.

En person ur en frigruppsteater sa en gång till mig att kreativitet för honom kommer ur hinder, och för mig väcker just problematiken med den omöjliga bostadsformen en sådan impuls att vilja laborera – finna lösningar. Hur vill jag själv bo? Kanske blir begreppet staden och förorten inte längre tydliga skillnader i framtiden, om staden bara växer sig allt tätare och med ökad befolkningsmängd. En stad i våningsplan?  Lek med tanken. Här kan alla vara med att sätta ribban!

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑