TV har traditionsenligt valt att inför det nya året visa skräckfilm. Orsaken är oklar. Minns hur The Shining (1980) och När lammen tystnar (1991) gick på TV under denna period för några år sedan. När jag nu kasserat min TV har jag därför kringgått TV-tablån och sett film den tid det passar mig. Senast såg jag skräckfilmen 1408 (2007).

Det finns en lathet i skräckgenren, där monstren är stereotypa och allmänt tecknade. Det jag istället söker är inre monster hos karaktärerna som är ett resultat av deras mest dolda sidor – sidor de aldrig skulle kunna röja för andra. Att då utsättas för dessa monster blir logiskt i relation till den bakgrund karaktären upplevt. Kort sagt: Karaktären utsätts för det hen är mest rädd för.

1408 handlar om författaren Mike (John Cusack) som mist sin unga dotter. Han har påmints av denna genom sin fru, som han just separerat med, ty ångesten är för stark. Hans far försöker få honom att nå sin fru igen men Mike har en iskall distans och får därav även en svår relation med sin far. Mikes måste våga återvända till sin fru och pussla ihop sina oläkta sår. Han är en författare som skriver skräck, och han har ett omedvetet mål av att försöka få bukt på sina problem genom sitt skrivande. Men den litteratur han skriver är torr och stereotyp skräck som inte har koppling till karaktärerna. Då blir monster och vålnader räddningar för att inte behöva bli alltför personlig. En slags distansering alltså. Mike får reda på att det finns ett hotell i New York vari ett visst hotellrum drabbat folk till vansinne och självmord. Hotellföreståndaren Olin (Samuel L. Jackson) försöker att få bort Mike från hotellet eftersom han inte vill ”städa upp” resterna av honom efter ett besök i rum 1408. Sedan är det ju ingen fin PR att folk avlider på hotellet. Men Mike är benhård i viljan att komma dit, trots gåvor och vädjan till förnuft. Mike söker en så realistisk skräck som möjligt och tror sig här inte komma närmare realism.

Olin berättar att det inte finns några vålnader på hotellrummet; det är rummet i sig som gör folk vanvettiga. Men det är just denna del jag tycker filmen brister i. Filmen innehåller monstruösa zombies som på något sätt förenklar hela anslaget. Det jag hade velat se är mer av Mikes bakgrund. Även om dottern, frun och fadern kommer in i berättelsen är det viktigt att skräcken inte förenklas till en dammig gubbe som jagar Mike i ventilationssystemet. Jag vill veta mer om äktenskapet och tiden med fru och dotter. Därför tycker jag att man kan spara på monster och koncentrera sig på hur Mike utsätts för det han skräms av mest, nämligen den ouppgjorda sorgen. Rummet 1408 blir således inte skräckinjagande i sig, men det får folk att väcka sina mörkaste och mest dold upplevelse. Rummet blir en psykolog som blottar fördolda, smärtsamma rädslor hos huvudkaraktären.

Jag ska visserligen lovorda vissa avsnitt ur berättelsen, som när Mike står öga mot öga med sin förlorade dotter; den scenen gör ont! Men zombieinslagen låter faktiskt hela filmen brista eftersom jag har svårt att ta filmen på allvar när dessa löjliga element slängs in. Jag har svårt att våga känna med öppna sinnen när filmen är så dubbel, som om det finns tidsbrist i skapandeprocessen att hinna djuploda och gräva i karaktärerna.

Egentligen sammanfattar huvudpersonen Mike hela filmen som sådan: han har ouppklarade problem att hantera, men han väljer att skydda dessa genom att endast skriva om den tunna skräcken.