GP skriver idag hur var tredje person i Sverige någon gång valt bort tåget som alternativ i rädsla att bli försenad. Vem bryr sig, kan man tycka. Men för mig är problemet förankrat med hur det i många fall är lönsammare för konsumenten att flyga än att ta tåget. Tågrälsen är sliten och gammal, och jag hade gärna inte bara velat se ett statligt ekonomiskt tillskott i upprustning och underhåll utan kanske viktigare, en högre moral kring hur vi vill att ett hållbart samhälle verkligen ska se ut. Vi bygger framtiden, och med detta vill jag mena att vi ska bygga med ansvar och respekt för jordens resurser. Att tappa förtroendet för de gröna transportalternativen leder till att vi söker oss till bilen, som representerar en annan moral, nämligen den enskilda individen mot resten. Med tåget som medel bejakas ett kollektiv. Kan man dessutom lösa upp klasserna i vagnarna, som ändå bara skapar konflikter mellan de knökfulla 2:aklassvagnarna och de halvtomma 1:aklassvagnarna, kommer vi längre i ett hållbart samhälle. Överhuvudtaget ser jag en risk i allt samhällsbyggande som delar upp folk och folk. Vi får ett VI och DE ANDRA som bara slutar i konflikter. Jag vet att vi har en mognare syn på samhället som det gemensamma hjärta vi alla bidrar till att uppleva lika innerligt.